Hem » Långfärd

Långfärd

Exklusiv systerklubb i Finland

25 februari, 2015 – 19:14 Kommentarer inaktiverade för Exklusiv systerklubb i Finland

Sjöbjörnarna del 1

Skulle du vilja vara med i en förening som det kostar 37 000 kronor att ansluta sig till och cirka 2 000 kronor i avgift varje år? Dessutom förutsätts att du deltar i arbetsdagar och ställer upp som funktionär under en tid. 2 700 finländare med cirka 1 200 inregistrerade båtar tycker det är en god idé. De är medlemmar i Sjöbjörnarna. Genom medlemskapet har de tillgång till föreningens 29 välordnade naturhamnar, främst i den finska skärgården.

För att ta reda på mer om Sjöbjörnarna bjöds jag in till deras hamn Lillholmen helgen före midsommar 2014. Hamnen är en lugn lagun nära farleden till Åbo. Sjöbjörnarnas ordförande Perttu Saarela och medlemmen Rabbe von Weymarn tog emot vid bryggan när jag anlände i ösregnet. Välkomstskumpa bjöds i holmens grillhus och jag fick en introduktion om föreningen.

 

Medlemmen Rabbe von Weymarn och Sjöbjörnarnas ordförande Perttu Saarela.

Medlemmen Rabbe von Weymarn och Sjöbjörnarnas ordförande Perttu Saarela.

Den bildades 1933, exakt 10 år efter Svenska Kryssarklubbens start. Sjöbjörnarna har samma syfte som Kryssarklubben: Att väcka och stärka hågen för turist- och långfärder till sjöss. Föreningen ska verka för sjövärdiga båtar och kunskap om deras vård och utrustning, verka för sjömanskap och navigeringskonst, sprida kännedom om farleder och hamnar. Men det finns en stor skillnad jämfört med Kryssarklubben: Sjöbjörnarna ska också köpa in och förvalta fastigheter som är lämpliga för hamnplatser vid långfärder.
– Naturhamnarna blir färre och färre i Finland, berättar Rabbe von Weymarn, som i många år har seglat i finska skärgården. Naturhamnar har blivit privatiserade av sommarstugor.

Många av markägarna till de naturhamnar som finns kvar vill inte heller att hamnarna ska omnämnas i hamnböcker. De som seglar i Finland är till stor del hänvisade till byhamnar och gästhamnar. Därför är det värdefullt att vara medlem i Sjöbjörnarna, som har ett omfattande nät av naturhamnar från inre delen av Finska viken upp till strax norr om Nystad. Två hamnar finns i den åländska skärgården och en finns i Stockholms skärgård, på Särsö invid Husaröleden. Sjöbjörnarnas svenska sektion har hand om anläggningen i Sverige.
Endast medlemmar i Sjöbjörnarna kan lägga till i hamnarna. Om någon utan Sjöbjörnsflagg försöker lägga till så blir de hänvisade att flytta till annan plats, utanför klubbens hamn. Därför har Sjöbjörnarna ett något dåligt rykte bland svenska besökare, som är vana att kunna lägga till i andra klubbars uthamnar. Det är dock inte unikt att Sjöbjörnarna betraktar sina hamnar som privata. Andra klubbars uthamnar i Finland välkomnar inte heller gästande båtar.
Sjöbjörnshamnarna har bojar att förtöja vid och bryggor utefter stränderna. Välskötta torrdass med kompostering finns och alla hamnar har en bastu. De flesta hamnarna har handpumpade sötvattensbrunnar till bastutvätt och disk. Grillplats och till och med grillhus brukar finnas på öarna.
– Vi är restriktiva mot tekniska installationer, berättar Perttu. Ingen anläggning har el från land. Bastu och vatten värms upp med ved. Vattenpumparna ligger helst lite högt på öarna, så att det vatten man pumpar upp kan ledas till behållare vid bastu och diskplatser. I hamnarna tar man inte emot något avfall eller tömning av toatankar. I hamnar där vattenomsättningen är liten finns en diskplats, eftersom Sjöbjörnarna inte vill belasta vattnet med diskvatten. Lillholmen var en av de första hamnarna som fick en diskplats. Den har till och med tak och en stor vedeldad varmvattenbehållare. Disk- och tvättvattnet leds ut i marken, så att växtligheten tar hand om näring och rengöringsmedel.

Under kvällen för mitt besök på Lillholmen kom alltfler båtar till ön och de cirka 20 bryggplatserna fylldes upp. Det var fredagskväll och hamnen var lämplig för den hårda nordanvinden som väntades till natten. Skepparna på de ankommande båtarna skrev in sig i gästboken och bokade sin ”bastutur”. Vid denna hamn var det även allmän bastu för damer klockan 21-22 och för herrar klockan 22-23. Perttu berättade att de vedeldade bastuugnarna måste bytas efter 2-3 års bruk. De används så flitigt att de tar slut fort. Oftast finns ett tvagningsrum med en egen vedeldad vattenbehållare.

 

Lillholmen är en lugn lagun nära farleden till Åbo.

Lillholmen är en lugn lagun nära farleden till Åbo.

Perttu och Rabbe gick runt på ön och visade alla faciliteter.
– Våra hamnvärdar och värdinnor gör ett fantastiskt jobb, säger Perttu, men varje medlem har ansvaret att städa efter sig. Dassen är till exempel minutiöst skötta. Vi kikade in i öns hemlighus. De var rena och målade invändigt i en skarp blå färg som anses hålla flugorna borta. Efter toabesök ”spolas” med en skopa strö. Hamnvärdarna kallar medlemmarna till arbetsdagar, talko kallas det i Finland. Då underhålls anläggningarna, ved förbereds med mera. Talkoarbetet är en viktig del av Sjöbjörnarnas verksamhet. De bidrar till sammanhållningen och avslutas med en ”talkobastu”. Underhåll av bojar och större byggnadsarbeten köps upp av entreprenörer.

Föreningen vill inte bli för stor, eftersom hamnarna inte kan ta emot för många båtar. Intagning av nya medlemmar har begränsats. Under en tid var det flera sökanden för varje plats, berättar Rabbe von Weymarn. Han har suttit en period i föreningens styrelse, som varje år tar ställning till ansökningar om medlemskap. Det ställs ett antal krav på nya medlemmar i klubben. Man ska ha mångårig erfarenhet av långfärdssegling. Visa att man har god ”Sjöbjörnsanda”, det vill säga vara sjömansmässig, godta Sjöbjörnarnas miljöregler och vara villig att ställa upp på arbetsdagar och funktionärsarbete.

Det ställs krav på båtarna också. De ska vara lämpade för långfärdsturer, men de får inte vara för stora. Cirka 45 fot är maxstorleken. Större båtar tar för stor plats i hamnarna och de blir för tunga för bojarna. Motorbåtar får inte vara av planande typ och inte gå fortare än 15 knop, berättar Perttu.
– Vi vill inte ha stora och snabbgående motorbåtar som går från hamn till hamn. Sjöbjörnarna är till för långfärdsseglare, som använder hamnarna för vila mellan seglingarna och lägger sig i hygglig tid på kvällen. Det ska vara tyst i hamnarna klockan 23. Snurrekörning tillåts inte heller i hamnarna.
Sjöbjörnarna vill gärna skaffa fler hamnar i åländska skärgården och i Sverige. Men det är svårt att få tillgång till mark på Åland, som har stränga regler kring markägande. Perttu Saarela tror också att det blir svårt att förvärva någon ytterligare hamn i Sverige, eftersom vi har så starkt strandskydd.
– Fler medlemmar från Sverige är välkomna som medlemmar i Sjöbjörnarna, hälsar Perttu Saarela. Sjöbjörnshamnarna är fina ställen att lägga till vid när man seglar i finska och åländska skärgården. Föreningsmedlemmar seglar ofta i små sällskap. Större eskadrar ordnas till mål runt Östersjön med jämna mellanrum. Under vintersäsongen ordnas föreläsningar, kurser och studiebesök. Men Perttu inser att intresset för svenskar att gå med i föreningen är begränsat. Det är inte så många som seglar på Finland regelbundet, och kostnaden att gå med kan upplevas hög.

Mycket information om föreningen och hur man ansöker om medlemskap finns på hemsidan www.merikarhut.fi Vill du veta mer är du välkommen att kontakta Sverigesektionens ordförande Jan-Gunnar Persson, som också är Kryssarklubbsmedlem.

Text och bild: Lotta Lanne
lotta@pakryss.se

, ,