Sara Hastreiter: från hästryggen till VO 65:ans fördäck

För fem år sen hade Sara Hastreiter aldrig varit på havet ett helt dygn, men i dag lever hon på segling och är en av endast en handfull kvinnor som någonsin har seglat Volvo Ocean Race.
Drömmen om ett liv under segel väcktes på en Atlantsegling med en 40-fots Hallberg-Rassy och i somras firade hon SCA-båtens målgång i Göteborg som en del av besättningen.

Till skillnad från de flesta andra som är med och deltar i en av världens tuffaste och mest prestigefyllda kappseglingar hittade Sara Hastreiter till seglingen ganska sent i livet. Hon växte upp på landsbygden i Wyoming, USA, och hennes stora passion var hästar. På familjens gård spenderade hon större delen av sin tid på hästryggen och drömde om att bli rodeoprinsessa.
2008 flyttade hon istället till Amerikanska Jungfruöarna för en praktikplats. Hon fick då chansen att följa med på kompisars fritidsbåtar och seglade några mindre regattor, men mest för nöjes skull. Det var först när hon fick se en film från ARC-regattan som korsar Atlanten som hon verkligen fick upp ögonen för segling.
– Jag kunde inte förstå det. Jag hade ingen aning om att man kunde korsa oceaner i en liten segelbåt och ännu mindre att man kunde kappsegla så.

Hon såg sig om efter liknande möjligheter och hittade ARC Europe-regattan, den lite mindre kappseglingen tillbaka till Europa. Starten går från Brittiska Jungfruöarna till Portugal med stopp på Bermuda och Azorerna. Sara fick plats ombord på en 40-fots Hallberg-Rassy vid namn Blonde Moment.
– Jag kunde ingenting om segling men ägarna till båten ville gärna ha med folk i besättningen som ville lära sig. Det är lite det som är meningen med racet. Mitt första dygn på havet var under den kappseglingen 2010.

Efter sin första seglats över Atlanten hade Sara fått så pass mycket mersmak att hon hade målet inställt på en professionell karriär inom segling. Hon återvände till USA och den här gången till Florida för att ta ett STCW-intyg som kan jämföras med en svensk skepparexamen.
Men väl på plats i Florida bland motorbåtsfantaster blev hon snabbt besviken. Alla andra på kursen hade siktet inställt på att skaffa jobb på privata yachter. Alla förutom Sara, som ville segla. Och allra helst kappsegla.
– Alla sa till mig att ”Vad pratar du om, du kommer aldrig att hitta ett sådant jobb!”

Sara tog därför saken i egna händer genom att lägga upp sitt cv på nätet och att mejla kappseglare och skeppare. Hennes målmedvetenhet lönade sig och hon blev erbjuden ett jobb på en 80-fots katamaran i Karibien vid namn Fat Cat.

Som relativ nybörjare såg hon till att visa framfötterna och fortsatte att nätverka med viktiga människor inom segling. Efter äventyret med Fat Cat flyttade hon till Rhode Island och Newport, hjärtat i den amerikanska kappseglingsscenen, och hennes resa mot en professionell karriär inom segling hade nu börjat på allvar.
I uttagningen till Team SCA och Volvo Ocean Race kom Sara ganska sent in i processen. Det blev en abrupt start att kastas in i laget och träningen på Lanzarote. Team SCA och hela seglingsvärlden sörjde den tidiga bortgången av Magnus ”Mange” Olsson, som hade varit lagets coach.

Dessutom hade Sara brutit ett revben i en tidigare havskappsegling och missade därför mycket av träningen. Det var en tuff tid.
– Jag kastades in i att segla den äldre VO 70 och minns att jag tänkte att ”det här är helt galet, jag kommer att dö! Vad håller jag på med, hur kunde jag tro att jag skulle klara av det här?”

Men trots sin egen oro såg coacherna potential i Sara och hon fick vara kvar på Lanzarote.
Under en havskappsegling och framför allt en sådan lång kappsegling som Volvo Ocean Race krävs det extremt mycket av laget. Man seglar inte bara med varandra, utan man bor, äter och sover ihop i trånga utrymmen. Det var därför mer än bara seglingskunskaper man var på jakt efter. Samtidigt är seglingen mycket tuff och både Sara och hela laget hade det kämpigt under uttagningen.
– Ingen av oss var där vi behövde vara fysiskt, och ingen av oss var där vi behövde vara rent seglingsmässigt.
Men till sist fick hon beskedet – hon hade klarat uttagningen och skulle segla första sträckan från Alicante till Kapstaden.
Vad det innebär att segla de snabba och fysiska VO 65:orna i full fart, surfande på vågorna i Södra oceanen är nästan omöjligt att beskriva, till och med för erfarna kappseglare. Åtminstone utan att få det att låta som en kliché.
– Det är som att vara på toppen av en berg- och dalbana, det där ögonblicket innan den första stora backen när du får den där klumpen i magen. Det är en extrem adrenalinkick, berättar Sara.
– Det gäller att verkligen vara på tårna. Om du inte styr är det inte säkert att du kan titta framåt och se vad som händer, du måste känna vad som händer.
Och kanske är det just den känslan som fortsätter locka Sara, och så många andra, till att ge sig ut på havet.
– Du kommer aldrig helt att bemäst­ra segling, hur mycket du än anstränger dig. Det är väldigt komplicerat och det kommer att vara annorlunda varje gång du ger dig ut.

I framtiden har Sara också planer för att fritidssegla. Hon säger att det bara handlar om två olika typer av mentaliteter men att segling fortfarande är segling.
– Fart är relativt. Om du gör nio knop med en 40-fotare eller 34 knop med en stor trimaran spelar ingen roll. Båda två är lika fantastiska ögonblick, båda två är ”wohoo-moments”. Det är bara två olika typer av båtar.

Intervjun med Sara Hastreiter finns i sin helhet på 59-north.com och Itunes: 59 North Sailing Podcast. Läs mer om kryssarklubbarna Andy Schell  och Mia Karlsson  och deras Swan 48:a Isbjörn på 59-north.com

Andy Schell & Mia Karlsson (översättning Kim Nordlund)
redaktion@pakryss.se

 

äventyr, långsegling, segling, tävlingssegling, Volvo Ocean Race