Grattis Sonja Herlin 100 år!

Vi rodde runt sakta i ekan. Ja, Sonja rodde, jag satt på aktertoften. Och vad kallade hon båten, i Göteborg sa vi ju eka men på Ornö sa man visst ökstocken. Sonjas pappa Tore Herlin hade köpt ökan 1903 och den var hundra år gammal, från Strindbergs tid. Tänk, 100 år! Men en så fulländad båt, sådana vackra linjer! Jag iakttog allt, frågade och lyssnade på Sonja.

Solen sken svagt genom sommardiset och vattnet var nästan blankt i den stora viken. Där borta kunde man inte segla, där låg en grynna. Fåglar sjöng i dungen, årorna knarrade mot tollepinnarna men bortsett från oss och fåglarna var det alldeles stilla.

Sonja pratade mest. Om somrarna på Ornö, om barnen Tore och Anita, Susanne och Per Edwin och Helene, och om Claudia som upptog så mycket av hennes omsorger.

Det var en dag i juli och det är kanske inget märkvärdigt med att ro sakta omkring i en eka och prata sådär mitt i sommaren. Men jag tog in varje ord och varje bild. Jag var 22 år och Sonja och jag var vänner. Mest brevvänner, och då och då på telefon. Nu fick vi äntligen en chans att prata om allt, utan att ha bråttom.

Detta var sommaren 1974, och Sonja skulle fylla 57 om någon vecka. Hon var född 1917. Samma år som min pappa.

Som alla bra resor började vår vänskap med en båt. Jag var kanske lite märklig som liten, för jag var besatt av båtritningar. Farfar hade sommarhuset fullt med båtlitteratur – böcker av John Illingworth och Uffa Fox, tidningarna Till Rors, Rudder och Yachting World. De var alla fulla av ritningar och jag studerade spantrutor, vattenlinjer, buttocks och konstruktionsritningar. Där fanns Kryssarklubbens alla Årsböcker, och jag läste dem alla, ända från första året 1924. Där fanns resultaten av årets konstruktionstävling med kommentarer av Marindirektör Tore Herlin, årets utlottningsbåt och ibland en ny konstruktion av Herlin själv.

Där fanns förstås en hel del utländska ritningar som var alldeles storslagna. Phil Rhodes, John Alden och Olin Stephens, men de båtarna fanns inte att se i Bohuslän. Tore Herlins ritningar var de som fascinerade mig mest av alla de svenska konstruktörerna. Min pappa hade en Herlinbåt, Maria, som han köpt 1950 och med henne långseglade vi varje sommar. Jag fick sova på en liten rörkoj i förpiken och mamma lagade mat på primusköket.

Jag tror att man kan bli präglad av en båt när man är liten. Jag var definitivt präglad av Maria och kunde sitta länge och bara titta på henne. Jag tyckte om att styra henne när jag bara var fyra år och inte ens lång nog att se föröver. Annars var det mest Herlins linjeritningar som fångade mitt intresse. Jag hade inte börjat skolan ännu men satt och läste ritningar. Där fanns en kraft i linjeföringen som fascinerade mig och som jag inte kände igen från någon av de andra skandinaviska konstruktörerna. En sorts spänst, och en oräddhet. Den där helt osannolikt kraftfulla bogen på hans havskryssare. En aning tumble home från nollspantet och hela vägen bak till akterspegeln. Ibland nästan brutalt. Ofta vansinnigt elegant.

Normalt sett kan man ju inte skriva om en person och så bara sådär byta ämne och skriva om hennes pappa i stället. Det skulle ju vara rent oförskämt. Och ännu värre att sen glömma pappan också och i stället glida in på båtar som pappan konstruerat. Men för Sonja Herlin finns det inget förminskande i detta. Hon har inget emot att prata om sin pappas båtar och under flera årtionden efter att Tore Herlin gick bort 1967 ägnade hon sig åt att förvalta och ordna hans ritningsarkiv och foton, kommunicera med båtägarna och skriva om hans verk.

1972 hittade jag en båt som jag ville köpa. Saken var egentligen den att jag hade förälskat mig i en linjeritning i den magnifika boken Herlinbåtar som Sonja hade gett ut några år tidigare i samarbete med Tre Tryckare. Det var en liten båt, typen hette Onni, men linjerna påminde så mycket om den stora ketchen Landfall som hade ritats av L F Herreshoff nån gång på 1920-talet och jag förstod att Onni skulle vara en fin båt att segla. Jag köpte henne och skrev till Sonja Herlin som skickade ritningar på min nya båt. Det var vår första kontakt.

På samma sätt som Tore Herlin har haft ett avgörande inflytande på utvecklingen av svenska långfärdsbåtar har Sonja Herlin haft en stor betydelse för att lyfta fram svenska konstruktörer. Det som började med boken Herlinbåtar och som sedan fortsatte med Trendbrott, om 5 konstruktörer under 100 år, med Pionjärer vid Ritbordet och med utställningen för SYR, Sveriges Yachtkonstruktörers Riksförening.

Och det har blivit många böcker om andra saker. Finurliga, underfundiga som En sten, en sten eller Vad är en gammal skorv, pappa?, båda för barn, Tingen tar till orda och Sonjas Bästa, eller Agnes – här, om systern Agnes, konstnären.

Så har brevväxlingen fortsatt, med funderingar om livet, skapandet, om barnen, om motgångar och glädjeämnen. Om somrarna på Blidö med Bo, om branden på Ornö och seglingar i Sonjas Dorcas eller min Arietta. Ibland har en liten ritning dumpit ner i posten, ibland ett klipp ur en båttidning med Tore Herlins noteringar som en kommentar till något vi just diskuterat. Och så ibland en riktig högtidsstund, en ny skiva av äldste sonen, musikern Tore Berger.

Breven har avlösts av besök i Göteborg för att hälsa på ett barnbarn, promenader ner på Nya Varvet där Sonja bodde under beredskapsåren och där jag har mitt kontor, lång frukost med samtal om vuxna barn, kärlek och skilsmässor. Besök på Kungstensgatan. Diskussioner inför ett föredrag jag skulle hålla om Kryssarklubbens Lottbåtar i samband med SXK:s 75-årsjubileum. Och långa samtal kring mina egna konstruktioner, när jag började arbeta med dem professionellt för sådär 25 år sedan. (Fast de har ju inte haft hel köl, och jag tror inte Sonja har varit så förtjust i det). Så jag har fått intressanta synpunkter, men inte insmickrande eller okritiska.

Var det något konstigt med vänskapen mellan en dam i sina bästa år och en ung man? Nej, inte när det gäller Sonja. Bara en genuin ömsesidig respekt och intresse. Det finns människor som är konventionella och lite överdrivet försiktiga, och så finns det de som är både välordnade, nyfikna och autentiska på samma gång.  Tänk ett sådant privilegium att ha en sådan vänskap!

Och visst är det märkligt att Sonja fyller 100 år nu i juli. Hur det nu gick till?

Tänk, att vara så tidlös! Och, på något häpnadsväckande sätt, faktiskt lika gammal som en eka.

Många gratulationer från Gabriel Heyman
Heyman Yachts AB / heymanyachts.com
Ordförande, Sveriges Yachtkonstruktörers Riksförening, SYR

båtkonstruktion, sxk