Hem » Läsvärt, Nya prylar/båtar, Nyheter

Läsvärt   Nya prylar/båtar   Nyheter

Göteborgsmässan: Doris med dramatisk historia

11 februari, 2016 – 12:20 En kommentar
När borden är på plats ska man inte få in en tumnagel.

Veteranbåtshallen är mässans bultande hjärta med de vackra båtarna av trä. Här byggs en doris med dramatisk historia, en ljuvlig Bohuseka och en glänsande Andunge i mahogny tillsammans med sköna veteraner.

Här finns också en scen för folk som har något att berätta. Bara idag har jag lyssnat på en otrolig story med tre blinda båtbyggare som byggt en segeleka, tätt följd av en entusiastisk berättelse om plast och epoxi. Hur du kan måla med en speciell teknik, trompe l´oeil brukar den kallas. Ögat luras och en överbyggnad i plast ser ut som väderbiten mahogny. Galet kul.

Nära scenen, mitt emot granna Roland Perssonbygget Levina, hittar jag ett annat spännande projekt. Ett fullskaligt bygge av en doris från Bohuslän. Det är Båtbyggarskolan i Henån som sätter upp den klassiska bruksbåten och låter eleverna jobba på mässan inför alla som går förbi

Det blir en vacker båt. Som mall har man använt en Kyrkesundsdoris från Föreningen allmogebåtars båtsamlingar på Bassholmen. Virket till bygget på mässan är kärnfura som blivit över när Båtbyggarskolan byggde 10-huggaren Röde Orm till Skärhamns kvinnliga roddarlag för några år sedan.

På plats finns sistaårseleven Max Dahlgren som bor på Flatön och pendlar till skolan på Henån. Max började på estetiska programmet men det var det praktiska som lockade mest.

Sistaårseleven Max Dahlgren gillar det traditionella

Sistaårseleven Max Dahlgren gillar det traditionella

– Ja, jag bytte ju inriktning, skrattar Max, det här så mycket roligare. Att få använda händerna och jobba med traditionella verktyg som den här Stanleyhyveln, säger Max.
– Sen har du turkäppen för att få till formen på borden, den måste du lära dig använda på rätt sätt.”

Det gäller att vara noggrann, du ska inte kunna få in en tumnagel vid spunningen när bordet är på plats. Jag provar med nageln, det går inte. Det här blir bra.

Bygget växer på mässan, fler bord kommer på. Nästa gång jag går förbi är det Markus Vildhag, Komvuxelev på första året, som har tid med ett kort båtsnack.
– Det är hur kul som helst. Jag kommer ju nerifrån Skåne mot gränsen till Österlen. Sen blev det Brännö och där råkade jag se en artikel om skolan. Jag blev intresserad direkt!

Nils Faure från Frankrike har sökt sig till Orust för att lära sig bygga båtar.

Nils Faure från Frankrike har sökt sig till Orust för att lära sig bygga båtar.

Det blev också Nils Faure, också han på Komvux, men hans historia sticker ut. Nils är från Frankrike, mamman svenska. I Frankrike gick han första året på en båtbyggarutbildning. Men efter det året tog den praktiska biten slut, det fanns ingen fortsättning.

– Det finns ingen båtbyggartradition i Frankrike, men nu fick jag hjälp av en morbror i Sverige som sa att om du vill lära dig bygga båtar så ska du ta dig hit, till Henån, till Båtbyggarskolan. Och nu är jag här och det är helt underbart. Förra året hjälpte jag till att bygga nya Stjärnbåten Alma i Grundsund som finns utställd här på mässan. Min dröm? Ja, det är att bygga båtar!

Båten som Max, Markus, Niklas, Thomas, Lucas och Nils bygger på Båtmässan har sitt ursprung i det livsfarliga fisket på de stora fiskebankarna utanför Newfoundland. Hit seglade berömda skonare som Bluenose med sina långa klyvarbommar som allmänt kallades för widowmakers. I boken Torsk En biografi om fisket som förändrade världen berättar författaren Mark Kurlansky att det mellan 1830-1900 omkom 3 800 fiskare – bara från Gloucester.

