Hem » Läsvärt, Nyheter

Läsvärt   Nyheter

Varje vrak har sin historia

4 maj, 2021 – 10.03 En kommentar
Skärmavbild 2021-05-04 kl. 11.11.31

Jan Sangrud har dykt efter vrak i 50 år. En mystisk gravsten i Loftahammar väckte den livslånga fascinationen för sjunkna skepp och dess historia.

Passionen för vrak har han haft hela livet ända sedan han såg Anna Läns gravsten på Loftahammars kyrkogård som tioåring. Hon omkom genom skeppsbrott 1921 och blev begravd genom församlingens försorg. Skeppet med Anna Läns ombord hette Liselott och var en liten engelsk kutter. I oktober 1921 råkade skeppet ut för en storm och morgonen därpå hittades vrakspillror på närliggande Grindö, men inga överlevande. En månad senare såg en fiskare en fastfrusen hand som stack upp ur isen. Det var Anna Läns.

Som tonåring forskade Jan kring de berättelser om förlisningar han hört. Det som fängslade honom mest var livet ombord före tragedin och själva händelseförloppet innan förlisningen.

– Om du själv är skärgårdsbo eller båtmänniska är du insatt i vilka faror och svårigheter man kan råka ut för på sjön och vilka krafter som är i rörelse vid oväder. Då förstår du också lite bättre vad de kämpade mot därute.

Till slut kom Jan till en punkt där han även ville hitta fartygen. Men då måste man kunna dyka så 1971 tog han dykcertifikat och samma år hittade han vraket efter Liselott.

– När jag simmade runt på vrakplatsen hade jag blandade känslor. Dels kände jag triumf och glädje över att äntligen ha hittat fartyget, dels vemod och vördnad när jag såg saker som tillhört besättningen bland vrakspillrorna.

Sedan dess har det blivit många fler vrakfynd. Trots att Jan har gått i pension fortsätter han att dyka. Drömmen om nya vrak och deras historia finns kvar.

– Jag har faktiskt flera stycken på gång och många bra uppgifter att gå vidare med, säger Jan, men mer vill han inte avslöja. Nej, det vill jag ha för mig själv. Jag vill ju vara först!

Läs hela artikeln i På Kryss nr 2–21.

En kommentar »

  • Eva-Mi Jungefeldt skriver:

    Känner igen mig från då jag var liten och gick runt på de olika kyrkogårdarna i Stockholms skärgård. Nog undrade och fantiserade jag över de olika personerna som var begravda. Särskilt om man såg att det var ett barn. Min syster och jag brukade fördela plastblommorna som stod i vaser, till de gravar som inte hade några blommor. Men då detta var länge sedan, misstänker jag att detta är preskiberat.

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar

casinoutansvensklicens.co