Hem » Läsvärt

Läsvärt

Med IF-tanterna runt Sverige

12 januari, 2015 – 08.08 Kommentarer inaktiverade för Med IF-tanterna runt Sverige

Johan Pehrson har ingen egen båt men har ändå seglat mer i svenska vatten än många andra kryssarklubbare. I somras seglade han Kryssarklubbens IF-båtar längs södra Norrlandskusten, i Vänern och Sörmlands skärgård.

Gävle – Tant Storm

IMG_8299Det doftar tång och syren på kajen i Gävle. Den svala vinden blåser så livligt in från Bottenhavet att vårens alla bekymmer med ens vädras ut. Trafiken viner fram på landsvägen intill småbåtshamnen. Juni har knappt hunnit börja och semestern kommer inte att stänga Sverige än på ett tag, men vi tjuvsmakar på den annalkande sommaren. ”Är det verkligen lagligt det här, något så underbart?” utbrister min pappa. Vi tittar på varandra, skrattar och fortsätter sedan att lasta IF-båten full med kläder och mat, som om vi skulle segla igenom Nordostpassagen istället för att tillbringa en weekend utanför Gävle. Men vad vore segling värd om man inte är varm, mätt och belåten när man gungar fram?

Ett dovt muller hörs från ett lastfartyg som angör Gävle hamn. Jag får svindel av tanken på hur många båtar den här hamnen måste ha tagit emot. Hur många sjömän som styrt ut och in ur den här hamnen med värkande muskler och smäktande hemlängtan. Hur många fiskare som gett sig ut i sina galonställ, frusna och sömndruckna, för navigera sig fram till fiskelyckan. Gävle hamn har länge varit en viktig knutpunkt för sjöfartshandel och tidigare även fiskeindustri. Dessa vatten lär ha trafikerats oavbrutet under många hundra år fram till denna dag. Liksom alla sjömän före oss beslutar vi att lägga loss. Vi styr ut från småbåtshamnen i Skutskär, för att fylla våra segel med sommar innan mörkret faller och finna oss en ö med lite skärgårdskänsla.

Innan avfärd angav vi våra preferenser för en ensam bryggseglare, som gav oss ett fåordigt och övertygande svar: ”Hit vill ni”, sa han tyst med cigaretten i mungipan och tryckte sitt grova långfinger mot sitt sjökort. Limön såg vi att det stod då han tog bort sitt finger – en ö bara ett fåtal distans utanför Gävle. Den blev vårt mål för kvällen.

Längs den sista biten in mot Limö fiskeläge ligger grund och kobbar tätt, så vi beslår seglen och låter 4-taktaren puttra oss fram genom prickar och enslinjer fram till en tom brygga.

Hamnen är skyddad från alla vindriktningar. Det finns två gästbryggor. Havsbotten syns tydligt ikväll och trots att IF-båten bara sticker 1,21 meter är det tveksamt om djupet vid den inre bryggan är tillräckligt, så vi lägger oss sidledes vid den yttre.

Gamla rödmålade båthus ligger halvvägs ut i vattnet, kringvuxna med vass. Ett stenkast upp på land ligger en samling hus och lador utströdda. Bland dessa gamla hus som en gång tillhört fiskeindustrin ligger ett café, men det är skymning och stället har redan varit stängt i flera timmar. Färskvattenkranen sitter utanför caféet på dess gavel och är tillgänglig för besökare dygnet runt. Tillgången på färskvatten är dock något som varierat på ön och bör inte tas för given. (Obs! Det finns för närvarande INTE tillgång till vatten på ön, så man måste ta med egna dunkar med färskvatten.)

Då Gävle en gång besuttit ett värdefullt fiskemonopol lär Limö fiskeläge ha använts flitigt av Gästriklands sillfiskare. Men redan förrförra århundradet började den idylliska platsen bli ett mål för utflyktsresenärer. När August Strindberg som turist kom hit en sommardag i början på 1900-talet, på rymmen från sin kränkta tillvaro i Stockholm, lär de flesta yrkesfiskarna redan ha gett upp sillfisket och tillvaron på ön.

De som inte har turen att ha egen båt, eller vetskapen om att man kan ”kapa” Kryssarklubbens ”Tant Storm” för ett vrakpris, kan ta turbåten M/S Drottning Silvia till och från ön två gånger per dag. När vi anländer har Drottningen redan fört dagens besökare hem till fastlandet. De enda som delar kvällen med oss är en ensam campare, de som driver caféet och några enstaka hyresgäster.

IMG_8061Något av det bästa med att vara ute i naturen är att leva i naturens tempo och låta sömnen falla i takt med mörkret. Nattluften så här tidigt på sommaren är kall och vattnet som vår sovsal guppar på är ännu kallare. Men uppvärmda av en varm middag, en liten whisky och ett par rövarhistorier kryper vi ner i våra dunsovsäckar och somnar på stört.

Morgonen därpå upptäcker vi att caféet serverar frukost, men med kölskarpen proppad med mat bestämmer vi oss för att istället lätta på båtens vikt och äta vad vi tagit ombord. Stärkta av varsin glasspinne från caféet låter vi en stig ta oss in i skogen, som täcker större delen av ön. Vi kommer fram till en glänta där det står två fyrar. Den ena är en gammal träkonstruktion, pensionerad som fyr då den blivit kringvuxen av träd. Nu upplåts den till konstnärer som ateljé. Den andra är en modernare stålkonstruktion, som sträcker sig över trädkronorna.

När vi till slut hittar tillbaka ut ur skogen har vinden tilltagit i styrka. Byarna hugger hårdare än vad våra ringrostiga seglarsjälvförtroenden känner sig trygga med. Tiden går, men det hårda vädret tycks inte vilja lugna ner sig. Först framåt kvällen avtar vinden, himlen spricker upp och bjuder på vacker solnedgång. Ett överdimensionerat schackspel uppehåller oss fram till läggdags.

En ny dag gryr och den uppgående solen lyser rakt in i båten och väcker oss. Ett dykarteam har redan börjat jobba med något strax intill bryggan. Havet ser inbjudande ut. Efter frukost och ett obligatoriskt morgondopp och vi är redo att kasta loss.

Vi ägnar större delen av dagen åt att bara segla omkring och tina upp våra seglingskunskaper, det är underbart. Man måste inte alltid ta sig mot något mål så effektivt som möjligt, då hade man kunnat välja något annat färdmedel. Ibland är det härligt att bara anspråkslöst leka med vinden på olika bogar. När vi ligger på ett perfekt ben mot fyren Eggegrund behåller vi vår kurs. Men dagens ombytliga väder slarvar plötsligt bort nästan all vind och det tar fruktansvärt lång tid att nå den lilla ön.

Vår plan är att ta oss i land och äta middag på ön, men SXK:s blå bojar är redan ockuperade, så vi försöker ta oss in i viken på öns norra sida. Nästan framme vid kajen blir det oroväckande grunt och vi tvingas vända om. När vi rundat ön i slowmotion med hjälp av den svaga brisen och känner att vi är nöjda, börjar vi sätta kurs mot Gävle igen. Industrierna på fastlandet ligger tätt. De ser ut som borgar som symboliserar civilisationen och utrotar all skärgårdskänsla vi byggde upp på vägen ut.

Pappa berättar historier om tyska ubåtar som sänkt svenska fartyg och om andra skepp som förlist runt Gävlebukten. Vädret överraskar oss på nytt och tar oss med hårda tag tillbaka till Skutskärs småbåtshamn.

Nyköping – Tant Brun

Nyköping, 10 augusti. Med farfars gamla segelsäck slängd över axeln går jag bredvid Fredrik, min vän från Uppsala universitet. Vi har lärt känna varandra under året som gått, när vi under sena kvällar på biblioteket stulit varandras uppmärksamhet med filosofiska och politiska problem. Liftande, med varsin tumme i luften promenerar vi den långa vägen från Nyköpings station till hamnen, livligt diskuterande utopia och märker först inte att en buss har stannat för att ge oss lift.

_MG_8867Hamnen i Nyköping imponerar på oss både med sin skönhet och sin funktionalitet. En bensinstation och två stora billiga livsmedelsbutiker ligger på ett par minuters gångavstånd från IF-båten Tant Brun, som förhoppningsvis ska ta oss till något vackert och härligt de kommande dagarna.

Dagen innan hade jag bakat en stor svamppaj, något som är lite halvsvårt att göra ombord, och efter att ha slukat halva pajen och kontrollerat båtens utrustning ger vi oss ut på vårt sökande efter vind och vackra öar. Våra sjömansfärdigheter tycks ligga på samma (inte så värst avancerade) nivå och likaså vår iver att förvärva nya kunskaper och vässa de befintliga. Vi bestämmer att under den här lilla seglatsen ska vi inte vara lata, utan stänga av plotter och testa våra gränser, naturligtvis med hänsyn till båtens förmåga.

Trots våra ambitioner tvingas vi använda motorn de första metrarna. Sedan hissar vi seglen, som bär fram oss i en perfekt slör. Båtens hemmahamn tillhör båtklubben NYSS. Ryktet har nått oss att NYSS klubbholme ska vara mycket fin och ha en nysnickrad bastu. En rosa himmel speglar sig i vårt kölvatten. Vi njuter av färden fram till Broken, som är namnet på denna omtalade plats.

Det är mörkt när vi når fram till viken där vi ska lägga till. Vår hemliga oro att bryggplatserna skulle vara fulla försvinner snabbt, då endast ett fåtal båtar har hittat hit ikväll. Det snarkas och snusas från de sovande besättningarna i grannbåtarna. Ett liknande ljud pågår uppe i trädkronorna; det är vinden som redan börjat viska om hösten. Vi smyger runt på ön och hittar en upplyst stig. Vid dess ände hittar vi bastun. Vår hänförelse kryddas av att vi finner att de superfräscha duscharna levererar uppvärmt saltvatten. Vi slår på timern och springer tillbaka för att hämta snacks och öl.

Med ångande kroppar kliver vi ut ur bastun och hoppar ner i den mörka kyliga Östersjön. Lyckohormonerna lösgörs kvickt i kroppen. Tänker att det kanske inte var helt fel att ge ångestridna patienter varmkalla bad på gårdagens psykiatriska institutioner. Åtminstone inte den sämsta av de behandlingar som erbjöds i alla fall.

Uttorkade vaknar vi samtidigt med ett ryck. Det är hamnvärden som bankar skoningslöst på vår båt, vi har såklart glömt att betala hamnavgiften. Men hamnvärden förvandlar snabbt det muttrande morgonhumör han just framkallat, genom att vara väldigt trevlig och karismatisk. Han berättar om sin tillvaro på ön under vår promenad mot hans stuga för att göra upp om det ekonomiska.

Medan Fredrik preparerar en ambitiös brunch håller jag en fritidsfiskare sällskap och försöker ”stjäla” smultronställen och fisketips. Han drar upp abborre efter abborre. En liten flock barn som delar min fascination samlas efter en stund runt den abborrfyllda hinken.

_MG_9364Fyllda till brädden med diverse godsaker ger vi oss ut på nästa etapp. Med en bestämd riktning men utan slutdestination tar vi oss fram, trimmar segel i den friska brisen och pressar våra navigationsfärdigheter till tonerna av Miles Davis drogade trumpet ur den lilla ministereon. Framåt eftermiddagen på Dragsviksfjärden hör vi muller akterifrån. Med vinden bakifrån och gässande sjö blir slutledningen att denna kurrande himmel snart når fram till oss, så vi skyndar oss in till en småbåtshamn i Dragsvik.

Utan marginal hinner vi lägga till och stänga luckan innan regnet trummar mot taket. Med en kopp varm choklad i kroppen vaggar Sommar i P1 oss till en liten siesta. När vi vaknar har regnet upphört, men himlen är dystert grå och muller hörs lite här och var. Ett ambivalent försök att ta oss ifrån denna ödsliga hamn slutar med att blixtar vid horisonten och en hastig skymning skrämmer oss tillbaka för natten.

Ny dag och friska tag, frukost med seglen hissade. Vi går genom den vackra Stendörren och sedan ut på tvären, där vinden ger oss fullständig frihet. Vi leker med bogarna och utmanar oss med hur mycket krängning vårt mod tillåter.

Men så mullrar det till igen. Den här gången är det våra magar, så vi seglar in mot en vik strax norr om Studsvik och meckar en fullbordad silltallrik. Efter lunch och en liten skogspromenad seglar vi ut igen. Vi går genom Sävsundet och förförs av de fina och oslagbart belägna husen intill passagen. Med hissad piratflagga skulle vi kanske kunna göra tomten till vår, vi bestämmer att det får ske på tillbakavägen i så fall.

Vädret målas gråmörkt. När vi kommit utanför Ringsön finns inte längre något mellan oss och havet. Med texter av Evert Taube och Bo Kaspers försöker vi överrösta den vinande vinden med sång, medan vi rider fram på den vilda sjön. När vi tröttnat seglar vi in i en naturhamn på en liten ö intill Lacka. Vi dukar fram tapas till solnedgången och plinkar lite på gitarren, som vi gjort oss mödan att släpa med. Här får man känslan av ytterskärgård. Det är nästan misstänksamt vackert, som om den snart inte skulle finnas kvar.

Dagen därpå vaknar vi för sent och skyndar oss tillbaka till Broken, där vi ska lämna över båten till ett seglarläger. Efter att intensivt ha städat henne tar vi farväl av Tant Brun för denna gång och liftar in till Nyköping.

Karlstad – Tant Trygg

Det är en måndag i slutet av augusti och semestern har sorgset lämnat Karlstadsborna åt sitt vardagsjäktande. Vädret tycks också ha lämnat sommaren bakom sig. Regnet öser ner på de bomullsklädda människorna i centrum. Men fyra vattentäta seglare trotsar de hatiska vädergudarna och stövlar fram med falafel i hand, med kurs mot hamnen. Dessa seglare – min besättning – består av Jesper som jag vuxit upp med, Cilia som jag som 16-åring seglade till Skottland med på SXK:s Atlantica, samt hennes pojkvän Carl-Philip, som mycket passande är IF-båtsinstruktör. Vi får skjuts ner till hamnen, vilket sparar oss mycket tid och ryggvärk.

_MG_9480Tant Trygg, som vårt färdmedel så förtröstansfullt heter, är en liten båt – dock inte mindre än andra IF-båtar, men i förhållande till storleken på besättningen och vad den planerat att konsumera under de kommande dagarna. Men maten och besättningen hittar till slut sina utrymmen och vi ger oss ut på Vänern.

Vi kryssar fram mot vår första destination Näbben, Karlstads Segelsällskaps uthamn. En väldigt vacker plats välförsedd med bojplatser, en stor grillplats, dass och vedeldad bastu. Men idag är det ödsligt – som om sommargästerna plötsligt insett att semestern tagit slut och utan att hinna se sig om hetsat härifrån direkt till jobbet. Det är inte skräpigt eller så, men ett kastspö ligger tvärs över bryggan bredvid en öppen låda med fiskeutrustning, och ett par skor står placerade vid sandstranden intill en sandslottsruin.

Det är Cilias födelsedag, så vi tänder grillen och dukar till fest. Oräkneliga grillspett och ett par nubbar senare går vi för att tända bastun. Den är vedeldad, så det är bara att hugga sin egen ved, något som jag finner är en mycket underskattad aktivitet. Vi bastar och badar halva natten innan vi möra sjunker ner i våra kojer och vaggas till sömns av vår Tant Trygg.

Vaknar dagen därpå av att kondensen droppar som kinesisk dropptortyr på min panna, ett resultat av att fyra fukt- och värmekällor tillbringat nio timmar i den stängda kabinen. Jag väcker de andra och vi kastar loss. När vi kommer ut på lite mera öppet vatten går gässen vilt. Ännu längre ut, dit vi håller kurs, ser vinden ut att vara ännu starkare. Några av oss är ivriga att få segla, men vår utsedda kapten Cilia fattar det vettiga beslutet att ta det säkra före det osäkra. Vi åker tillbaka till Nabben. Ett oväder bekräftar vår kaptens goda omdömesförmåga.

När det värsta är över ägnar vi resten av dagen åt att grilla korv och seglar ansvarsfullt runt i viken med en optimistjolle, som vi hoppas klubben inte har något emot att vi lånar.

Till kvällen spricker vädret upp. Återigen tar vi oss friheten att låna de tre små dingarna, som ligger på bryggan. Vi paddlar ut i vassen med det kvarglömda kastspöet och kastar åtskilliga fruktlösa kast.

Ny dag gryr och vädret är för tillfället mycket bra. Vi passar på att ge oss ut direkt och kokar vår frukostgröt ute på sjön. Vi inser nu att fem liter vatten var något ogenomtänkt, men efter en modig och framgångsrik provsmakning blir Vänern både vår färdväg och vårt vattenhål. Vädrets mycket oförutsägbara beteende fortsätter. Vi tvingas parera mellan dimbankar och lokala oväder. Vägen mot vår nästa destination är dåligt markerad, men vi experimenterar med en waypoint-GPS och lyckas utan skråmor att nå Grums båtsällskaps uthamn.

_MG_9815Vi var ensamma på Nabben, men delar den här kvällen med en annan båt, vars besättning tillhör båtsällskapet och lånar oss nyckeln till en sällskapsstuga. Vi sjunker ned i varsin stol, köper en massa chips och choklad från den lilla självserveringskiosken och spelar frågesportspel.

Utanför de stora fönstren pågår ett mäkta imponerade åskväder med dramatiska blixtar och dovt muller. Det finns något ursprungligt i att se Moder Natur exponera sina krafter, man känner sig så liten och maktlös, liksom när man studerar himlavalvet en stjärnklar natt.

När vi vaknar nästa morgon är det mulet och vindstilla, så vi startar motorn och puttrar oss fram ungefär samma väg som vi kom. Vid fastlandskusten tornar de gigantiska industrierna i Skoghall upp sig. De sprutar en grårök, som gör molnen sällskap utan större nyansskillnad. När vi börjar närma oss vindkraftverksparken ute i vattnet utanför Skoghall, uppmärksammar kapten en liten tornado. Vi vänder om tills tornadon passerat vår färdriktning.

När vi gett upp hoppet om vind blåser det upp. En slör tar oss vackert in till Timmeröarna, där vi vill ligga över natten. Vi inser att våra sjökort inte hunnit ikapp naturen, då den naturhamn vi först tänkt oss vuxit igen. Istället lägger vi oss vid en brygga på grannön.

Det är sista kvällen och än en gång trotsar vi regnet, den här gången genom att bada och tända en brasa. Med öppna armar välkomnar vi den tidigt anlända hösten. Tillfredsställda med det lilla äventyret på Vänern kryper vi till kojs. Ute blåser kuling men vår kära Tant Trygg vaggar oss än en gång till sömns.
Text och bild: Johan Pehrson
redaktion@pakryss.se

IMG_8233

 

 

 

 

LÄNK: En bit ner på den här sidan finns SXK:s kontaktpersoner för alla IF-båtar!

, , ,