Hem » Nyheter

Nyheter

Så seglade Emely och jag rakt in i historieböckerna

31 maj, 2018 – 15.24 Ingen kommentar

Emely skrattar nervöst när jag förundras över båtens moderna utrustning. Man kan låsa skotet direkt på vinschen! Coolt.
Fyra dagar senare startar vi som tvåmansbesättning för att runda Gotland i ett av de tuffaste ÅF Offshore Race.

Jag och Emely Hagen blev förra året den första kvinnliga tvåmannabesättningen som genomfört ett Gotland runt. Vi slog över sextio båtar. Vår segelbåt var lånad och vi hade bara hunnit segla med den en gång innan start. Var vi som besättning sammansvetsade och rutinerade? Nja, vi träffades för första gången två veckor innan start och jag hade aldrig kappseglat tidigare.
Det här är alltså en story om pannben och jävlaranamma.

Drömmen om att segla långt
Jag är en av de där som fick seglingen som en del av barndomen. Född på Tynningö utanför Vaxholm i Stockholms skärgård, med en pappa som älskade jazzmusik och havet, seglade vi hela somrarna. Min första båtkärlek var en vacker Laurinkoster i trä som pappa bytte till en OE 32:a i mina tidiga tonår. Vi seglade mest i åländska och finska skärgården. Pappa var hedersmedlem i finska Sjöbjörnarna som med sina fantastiska naturhamnar och vedeldade bastuar utgjorde grunden för somrarnas seglingsrutter.

När min styvmamma inte ville segla mer var jag tolv år. Då ändrade min finurliga far sommarens seglingsrutt till att innefatta Sandhamn, Visby, Bornholm, Kalmar och alltid med en väninna till mig som extra besättning.

Så när jag som tolvåring skulle ta första nattvakten på överfarten från Nynäshamn till Visby tyckte jag inte att det var något konstigt. Pappa verkade inte tycka att det var något speciellt, så det var väl bara att köra. ”Titta bakåt då och då”, sa pappa. ”De där snabba nya Gotlandsfärjorna kan dyka upp helt plötsligt. Och ha koll på kompassen – väck mig vid klockan 01”.
”Ok pappa!”.

Drömmen om att segla långt väcktes då. Havet, vinden och vädret var mina vänner. Jag älskade när det regnade och blåste, när man klädde på sig i full mundering och blev vän med vädret. Jag kunde sitta på däck och lyssna på musik och se hur vågorna blev till ett musikaliskt skådespel. Min mamma, som inte gillade när det lutade, brukade se på mig och verkade undra hur jag blev hennes dotter.

Solnedgång hav

Naturupplevelsen är gemensam för semester- och kappsegling. Bild: Anna Mourou Lange

När jag förra våren bestämde mig för att segla ÅF Offshore Race, ÅFOR, hade jag ingen aning om att det inte hade gjorts av två kvinnor som besättning tidigare. Jag ville segla tävlingen för upplevelsens skull och kanske lite grann för att se hur bra seglare jag var i relation till andra. Jag hade sett starterna flera gånger i mitt liv och pappa hade tajmat vår segling med målgången i Sandhamn i mina sena tonår – så festen och flirten kände jag till. Men nu var jag nyfiken på att se om jag kunde mäta mig med alla de där regattaseglarna i Atlantenröda byxor, kavajer och seglarskor.

Andra delen av besättningen, Emely Hagen, kom i kontakt med seglingen av en slump. 2004 gick hon igenom en episod av utbrändhet och på ett hälsoseminarie träffade hon seglaren Roger Nilsson. Hon blev erbjuden att delta på en transportsegling med Roger och tackade ja. Det beslutet förändrade allt. Emely fann en ny värld hon inte kunde få nog av. Tystnaden, att färdas fram över havet, krafterna och effekten i vinden som accelererade båten. Allt fick henne att kunna slappna av igen. Ingen stress från vardagen – allt var här och nu. Mindfulness i all sin glans. Hon följde med på flera transportseglingar den säsongen och beslutade sig för att hon bara måste fortsätta segla. Det blev Sjövärnskåren, fartygsbefäl klass 8, maskinist klass 8, och seglarskola för att lära sig alla grunderna och förstå sig på vad Roger Nilsson och Klas Nylöf gjorde med alla snören och vinschar ombord. Hon bestämde sig för att aldrig tacka nej till ett seglingserbjudande och har sedan dess seglat allt mellan Swan 100 och E-kanot.