På skonarens däck hade man 16 stapelbara dories som sattes i sjön på fångstplatsen. Sen fiskade man från småbåtarna, en fiskare i doryn om det gällde krokfiske för hälleflundra eller två om man fiskade torsk med backor.

BILD: Britt-Marie BrovikSå småningom hamnade båttypen i Bohuslän med hemvändande fiskare och sjömän från Nordamerika och dory blev doris. Fick fäste i landskapet, framför allt i trakterna av Kyrkesund på Tjörn. Båten blev uppskattad som lättrodd och smidig att ta sig in med på grunda vatten med sitt ringa djupgående.

Även om båten var säker nog för fiske på de stormiga bankarna så var det nog ingen som tänkt sig att den skulle segla över Atlanten. Men en ung Gloucesterskeppare hade andra planer. 1876 sitter kapten Alfred Johnson på en bar och spelar kort med några vänner. Han är 30 år, född i Danmark, van storsjöfiskare. Man pratar om segling i små båtar och plötsligt säger Johnson: ”I´ll sail right smack into England in my Dory!”

När skrovet är klart ska inte ens en tumnagel få plats mellan borden.

När skrovet är klart ska inte ens en tumnagel få plats mellan borden.

Han riggar och däckar doryn som döps till Centennial, Hundraåringen, för att fira att det gått hundra år sedan amerikanska självständighetsförklaringen. Strax efter klockan fyra på eftermiddagen den 15 juni 1876 seglar Alfred Johnson ut från Gloucester; ingen förväntar sig att få se honom igen.

Centennial följer de stora fartygsrutterna över Atlanten. Det är ett elände. Han kapsejsar, kommer i närkontakt med en haj. Får erbjudanden om att plockas upp av passerande ångare, men avböjer. Efter 66 dagar landar han i byn Abercastle i Wales. Då har han suttit hopkrupen så länge i styrbrunnen att kroppen domnat och låst sig. Han får baxas ur och bäras till puben. Efter en flaska whisky kan han räta ut benen igen.

Alfred Johnsons historia skulle nog varit helt bortglömd om det inte vore för en reporter på Boston Sunday Post som jagade en story 1927. Charles Lindbergh hade precis flugit solo över Atlanten och reportern kom ihåg något om den där ensamme galningen som seglat över i en liten roddbåt; bra vinkel för en text om Lindberghs prestation.

Han letar upp den nu 81-årige ensamseglaren och frågar. Varför gjorde du det?

”Många har frågat”, säger Johnson. ”Jag gjorde det för jag var en jäkla idiot, precis som folk sa att jag var. ”Because I was a damned fool!”

Centennial finns idag kvar i samlingarna på Cape Ann Museum i Gloucester, USA, som ett minne av en verkligt udda segling över Atlanten. Men det här är inte den enda tuffa historien med en dory i centrum.

Howard Blackburn i sin riggade dory utanför Sandy Bay.

Howard Blackburn i sin riggade dory utanför Sandy Bay.

Vintern 1883 fiskar kapten Howard Blackburn hälleflundra från en dory på bankarna. Där borta ligger skonaren Grace L. Fears. En plötslig storm driver bort doryn från moderskeppet. Blackburn lyckas ro till kusten på Newfoundland efter fem hemska dygn på havet, men förlorar alla fingrar och en tå.

Detta hindrar dock inte kapten Blackburn från att sticka ut på en ensamsegling till England 1899 med Gloucesterslupen Great Western. Det tog 62 dagar för den förste solisten utan fingrar att ta sig över Atlanten.

Hemma i Gloucester fick han tillnamnet Man of Iron, Järnmannen. Och han gav sig inte. 1903 försökte han göra om Johnsons bravad med sin dory America, men hans handikapp och skitväder tvingade honom att vända.

Och Båtmässans doris då? Ja, den kommer väl att ros på lite lugnare vatten här hemma i Bohuslän.

John Brovik
redaktion@pakryss.se

Foto: Britt-Marie Brovik

, , ,

En kommentar »

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar