Kvarken: nära segling över gränsen

Kvarken bjuder på öppna horisonter och skyddande skärgård där Sverige och Finland är som närmast i Östersjön.

Vi följer med Ursvikens segelsällskaps eskader som seglade vidare när målet var nått. Martin och Linda Åkerström lämnade barnen Melvin och Mea hemma hos farmor och farfar i somras för att delta i Ursvikens segelsällskaps gemenskapssegling med sin Joy, en Vinga 860.

”Eskader är ett bra tillfälle att våga sig ut. Man tar sig till nya ställen man inte skulle fara till annars. Det är bara att haka på!” säger Linda.

Eskadern till Finland lockade fem båtbesättningar med olika erfarenheter. Färden startade vid Bjuröklubb och Ratan, styrde vidare över Kvarken med mellanlandning på Holmöarna, till Vasa och dess ytterskärgård och avslutades hemma på svenska sidan på Norrbyskär.

Redan första målet blev en fullträff. Trots att Holmögadd ligger på svenska sidan var ön en ny bekantskap för de flesta i gänget, eftersom det varit militärt skyddsområde ända in på 2000-talet. Här finns mycket att utforska: den vackra vilda fyrplatsen på sydspetsen, den säregna naturen och de intressanta lämningarna från den militära tiden, både i form av ryssgravar från 1700-talet och modernare bunkrar. Ett stort antal mannar har huserat här, inte minst i samband med andra världskriget – så nog har ön trots allt varit välbesökt genom åren.

Martin och Linda gillade att det fanns ytor att röra sig på. Fantasin fick fritt spelrum då…

”När vägen delade sig kunde Martin nästan inte bestämma sig vilken han skulle ta,” berättar Linda. ”De första femhundra meterna tog en halvtimme!”

 

Från Holmögadd är det cirka tolv sjömil till de närmaste finska holmarna.

För en del kan det kännas lite spännande att segla över Kvarken. Vad tyckte ni?

För Martin var det inte så stor grej, uppvuxen på segelbåt med pappa Mats och mamma Monika som han är.

”Egentligen var det ju en kortare sträcka än vad jag är van vid, man behöver inte se upp för grund eller någonting, man kan bara sitta och meditera,” säger Martin.

”Det var skönt att alltid se någon annan båt!” tyckte Linda, och menade att det nog var lite spännande ändå. Hon är mera van vid motorbåt och har varit lite avvaktande inför seglandet.

På den finska sidan toppar enligt Martin och Linda Fäliskäret en bit söderut på Rönnskären, långt, långt ute i havsbandet. Fäliskäret bjöd på riktig ”saltkråkefeeling” med sina bodar, sina trappformade, kala klippor och sitt charmiga utedass. Här konfronterades man med nakna finnar som slängde sig i havet efter bastun i bästa stil. På stranden finns en rund grillplats med tak som rymde hela sällskapet vid kvällens middag.

Finland är bra för segling

”Många säger att i Finland är det så grunt och mycket grynnor, men det är väl utprickat också,” konstaterar Martin, nöjd med grannlandets utbud. Det enda som saknades på trippen var en nyckel till den lilla bastun i Djupkastet, Vasa Segelförenings utflyktshamn.

I själva Vasa låg eskadersällskapet två nätter i gästhamnen på Vasklot och passade på att inta en gemensam middag i verklig toppklass på restaurangen Seglis. Den var så god att succén måste upprepas nästa kväll.

Nu har i alla fall Linda fått pröva på vågor och lite starkare vind, konstaterar hon. Och det var skönt att få ägna sig åt seglingen och inte behöva tänka på barnen, som har en tendens att komma upp just när det blåser som mest. Fast annars brukar det funka bra med barnen också, det är som om de leker bättre ihop när de är hänvisade till varandras sällskap på en begränsad yta.

Innebär eskadersegling press från de andra deltagarna att hänga med?

”Nej, det tycker inte Martin. Å andra sidan är jag en sådan som alltid tävlar ändå. Att se andra blir liksom en sporre, och det är ju så man lär sig.”

”Och på en eskader kan Linda inte ångra sig!” skrattar Martin. Hon kan bli less snabbare än jag.

”Men det är ju för att jag bara gör vad jag blir tillsagd,” returnerar Linda. Man blir mer aktiv när man sitter vid rodret.

”En jätterolig sak var den åldersmässiga spridningen,” tyckte Linda.

 

Åter på svenska sidan avslutades eskadern på Norrbyskär, som blev en annan av Martin och Lindas favoriter med sina mysiga hus och lämningar efter sågverksepoken.

”Jag blir bara mer och mer positiv!” säger Linda. Vi hade tänkt vända hemåt, men vi beslöt att ta barnen med oss och fara med båten söderut. Det blir bunkring på nytt.

Och faktum är att eskadern inte hade så bråttom att upplösas när den planerade veckan nått sin ände. Efter Norrbyskär fortsatte alla söderut mot Höga Kusten.

Just då kom högsommarvärmen igång på allvar och efter en ganska blåsig vecka tog den mest fantastiska sommaren i mannaminne vid.

TEXT Christina Liljestrand
FOTOGRAF Per-Anders Fjellström