2007 började Emely kappsegla, även det av en fantastisk slump. Hon skulle agera följebåt under Rolex Cup och när regattan var över fick hon ett erbjudande att hänga med till Key West och som crew segla Melges 24-VM. Emely tackade såklart ja och slutade på en 10:e plats. Efter det har det blivit flera kappseglingar med full besättning och solo. För Emely är segling en sport hon vill bemästra. Att man aldrig blir fullärd är kanske tjusningen.

Katastrofen
”Akta! Båten välter!”
Jag stod tjugo meter bort och samlade ihop vattenslangen efter sista dagen av vårfix inför sjösättning. Det knakande ljudet när segelbåten välte. Fallet gick så långsamt men ändå inte. Nej, nej, nej! var det enda jag fick ur mig när jag sprang fram till henne. Hade någon skadats? Var är min man? Och var är min extrapappa som hjälpt oss idag?

När jag förstått att båda hade klarat sig utan allvarliga skador kopplade hjärnan om och jag tittade på båten. Min älskande Scanmar 33 som var min familjs hem fem veckor varje sommar. Hon som tryggt skulle ta mig runt Gotland. Skulle jag kunna segla henne? Är hon helt förstörd?

Trots att klockan var fyra en fredagseftermiddag fick vi tag i en kranförare som hade hjärtat på rätt ställe och inget emot att lyfta en båt bums. Upp med henne på rätt köl och så besiktning. Försäkringsbolaget, Svedea, stöttade oss i att snabbt lösa allt. Men domen: Bottenstockar av. Ett skott hade gått. Och diverse andra mindre skador. F-n! Ingen segling i sommar, hann jag tänka. Vad gör man nu? Hyra båt har vi ju inte råd med. Och jag hade precis fått reda på att inga kvinnor hade seglat ÅF Offshore Race, ÅFOR, double handel tidigare och att det är två andra båtar anmälda. Ska jag bara missa det här nu? Nej, det måste finnas en lösning! Jag måste kunna låna en båt, hyra en. Men hon som jag då planerat att segla Gotland runt med var inte alls bekväm med tanken på att segla en båt som hon inte kände lika bra som vår 33-fotare. Så där stod jag, utan båt och utan någon att segla med. Men utan en sekunds tvekan på att det bara måste finnas en lösning.

She Captain

Anna Mourou Lange och Emely Hagen

Anna Mourou Lange och Emely Hagen under sin första segling tillsammans ett par veckor innan starten i ÅF Offshore Race.

Två månader tidigare hade jag startat det kvinnliga seglingsnätverket She Captain. Efter flera år av att inte se andra kvinnor stå till rors när man lägger till så tröttnade jag en dag. Och bestämde mig för att göra något åt det. Jag såg ett behov av ett nätverk som var mer pepp, lite mer jävlaranamma och mindre gå-alla-kurser-umgås-dricka-te-och-äta-macka. Den skeva kaptensfördelningen på sjön tror jag generellt beror på att många män saknar en självinsikt som många kvinnor har för mycket av. Jag generaliserar nu så bli inte arga på en gång. Men jag menar att män helt enkelt inte vet hur dåliga de egentligen är på att lägga till. Så de kör på, korsar ankarlinor och gormar åt sina fruar att bära av när de går in för fort. På köpet får de all den där övningen som behövs för att bli bra.
Jag ville alltså bidra med att sänka kvinnors självinsikt. Haha, nej, men med lite jävlaranamma och mod så kommer kvinnor att äga på sjön. Det andra som behövs för att bli en god sjöman har vi redan. Ur de här tankarna föddes She Captain som i dag har nära tvåtusen medlemmar. Så när båten välte vände jag mig till nätverket.

”Finns det någon som vill eller vet någon som vill låna ut båt och segla ÅFOR med mig?”
Jag blev berörd av all pepp och allt stöd nätverket gav. Flera hörde av sig och ville segla men hade ingen båt. Andra hörde av sig med tips på båtar att låna. Jag ringde allt och alla. Båtklubbar, charterbolag, båtevent, kända seglare, KSSS stöttade och delade mitt inlägg i sina kanaler, men ingen båt.

”Jag vill segla med dig och letar gärna båt tillsammans”. Emely Hagen hör av sig efter att ha blivit tipsad av en vän i nätverket. ”Jag har kappseglat mycket tidigare och lägger ut lite trådar i mina kanaler”. Hon drog i kontakter, hörde av sig, kom med idéer. Vem är den här drivna personen? Jag som var van att behöva driva allting själv.

She CaptainVi kommer på att vi kanske skulle kontakta båtar som ligger ute till försäljning på nätet och erbjuda dem pr i utbyte mot båtlån. Emely hör av sig till över trettio båtar. I alla möjliga storlekar. Här fanns ingen prestige eller utrymme att vara kräsen. Vi hade ett race att genomföra. Men vi får nej efter nej efter nej.
Tills två underbart modiga båtägare till en Beneteau First 36.7 säger sig vilja hjälpa till. En First 36.7! I det här sammanhanget är det jackpot! Stor och trygg, snabbseglande och med alla instrument man kan tänka sig. Är det för bra för att vara sant?

När vi ska träffa båtägarna för första gången för att provsegla är det även min och Emelys första gång vi ses på riktigt. Två veckor innan tävlingsstart och solen lyser i Karlslunds marina. Jag går in i restaurangen och där ser jag en supersnygg blond babe med midjelångt hår, välsvarvade muskulösa armar och seglingssportiga solglasögon. Vi ler mot varandra och möts i en kram. Emely är ett riktigt muskelpaket och när jag berömmer henne för det säger hon att hon tryggt tänkt samma sak om mig i vår kram. Vi kommer behöva muskler för att genomföra det här säger Emely med ett leende.

Vi testas på våra seglingskunskaper av ägarna och kommer sen överens. Nu är det bara en försäkring som behövs och det skulle visa sig vara ett större problem än vi trott. Fyra dagar tog det för oss att få alla papper i sin ordning, men utan att vi hann med något av allat annat som måste ordnas. Tio dagar till start.
Båten som var i gott skick visade sig dock inte vara redo för kappsegling. Ais saknas, vhf:en har för svag signal ut, autopilot saknas och mycket annan säkerhetsutrustning som krävs vid kappsegling finns inte ombord. Emely som har en bakgrund som eltekniker ger sig på båtens elsystem och löder nya kopplingar här och där och hon byter ut tampar och trimmar rigg. Jag  inser att kostnaderna kommer att dra iväg och vi kommer ha svårt att ha råd. Vi måste få in sponsorer. Jag kontaktar klädmärken som relateras till sjön, teknikföretag som har ais:er och gps:er, men bara nej efter nej. När jag en dag sitter på jobbet, den eventbyrå jag driver som kreativ chef, tittar jag över datorn på en kollega. ”Vilka har vi i vårt nätverk som är relevanta för att synas på sjön?”. Storytel, säger min byråpartner utan att blinka. Klart man ska lyssna på ljudböcker på sjön! Ett par timmar senare har ljudbokbolaget sagt ja till att bekosta allt vi behöver för upprustning av båten i utbyte mot att de syns på båt och kläder och diverse pr-aktiviteter. Vi har nu en vecka kvar till start.

Fritidsseglaren blir kappseglare
Transportseglingen till Skeppsholmen, fyra dagar innan start, är första gången som jag och Emely seglar tillsammans. Vi finner våra roller snabbt. Emely är otroligt skarp på att trimma segel och optimera farten och jag är en stadig styrman. Vi passar på att öva lite slag för att sätta våra roller och Emely skrattar nervöst när jag påpekar att sådana här moderna vinschar har jag då aldrig sett, kan man låsa skotet direkt på vinschen? Coolt.

Stockholms skärgård

Nattamat i natthamn. Bild: Emely Hagen

Jag som aldrig har seglat med spinnaker tidigare får en snabb genomgång av vad som förväntas av mig när vi nu ska hissa. Jag tackar min snabba hjärna i kombination av alla år som professionell dansare då jag liksom ser koreografin i allt man ska göra och därför lär mig sådana här saker snabbt. Vår första hissning går galant och även följande gippar sitter där de ska. Emelys och mitt självförtroende växer och vi märker att vi genuint faktiskt gillar varandra. Puh. Hade varit surt att segla tre dagar nonstop med någon som är skitjobbig och som man helst vill slänga överbord.

När vi ska lägga till i naturhamn inför kvällen blir rollerna ombytta, jag går från nybörjare på kappsegling till den erfarna fritidsseglaren som enkelt hittar den perfekta klippan för både tilläggning och grill. Emely konstaterar att det är första gången hon använder ett ankare, för henne är ankaret det där tunga otympliga som alltid är i vägen och man måste ha med ombord vid ett race. Vi grillar högt uppe på en klippa i kvällssolen och Emely konstaterar att det inte är så dumt med fritidssegling ändå. Jag påpekar att maten dock hade smakat bättre om jag fått behålla de riktiga besticken och sluppit hennes lättvikts-plastbestick, allt för att optimera kappseglingsfarten tydligen.

Beneteau First 36.7

Den planerade rutten genom skärgården och runt Gotland läggs in i Seapilot.

Emely har även en förmåga jag är ovan vid att hitta i människor, de jag finner som har den blir snabbt nära vänner. Hon är en aktiv problemlösare som aldrig säger nej. Inget är för tungt, för svårt eller för komplicerat för att lösas. Vi är båda alltid redo att säga ja och göra precis vad som krävs. Det är en häftig talang att dela med sin teammate och snart är det bara hon och jag och vad som ska visa sig bli det tuffaste racet i ÅF Offshore Races historia.

Linda Lindenau, till höger i bild, hälsade på inför starten med peppande tips. Bild: Emely Hagen

Linda Lindenau, till höger i bild, hälsade på inför starten med peppande tips. Bild: Emely Hagen

Väl i Stockholm är det bråda dagar. Vi måste fortfarande fixa en ais, få upp dekaler på båten, byta ut trasigt mantåg och dessutom har vi lovat båtägarna att arrangera ett mingel för att marknadsföra deras båt. Stämningen i Race Village är fantastisk. Här ligger vi mitt i stan, på första parkett, med livemusik porlandes ut över vattnet i solens sken och båtar från alla Östersjöns länder. Och att få möta alla She Captains som kom förbi gav oss ännu mer kraft. Ja, har vi tagit oss hit över alla hinder hittills, känns själva tävlingen som en enkel sak. Men det var innan vi visste hur mycket det skulle blåsa…

PANG! Startskottet ekar över fjärden. Det står folk runt hela Skeppsholmen och längs Stadsgårdskajen. Vi som seglar doublehanded är den första gruppen som startar. 26 båtar som nu ska ta sig medsols runt Gotland med målgång i Sandhamn. Det har redan pratats om en eventuell omstart ute i Sandhamn då det bara blåser ett par meter per sekund för tillfället, och självklart rakt östligt. Vi försöker läsa vattenytan och jaga sjöbrisen nära land. Sakta, sakta tar vi oss utåt.

ÅFOR 2018

På kryss under de första timmarna genom skärgården.

Överallt längs vägen står människor och hejar på, små motorbåtar kör upp till oss och ropar peppande budskap. Vid Oxdjupet sitter mina föräldrar och hejar högljutt. Underbart vilken energi som pepp kan ge. Vi hissar spinnakern och seglar om några båtar. Solen skiner och allt känns väldigt bra. När solen går ner närmar vi oss Almagrundet och vi är laddade inför natten. Än så länge blåser det bara cirka 8 meter per sekund och vi har genuan uppe. Håller sig väderleksrapporten blir det till att sträcka runt hela Gotland, vinden ska ju såklart vända samtidigt som vi rundar. Efter en god middag tycker Emely att jag ska försöka sova strax efter midnatt.

Tre timmar senare vaknar jag när Emely ropar. Det har blåst upp och vi måste byta segel. Utan att tveka i de höga vågorna och 17 meter per sekund i byarna traskar Emely upp på däck för att ta ner förseglet. Vad cool hon är! tänker jag.

Gotland Runt

Emely tog med sig sin specialsydda Sacco-säck. Bild: Anna Mourou Lange

Gemensamt trimmar vi upp henne igen och Emely ger sig ner för att sova. Vi seglar längs Fårös ostsida och efter ett par timmar är jag tröttare än jag någonsin känt av tidigare i mitt liv, jag nickar till lite kort ibland och är glad att jag sitter med en rorkult som håller mig vaken. När jag ser att en del av genuan som var bunden på däck har lyckats smita ner under mantåget, och bildat en vattenballong, ropar jag på Emely. Hon går fram på däck för att känna på tyngden av seglet och inser snabbt att vi båda behövs för att lyfta. Den nya autopiloten sattes in dagen innan start och har inte justerats. Nu måste vi ha dennes hjälp. Vi kommer överens om att jag ska gå ner och sova direkt efter detta och Emely förbereder autopiloten. Vi behöver gå upp mer i vind för att räta upp båten och enklare få upp seglet, jag styr upp i vind och autopiloten sätts på.

Vi får en rejäl brottningsmatch med en blöt och tung genua som ger ordentlig mjölksyra i armarna. Nere i sittbrunnen igen sätter sig Emely vid rodret och jag ska gå ner för några timmars sömn när vi upptäcker att vi seglat över en grundflad och nu ligger innanför ett pärlband av grynnor. Adrenalinet får tröttheten att försvinna. Hur fan ska vi ta oss härifrån? Vi har under vår brottningsmatch seglat alldeles för långt och trots att vi ännu har en bra bit kvar till land är det grynnor överallt i vattnet, och inga är direkt markerade då vi är en bit ifrån den utprickade farleden. Vi gör 7 knop så det är snabba beslut som gäller.

Som tur är bryter vågorna kraftigt över grynnorna till babord om oss så vi kan tydligt se var pärlbandet går. Långt fram ser vi en västprick som markerar slutet på grundfladen, vi siktar på den och fokuserar gemensamt på att finna den snabbaste vägen tillbaka ut i farleden. 10 minuter senare är vi tillbaka, lugna men nedslagna då vi sett att minst femton båtar har seglat om oss.

Hur mycket blåser det egentligen?
Det fortsätter att blåsa över 16 meter per sekund med kraftiga byar hela dagen. Vi vet inte helt säkert eftersom våra vindinstrument har lagt av. Nåt mentalt bra med det kan jag tro. Vi hade bara ett rev i storen och hade vi sett att det blåste 16–20 meter per sekund, ja då hade det kanske varit jobbigare än att vara lyckligt omedveten. Nu tyckte vi mer att det var jobbigt för att vi var tvungna att lufta ur storen, som då låter högt hela tiden, för annars krängde vi för mycket.

Jag såg båtar framför oss broacha flera gånger och det var tungt för armarna då det var svårt för mig att själv trimma optimalt för balans utan kämpade med fingrar som domnade bort av tyngden på rodret.

Seglare

En pusshälsning till barnen piggade upp när det var lite deppigt.

När vi närmar oss Gotlands södra spets Hoburgen har det blivit sen kväll igen. Hoburgen är en jävla skitudde att runda, ärligt talat. När man äntligen ser den börjar du tro att snart är du där, men nej. Den är så långt borta så flera timmar senare, när du fortfarande tror att du snart är framme, är det fortfarande en bra bit kvar. Det blåser ju såklart sydväst så det går ju inte ens att styra rakt på pinnen som vi ska runda, utan vi måste sicksacka fram i fyrametersdyningar. Efter tre timmar har mitt balanssinne gett upp. Jag är så sjösjuk att jag med stark övertygelse tänker att Emely helt enkelt får sätta av mig här någonstans. Senast jag var sjösjuk var vid typ tolv års ålder och då visste man ju att om ett par timmar är det över. Här visste jag att om ett par timmar så har vi förmodligen fortfarande inte rundat udden och sen är det ett dygn kvar. Asså, nej. Nej, nej, nej. Jag vill aldrig mer segla. Min man och mina barn kan glömma sommarens seglingssemester. Jag vill sälja båten. Hur kunde jag någonsin tro att vi skulle segla jorden runt tillsammans. Jag hatar hav. Jag måste ringa min man och berätta detta nu så han får köpa en charter till Mallis istället.

Solnedgång

Andra solnedgången under Gotlandsrundningen. Bild: Emely Hagen

Jag tittar på Emely och känner en våg av dåligt samvete. Jag är den sämsta seglingspartner man kan ha. Ska jag bli sjösjuk och värdelös nu. Vi är ju bara två. Jag tar ett djupt andetag och säger med självsäker röst ”Du, jag är sjösjuk. Hur hanterar vi det här om jag blir riktigt sjösjuk och börjar kräkas och blir helt utslagen?

Utan att tveka svarar hon ”Då kommer jag styra båten själv så du får vila upp dig”.
Hade jag inte varit så sjösjuk som jag var hade jag säkert börjat gråta av lättnad. Världens bästa teammate. Den lättnaden gjorde att jag pallade någon timme till vid rodret. Varav Emely passar på att göra en Facebook-uppdatering med en bild på oss, jag med ett något plågat leende och en text som lyder ”Snart rundar vi Hoburgen… Underbar solnedgång och skön bris… Hellre 14 meter per sekund än stiltje. Snart serveras snittar och champagne. Kanske något övertrött och Anna tycker att inlägget ej överensstämmer med verkligheten”

Jag ger upp, tar med mig en hink ner och lägger mig för att somna fort. Det funkar. Jag somnar. Hårt.
Två timmar senare ska vi runda Hoburgen och Emely behöver göra ett slag. Hon ropar på mig men jag vaknar inte. Emely tänker att jag förmodligen är helt utslagen och det bästa är att låta mig sova någon timme till så att chanserna ökar att jag är i något typ av användbart skick sedan. Det är natt, mörkt, höga svall, mycket vind och många båtar som alla går tajt kring samma plats. Autopiloten har inte fungerat så bra i de höga svallen men nu måste hon ha dess hjälp. Om hon bara visste hur man kunde få den att göra ett slag. Situationen ger henne inte riktigt möjlighet att leta efter instruktionsboken så Emely messar en vän. ”Kan du googla fram hur man gör ett slag med en Raymarin modell E1”. Fem minuter senare får hon ett svar. Hon kopplar på autopiloten och ställer sig redo med fockskoten. ”Ok, jag skulle trycka +10 samtidigt som +1”. Hon testar. Inget händer. Men så börjar båten att svänga och hon genomför slaget och andas ut.

Segelbåt

Andra Åfor-båtar var inom synhåll under i stort sett hela kappseglingen.

Två timmar senare har Emely svårt att hålla sig vaken och ropar på mig igen. Då vaknar jag. ”Japp jag kommer!” är mitt yrvakna svar. Alltid redo. Typ.
När jag kommer upp är sjösjukan borta. Fyra timmars sömn var precis vad jag behövde. Och Emelys story om nattens bravader när jag varit däckad gör mig lite skamsen men samtidigt än mer beslutsam att nu axla det här och låta henne vila ordentligt. Det blåser lite mindre. Tror vi. Vindinstrumenten funkar ju inte. Kan vara vågorna som är mindre eftersom vinden vridit och nu blåser rakt framifrån igen. Vi sträcker upp längs Gotlands västra kust. Emely går ner för att sova och jag märker snabbt att den där vilan jag fått inte direkt varit särskilt effektiv.

