Hem » Långfärd, Läsvärt, Nyheter

Långfärd   Läsvärt   Nyheter

Hemåt med Hermione

11 oktober, 2015 – 11.26 Kommentarer inaktiverade för Hemåt med Hermione

Det råder ett stänk av vemod ombord på L’Hermione när hon närmar sig Brest. Om några dagar är vi tillbaka där vi började och det stora äventyret närmar sig sitt slut.

HermioneVad gör man efter det här, undrar folk. Hur varvar man ner efter alla dessa fantastiska upplevelser?
Det kramas mer och samtalas mer och man byter adresser och telefonnummer och lovar att hålla kontakten. Snart mönstrar vi av och L’Hermione ska återvända hem till Rochefort och riggas ner för vintern.

Besättningen på L’Hermione har lärt känna varandra väl. De flesta är volontärer som har bott tillsammans i trånga skansar, i hängkojer eller i bingar under läckande däck. De har delat dusch och toalett med femtio andra, hängt ute på svajande rånockar i storm och beslagit segel, de har roat varandra med teater och spex när skutan legat i stiltje, tröstat varandra när sjösjukan varit för jävlig eller nattvakten för lång. De har sett hav och främmande hamnar och pratat och tänkt mycket. För många har det inneburit förändring i vad de vill göra och hur de vill leva livet. Sjölivet, hantverket och gemenskapen ombord har öppnat för nya idéer.

Aubin Debelleroche är en av dem och till vardags jobbar han som finansiell rådgivare på en bank i Paris. För honom har upplevelserna till sjöss förändrat mycket.
– Jag har verkligen ingen lust att fortsätta jobba på banken, säger han. Att stirra på siffror på en dataskärm hela dagarna ger mig ingenting. Det jag lär mig på L’Hermione känns mycket mer intressant. Jag skulle gärna vilja lära mig ett riktigt hantverk och jobba med det i fortsättningen.

Ilustration: Jens LangertFör ett och ett halvt år sedan sökte ett tusental personer om att få segla med på L’Hermione som volontärer. Kapten Yann Cariou läste igenom alla ansökningarna och valde ut 150 personer.
– Det var inte många av dem som hade erfarenhet av att segla stora fartyg, däremot var deras motivation det viktigaste kriteriet när jag valde ut, säger Yann.
– Jag gjorde en tredagars utbildning med dem och sedan fick de hjälpa till med slutfasen av bygget och att göra fartyget sjöklart. I september gav vi oss ut på en två månaders provsegling och volontärerna fick känna på livet till sjöss. Vi seglade fram och tillbaka i Golfe de Gascogne och Engelska kanalen och tränade på manövrar. Under vintern riggade vi ner igen och gjorde underhåll och förbättringar. Utan volontärerna skulle vi aldrig kunna segla L’Hermione. Hon kräver väldigt mycket folk för att seglas och underhållas, säger han.

Vårt uppdrag är att segla samma resa som Lafayette gjorde med den första L’Hermione och återberätta historien för publik i hamnarna. I våras lättade vi ankar utanför Rochefort och styrde söderut till Kanarieöarna, sedan följde vi med passadvindarna till Chesapeake Bay i Virginia. Vi fortsatte upp längs östkusten och besökte hamnar som hade anknytning till historien: Yorktown, Annapolis, Washington, Baltimore, Philadelphia, New York, Greenport, Newport, Boston, Castine och Lunenburg i Kanada.

Sista stoppet på den amerikanska kontinenten var St. Pierre et Michelon, en liten fransk ögrupp som ligger utanför New Foundlands sydkust. Torskfiske har varit huvudnäringen här i 500 år, men sedan 1984, då fisket kollapsade på New Foundlandsbankarna, har livet stannat av. Vattnet är iskallt och dimman ligger ofta tät. Första dygnet fick vi söka skydd bakom öarna eftersom det blåste för mycket för att våga sig på att gå in i hamnen. Vi draggade och ankrade om flera gånger under natten. Vårt tidigare så snygga 1,7-tons stockankare såg ut som en gammal hundleksak efter att ha släpats en halv sjömil över den steniga botten. Morgonen därefter kunde vi gå i hamn. På kajen hördes Bretagnska säckpipor och vi blev välkomnade med riktigt bretagneska bröd och croissanter. Ett dygn låg vi där och hann med att bli besegrade i fotboll mot den lokala klubben på en alldeles fantastiskt dimmig och blåsig plan.

Från St. Pierre skulle vi sätta kurs mot Brest, men vinden var rätt emot så kapten Yann bestämde sig för att vi skulle gå söderut för att fånga sydvästvindarna från lågtrycken som drar fram längs fyrtionde parallellen. Efter knappt 500 sjömil hade vattentemperaturen stigit från 4 grader till 23 grader och dimman byttes ut mot sol och cumulusmoln. Ett lågtryck närmade sig och det såg ut som att vi skulle få riktigt bra vind. Claudette hette hon. På vägen slog hon ihop sig med nästföljande lågtryck och det blev orkanvarning. Vi tog ner bramrår och mesangaffeln och surrade och skalkade för allt vad vi var värda. Vi förbrukade rulle efter rulle av tamp och säkrade allt som kunde tänkas fara löst. Sedan drev vi en natt utan vind med revad fock och några stagsegel, på morgonen likaså. På eftermiddagen kom vinden. En präktig storm blev det, men som tur var inte orkan så vi hissade bottenrevade märsar och fregatten gungade fram i behagliga 12 knop.

Delar av besättningen vid ett vaktlagsbyte på väg hem till Frankrike.

Delar av besättningen vid ett vaktlagsbyte på väg hem till
Frankrike.

När originalversionen av L’Hermione gjorde samma resa på väg hem från kriget i Amerika för 235 år sedan råkade de ut för många strapatser. En dag knäckte de både storrån och förmärsstången, men redan samma dag hade de reparerat och riggat upp alltsammans igen. För oss söndagsseglare som har vuxit upp i välfärdssamhället är det svårt att fatta hur hårdkokta våra förfäder var. Sönderblåsta riggar var vardagsmat, blöta kojer och rutten mat likaså. Rom och tobak var enda trösten. Vi har det mycket bättre. Maten är helt ok och det finns plastskynken som man kan tejpa upp under däck när det läcker i kojen. Vi har tillgång till väderrapporter som hjälper oss att välja rätt väg och segelföring. Vi har el, dusch, diskmaskin och motor i händelse av stiltje eller motvind.

Vi är 75 man ombord varav femton professionella sjömän, 56 volontärer och fyra journalister/fotografer. Tre lag delar på vakterna klockan 0–4, 4–8 och 8–12, dag som natt. På vakten är det nästan alltid fullt upp med att trimma, brassa, sätta, bärga, ta in eller släppa ut rev. Däremellan reparerar man segel och ser över slitage i riggen. Reparationer behövs alltid någonstans. Riggen är byggd helt och hållet av naturmaterial, master och rundhult av trä, stående och löpande rigg av naturfibertågvirke, segel av linneduk, precis som på 1700-talet. Efter en hård vakt känner man sig mer som en babian än som människa efter allt halande och klättrande. Kapten Yann sparar aldrig på besättningens krafter och det seglas maximalt hela tiden. L’Hermione får verkligen visa vad hon går för och när allt är rätt seglar hon som en dröm.

På frivakterna sover man, spelar dragspel, gitarr, banjo och sjunger shanties. Det plöjs romaner och spelas schack och kort. Det populäraste stället för frivakten är arkliet, ett rum längst akterut på undre däck där skeppet har sitt segelmakeri. Här är det knappt ståhöjd och rorkulten sveper fram och tillbaka under däcket. Förutom segelmakeri fungerar arkliet även som läkarmottagning, bibliotek och fritidsgård. Här pysslar man, syr segelsäckar, gör läderarbeten och läser och skriver. En kattunge från St. Pierre har också flyttat in här. Den har inte riktigt fått sjöben än och föredrar att leka på ett skrynkligt segel hellre än att halka runt på det gungande däcket.

Alla ombord är fransmän så när som på fyra svenskar. Johan Tideland är en av dem och jobbar till vardags som segelmakare på ostindiefararen Götheborg. Han brukade komma ner och hjälpa till med bygget av riggen i Rochefort och nu är han assistent till Anne Renault, vår segelmakare som sytt alla segel ombord. Johan har jobbat på många skutor och älskar hantverket och utmaningarna som man möter ombord.

– Till sjöss finns det alltid massa spännande grejer att göra. Jag gillar att lösa uppgifter som är både fysiskt och mentalt krävande”, säger han. ”Att klura ut hur man tar ett rev i ett märssegel när det blåser eller får till en bra lagning på ett segel så att det håller är sådant som jag går igång på. Man träffar också så otroligt mycket folk också och lär sig oväntade grejer hela tiden, säger Johan som har hittat sitt rätta element på segelfartygen. Han är som en magnet som hela tiden snappar upp ny kunskap, klurar och kommer på smarta lösningar.

Jens Langert

Jens Langert. BILD: Loic Baiilard

– Jag har gjort en lista med bra erfarenheter och saker som jag vill förbättra när jag kommer tillbaka på Götheborg, säger han.
– L’Hermione måste jag säga är en fräckare båt, men allt är lite tyngre och jobbet är tuffare här. Att ligga och segla så här i tio-tolv knop dygn efter dygn eller att göra nio knop med vinden för om tvärs är en ny upplevelse. Jag lär mig massa saker hela tiden, speciellt av att jobba med Anne. Hon har tjugor års längre erfarenhet än jag, men jag har även lärt henne en del, till exempel om hur man lagar segel. Det har jag ägnat mig mycket åt på Götheborg. Att man får lära sig franska på kuppen är kul. Jag förstår mycket mer än jag kan säga. Seglingstermerna kan jag bra men vardagsfranskan tar tid att lära sig.

Johan mönstrar av i Brest och en vecka senare mönstrar han på skeppet Götheborg i Amsterdam.
– Jag hoppas verkligen att de två fartygen får segla tillsammans någon gång. Det vore otroligt fräckt!

Nu har vi bara två dygn kvar till Brest. Kapten Yanns taktik fungerade och lågtrycken har gett oss bra vindar. Snart finns bara minnen kvar av hur vi stått tillsammans och med skräckblandad förtjusning tittat på master som står krumma som fiskespön och svällande segel som snappar upp kraften ur vinden, medan över tusen ton skrov plöjer fram i tretton knop och förvandlar havet till skum.
Att allting har hållit är ett under.

Jens Langert
(jbriggers.se)
redaktion@pakryss.se

GOTHEBORG L'HERMIONE

Ostindiefararen Götheborg och franska Hermione är världens största seglade fartyg. Vilket som verkligen är störst beror på om man räknar längd, vikt eller rigghöjd. Jens Langert har konstruerat riggen för de båda skeppen.

, ,

casinoutansvensklicens.co