Rapport från Sydatlanten

Kjell Litwin har tidigare seglat jorden runt, men då med "många, långa" uppehåll längs vägen. Hemmahamn är Göta SS på Långholmen nära Kjells hem i Stockholm. Bild: Per Runhammar

Kjell Litwin lämnade Englands sydkust i slutet av juni och är nu i södra Sydatlanten. Målet är att segla jorden runt tillbaka till Engelska kanalen utan något stopp på vägen och att bli den förste svensk som lyckas med det.
Här publicerar vi löpande Kjells rapporter som han skickar via satellit.

Kjell skickar meddelanden via Iridium och Garmin Inreach som medger max 160 tecken per meddelande. På Kryss redaktion redigerar meddelandena till en löpande text.

Rapport från den 31:a juli:
När jag hänger i nedgångsluckan och stirrar ut vid femtiden på morgonen så är det fortfarande becksvart. Solen visar sig först 06:04, men jag seglar mot ljusare tider. Intresset ligger dock mer på instrumenten som visar nattens resultat. Riktigt nöjd hade jag blivit om behållen kurs legat lägre än 180 grader, men vi har styrt lite västerut till 200 grader. I mitt inre känns det som vi närmar oss Sydamerika oroväckande snabbt. Jag vill österut mot sjö och vind! Beslut tas att trimma så fort det blir ljust.

Solens intåg avslöjar en grov sjö på en underliggande dyning. Här krävs dacron för att ta sig fram. Det visar sig att gårdagens tafsande på skoten (i mörker) inte var det bästa draget. Med känslig hand (som alltid vid trim) lättar jag skotet till genuan cirka 2 centimeter och båten blir alert på ett märkbart sätt. Höjden infinner sig och nu borde vi klara 180 grader vilket kommer göra skillnad i skepparen mentala tillstånd. Dock så tappar vi en halv knop.
Jag är ju ute tidigt på året och kanske slipper en vårstorm om jag kommer fram en vecka senare till de beryktade 40 syd. Men även vid 30 syd kommer det bli tufft. Med andra ord har jag inte alltför bråttom.

Spontant går jag för snabb segling. Skitväder kommer jag få hur jag än gör. Efter tafsande med skoten i går kväll belönade jag mig med brödbak vilket resulterade i choklad och smörgås med cheddar denna morgon! En cheddar som är slut endera sorgens dag.

Har en regel att inte föra mer segel än till 20 graders krängning. En regel som det tummas på dagligen vilket sliter på humör och material. Men ombord på Selene är vi lättfotade med det mesta. Här finns inget hugget i sten.

Häromdagen seglade vi över ekvatorn och då blev jag påmind om varför jag även lystrar till namnet Sjuryggen. Den 9 maj 1968 greps jag av Kung Neptuns poliser ombord på MS Paraguay. Trots att flera passager redan var gjorda på tidigare färder var jag tvungen att genomgå ett dop. Att bli rakad badad i brännolja, äta surstarka bitar av ”mat” och kyssa Neptunus skitiga tår kan inte riktigt jämföras med dop i kyrka. I sista fasen blev man nedkastad i bassängen som alltid var riggad när vi seglade på värmen. Med detta sagt så var årets ekvatorpassage inget jag fäste mig vid speciellt mer än att den var ovanligt svår att ta sig över den här gången. Därför får vattnen här heta Den Stora Surdegen.

Ser på instrumenten att vi ligger på 180 grader över grund. Periodvis visar kursen 167 grader Bättre än så här blir det inte. Ais:en visar att här är trafik mellan kontinenterna. Men jag har endast sett ett av dessa fartyg live senaste dygnen. Ropade upp och fick bekräftelse på att jag syntes på ais och på deras radar. Men radarekot dök upp på tre till fyra sjömils avstånd vilket inte är speciellt bra. Tur man har ais ombord. Tidigare seglingar har man gått upp och spanat av horisont och sedan ner i kojen. Nu larmas det hejvilt så fort ett fartyg visar sig. Känns bra.

Rapport från den 30:e juli:
Noterar på gps:en att 4821 sjömil är avverkade sedan start onsdagen 13 juni från Falmouth. Inser att det är många fler mil som ska passera under kölen innan jag återser just den landremsan. Och många hinder ska klaras av – inte bara de delmål jag själv väljer.

Det jag inte kan råda över är vädret som blir en stor utmaning i de södra oceanerna. Även den mentala biten kan bli ett aber. Jag är ju inte gjuten i brons utan en Svensson av kött och blod. Mitt pannben måste ha en viss tjocklek och möjligheten att avbryta är ett måste. Tycker det fungerat rätt bra hittills. Men som min älskade tryckkokare ombord så måste väl jag släppa på trycket när det blir för mycket. Var min gräns går får framtiden visa.

Den längsta solosegling jag gjort på 4000 sjömil tidigare var under en period då jag ansåg mig odödlig. Fungerade då, men nu 71 år fyllda? Har haft mina krämpor som endast de närmaste fått kännedom om tidigare. Under en period före och efter Falmouth så kom jag knappt ur kojen. Kroppen var stel och smärtade. Rörligheten i lederna var begränsade. Allt gick i skov och det fanns några tillfällen när jag misströstade. Min plan då var att avbryta på Gran Canaria om det inte blev bättring.
Men perioderna när jag var åter blev mitt gamla jag blev längre och längre och i skrivande stund har jag inte känt av symtomen på ett par veckor! Har därmed friskförklarat mig själv och det är inget jag tänker på numera.

Ett måste för mig är aktivering i någon form allt för att tiden ska gå fortare. Normalt sett så kan jag stirra på havet i timmar hemmavid. Men här blir det frågan om månader vilket inte låter sig göras om den mentala biten ska klaffa.

Haft trevligt sällskap via kortvåg av min konkurrent Anders i SY Malala. Tyvärr fick jag besked för några timmar sedan att han bryter på grund av skada. Snart nog kommer de större båtarna i GGR att segla om vilket också blir ett avbrott i enformigheten. Hoppas att vädret söderut kommer hålla mig sysselsatt tillräckligt mycket för att slippa hitta på tidsfördrivande aktiviteter. Svår bit är att klara första halvan, tror jag eftersom jag seglar bort från något. Andra halvan seglar jag till något! Det blir ett mentalt trolleritrick som kommer fungera hoppas jag.

Anpassningen ombord går bra annars. Tidigare var en fuktig koj något jag inte längtade till men nu ser den faktisk riktig inbjudande ut. Allt kommer smygande på gott och ont.

Vagabond 31:an sköter sig bra Kort krabb sjö gillar hon inte och det är vi två om.

Fisket går i tyngsta klassen. Jag blir nockad var rond. Har nu utrustning för hajfiske med ett litet drag på. Kanske jag skrämmer fisken men tiden får utvisa vinnaren efter 15 ronder…

Bakar bröd och sockerkakor och äter min stapelföda. Jag vet att tiden kommer när jag åter tar allt för givet. Och jag måste hushålla med gasol. Spagetti låter sig inte förtäras i rå form. Allt övrigt kan ätas kallt.

Vattenreserverna är inom marginalerna. Doldrums gav mig allt sånär som på åtta liter, men har sedan dess inte haft regn som gett något tillskott. En öken här ute trots allt vatten runt båten!

Rapport från den 20:e juni:
Har redan passerat Yrvind. Vi har trevlig kommunikation via våra inreach-apparater. Underbar undanvind. Njutfullt att färdas för vinden. Börjar få sjöben, och för det krävs sämre väder och grov sjö. Till Falmouth blev det inte mycket av den varan. Ett vindroderproblem igår hade kunnat ställt till det. En medbringarskruv kom lös trots låsvätska och låsmutter. Sjön hög och vindar om 13 meter per sekund. Förlorade många fina timmar på att klura ut varför vindrodret inte gjorde det den var konstruerad för. Att styra båten! Allt löste sig och idag styr hon bra i undanvindar om 10 meter per sekund i hyfsade sjöar. Inga fler haverier på den medhjälparen önskas.

Rapport från den 14:e juni:
Vagabond 31 tar väl hand om skepparen. Bra prognos framöver. Planen är att ta Madeira om babord. Sover bra. Lite trafik som som stör. Båten är tät och det är ett måste för att jag ska trivas. Toabesök i kuling bidevind låter sig inte för övrigt inte beskrivas. Glad att båten är liten: det finns stöd överallt!

Seglarhälsningar från Kjell Litwin, SY Selene

Kjells meddelanden sammanställs av På Kryss redaktion och publiceras löpande på denna sida. Senaste rapporten publiceras först.
Selenes senaste position visas på Garmin Mapshare.

Kjell lämnade Långholmen i Stockholm i början av maj med sin Vagabond 31 Selene. I slutet av juni startade han från Falmouth.

äventyr, långfärd, segling, solo-non-stop-runt-jorden