Jag börjar nicka till och ställer mig upp för att koppla på autopiloten och fokusera på segeltrim istället. Lite rörelse borde hålla mig alert. Jag väljer det yttre spåret längs kusten och tar in på tre båtar när vi närmar oss Visby. Emely vill bli väckt för bojrundningen utanför Visby och lagom till den börjar vinden mojna. Vi byter segel och siktar in oss på slutspurten mot Sandhamn.

Den sista sträckan havssegling möter vi verkligen alla vindar. Vi får stiltje ett par timmar. Svag vind och bra spinnakerförhållanden som ger oss fin fart ett tag. Sen blåser det upp igen och vi revar storen.

Almagrundet

Vi var många som strök nära Almagrundet.

När vi närmar oss Almagrundet igen har klockan passerat midnatt. Som gatlyktor på en öde gata lyser alla båtars topplanternor i natten. Alla rundar lika tajt och alla båtar trattas nu samman i en lång rad den korta bit som är kvar. Jag och Emely är tävlingslystna efter att snabbare båtar med fullbesättning seglat om oss.

Almagrundet rundas och Emely fintrimmar till 7,5 knop på revad stor. Vi närmar oss en båt med fullbesättning och behöver få passera. Men de låter oss inte segla om på lovartsidan utan prejar långsamt ut oss. OK, då tar vi dem på insidan. Vi lägger oss precis bakom, seglar nära och så snabbt svänga ner, släppa ut lite, lite på focken och så upp igen. Där fick ni!

Vi tar två andra båtar på samma sätt. Tjänar inget till resultatmässigt men kändes väldigt bra för självförtroendet. Klockan 03.10 på morgonen korsar vi mållinjen. Vi är nu de första kvinnorna att genomföra tävlingen doublehanded i racets 80-åriga historia.

När vi går iland lägger jag mig raklång ner och pussar marken. Sen kramas vi. Länge. Jag och Emely har genomfört ett race i vilket över trettio båtar brutit i år. Och vi gjorde det på bara två personer. Utan den förberedelse som de flesta av våra medtävlanden haft.

Det var häftigt att dagen efter få möta många av de andra deltagande teamen. Många som med full besättning haft det otroligt tufft kom fram till oss för att uttrycka sin respektfulla beundran. ”Flera gånger när jag tyckte det var så jäkla tufft och jag var trött och kall så tänkte jag på er som bara var två. Vi var åtta personer och jag visste att jag snart skulle få gå ner och sova ostört. Då var det bara att bita ihop”, var en kommentar.
När det var dags för regattamiddag hade vi klätt upp oss ståndsmässigt i snygga klänningar och ja, om jag får säga det själv, så såg vi rätt fabulous ut. Inte riktigt som femton timmar tidigare när vi gick i mål.
När vi lite sena tar plats vid vårt bord säger bordsgrannen från en tysk besättning:
”Welcome – so are you guests to one of the teams?” Med långa blinkande ögonfransar ler vi tillbaka och svarar ”No, we are the winning female double handed team, the first to finish the race in its 80 year history. What about you? Did you sail?”

Anna och EmelyJag har fått med mig mycket från min första kappsegling. Erfarenheten av att hantera båt och segel i de hårda vindarna, och den höga sjön, har gett mig ett mycket större självförtroende. Och att jag verkligen lärt mig hantera elektroniska sjökort. Dygnen på Östersjön gav mig också en allmän trygghet på båt. Dessutom blev resten av sommarens seglingar mycket roligare. Tycker i alla fall jag. Hela familjen kanske inte håller med när det ska trimmas istället för att softa i sittbrunnen…

Och återigen har en gammal sanning bevisats: det mesta går att genomföra med pannben och en nypa jävlaranamma. Vare sig din utmaning är att ta rodret, våga lägga till själv eller börja kappsegla. Fundera inte så mycket. Bara gör det.

LÄNK: She Captain på Facebook

Anna Mourou Lange
redaktionen@pakryss.se

, , , , ,

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar