Hugo Tiberg: Sverige, vakna för båtlivet! Del 1

Det är märkligt att Sverige som ett av världens båttätaste länder har en helt verklighetsfrämmande reglering av båtlivet. Man skulle tro att med landets båttillgång skulle även våra styrande känna till och förstå hur vettiga regler ska utformas och hanteras.

Men nej, dagens lagstiftare och byråkrater tycks, liksom polis och domare, på detta område leva isolerade från den verklighet de ska reglera och hantera. Låt mej ta två exempel (om sjöfyllerireglerna kan du läsa här).

Registrerings- och mätningsavgifter

År 1975 infördes en ny gräns för registreringspliktiga fartyg i Sverige. Den drogs vid tolv meters längd och fyra meters bredd – båda måste uppnås. Tidigare gällde tjugo bruttoton, avseende rymd under däck för last och besättning, räknad i ”ton” om ett hundra kubikfot (2,83 m3). Den gränsen hade lagstiftaren funnit för svårhanterlig, och den nya gränsen antogs nöjaktigt täcka samma fartyg som den tidigare; man tryckte särskilt på att bara fartyg som kunde behöva intecknas för lån borde ingå.

De större fartygen (”12×4 meter”) kallades ”skepp” och gjordes både registreringspliktiga och inteckningsbara. Nöjesbåtar skulle i stort sätt falla utanför, men när SXK påpekade att exempelvis en 40-fots katamaran med obetydlig rymd under däck blev registreringspliktig, blev departementets svar att sånt får vi ta för att få ett enkelt system. Det låg kanske något i så länge registreringskostnaden var måttlig. Och då fick båtägaren också en inteckningsmöjlighet på köpet. Nöjesskeppen fick alltså skvalpa kvar bland ”sånt som vi får ta för att få ett enkelt system”.

Sen dess har fritidsfarkosterna vuxit alltmer i storlek, och mått över ”12×4” har blivit vanliga. Med sina mestadels låga fribord kommer sådana fartyg sällan i närheten av de 20 bruttoton man ville ha kvar i registret genom 1975 års gräns, men de är alltså ändå registreringspliktiga. Avgiften för detta förblev måttlig, men en särskild förordning krävde en mätning som kunde föranleda dryga kostnader.

På 2000-talet kom signaler om att all statlig verksamhet skulle avgiftsfinansieras. För sjöfartens del genomförde Transportstyrelsen år 2012 en dryg tiodubbling av registrerings- och mätningsavgifterna.  Ändringarna hade förvisso föregåtts av en grundlig undersökning av kostnadsstrukturen inom statsförvaltningen.  Men båtlivets behov förblev obemärkt, trots att Styrelsen genom nollmarkering av nöjesbåtars tonnage visar sig ha noterat att de saknar sådant nyttoutrymme sin skulle motivera registertvånget.

Reglerna ger en registrerings- och mätningskostnad på sammanlagt 21.250 kronor för den som aldrig så obetydligt överskrider de nämnda måtten. Utländska avgifter kommer inte i närheten; den engelska registreringsavgiften är till exempel 124 pund. Tillämpningen av dessa drastiska svenska pålagor på den ökande kategorin nöjesskepp borde väl åtminstone ha föranlett någon diskussion.

Kan man då räkna med förståelse hos de tjänstemän som sköter ärendena eller av domstol vid överklagande? Knappast. Mätningsavgiften om 7.500 minskas med någon tusenlapp om myndigheten får siffrorna från utländsk myndighet eller tillverkare och slipper mäta. I övrigt har många klagomål gått till domstol, men jag har inte sett ett enda bifall, trots att en reservregel medger nedsättning eller strykning av avgifterna vid ”synnerliga skäl”.

 

Läs mer av Hugo och om sjöfyllerireglerna (del 2)

Hugo