Läsvärt Nyheter Säkerhet
Fastnade i växter och drev på grund
Från full fart i halvvind gick farten plötsligt ner till noll. Mitt i farleden gick det inte inte längre att manövrera med segelbåten som drev inåt land.
– Det var som att segla i en skog. När vi väl satt fast gick det inte att gå upp i vind eller flytta sig med motorn, säger Håkan Lindhe som en hel dag satt fast i växterna som blir allt vanligare i svenska vatten.
Håkan Lindhe har haft segelbåt i Roxen och seglat i Östersjön under somrarna sedan 1979. Han har aldrig behövt larma om hjälp, men i lördags befann han sig plötsligt i nöd när hans segelbåt, en Möre 30, fastnade i en skog av vattenväxter mindre än en sjömil från hemmahamnen i Linköping.
Håkan och kompisen ombord försökte allt, men båten satt i ett säkert grepp av växterna som med vinden långsamt drog båten mot grund.
– Man har ju ingen erfarenhet av en sån här situation. Att växterna finns här är väl känt och jag har backat ur mindre ansamlingar tidigare, men det här var ett enormt område.
– Vi försökte segla ur, men drev då bara i sida. Vi tog ner seglen och försökte backa oss ur med åttahästaren och köra framåt utan resultat. Sen gick jag i med dykmask och konstaterade att både roder och propeller var befriade, men framför kölen var det fullt med växter. Det var för kallt och för stora mängder för att kunna dyka och rensa bort dem.
Håkan och kompisen hade startat från Norsholm i östra Roxen tidigt på morgonen för att hinna hem till hamnen i Linköping tidigt på förmiddagen. Sträckan på cirka 14 sjömil brukar inte ta mer än tre timmar.
– Vi hade hört om problemen med att båtar fastnat i växterna ute på Roxen, men solen sken och vi hade kanonsegling ända tills det här hände.
Ett par hundra meter från mynningen till Kinda kanal som leder in till hamnen syntes först växterna under vattnet och sedan även på ytan.
– Du kan tänka dig hur det är att segla över granar. Så såg det ut och sedan bromsade vi in.
Det är oklart vilka växter som Håkan seglade in i. Det kan vara vattenpest som är en undervattensväxt som kom till Europa på 1800-talet. Den har sedan dess, sakta men säkert spridits i söta och bräckta vatten. Även smal vattenpest är en invasiv art från Nordamerika som kom till Europa senare och är väldigt lik vattenpest.
Vilken växt det handlar om i Roxen har alltså inte slagits fast av någon expert ännu. Den allmänna uppfattningen är att det är en främmande eller invasiv art. Fram till årsskiftet hade ingen myndighet i Sverige övergripande ansvar för att stoppa spridningen av någon av de arterna. Men sedan januari har Havs- och vattenmyndigheten, Hav, det centrala ansvaret för vattenlevande invasiva växter. Utredaren Susanne Eriksson på Hav konstaterar att problemet med de invasiva vattenväxterna är väl känt och att problemen särskilt har uppmärksammats de senaste varma somrarna med lågt vatten.
– Det finns tre invasiva vattenväxter som etablerats i Sverige och sprids. Smal vattenpest är med på EU:s gemensamma förteckning och det är länsstyrelsen som beslutar om vilka åtgärder som ska sättas in. Vattenpest och sjögull är däremot ännu inte reglerade, säger Susanne Eriksson..
– Vi jobbar för fullt med att ta fram en nationell förteckning över arter som är problematiska för Sverige och vattenpest och sjögull är kandidater till den förteckningen. Innan man prioriterar och eventuellt bekämpar krävs först en ekosystemtjänst och kostnadsnytto-analys.
Både vattenpest och smal vattenpest används som prydnadsväxter i dammar och akvarier och har sannolikt spridits till och inom Europa av den anledningen. Växterna förökar sig genom att lösa bitar av växten sprids med vatten eller med hjälp av fåglar, människor eller båtar och utrustning.
För båtägarna i Roxen är kraftig växtlighet i vattnet ett problem sedan ett par år, men någon händelse motsvarande det som Håkan var med om har inte inträffat tidigare. Sammanlagt tre segelbåtar fastnade i växterna under helgen. Vattennivån i Roxen är låg, men den var lägre för två år sedan utan att problemen med växterna var så akut som i år.
– Jag vet flera som överväger att inte ha kvar båtarna i Roxen, säger Ulf Fornlund i Segelsällskapet Roxen.
– De flyttar istället ut till hamnarna i exempelvis Gryts skärgård. På sikt hotar det här båtlivet i Roxen och vi vet faktiskt inte vad vi ska göra. Jag har stött på problem med vattenväxter när jag seglat utanför Venezuela, men att det skulle gå så fort här var vi inte beredda på. Nu är det som att vi försöker släcka elden när det redan har brunnit.
Linköpings kommun är medveten om problemet, och har gått ut med information för att undvika spridning av vattenpest.
– Klubbarna har själva rensat i hamnarna, säger Ulf Fornlund.
– Utan de rensningarna hade vi haft mycket större problem redan innan vi kommit in eller ut från våra båtplatser.
Men hur vattenpest och smal vattenpest ska bekämpas är inte självklart. I Storbritannien står vattenpest för den största enskilda kostnaden för att bekämpa en invasiv art. Motsvarande över 100 miljoner kronor beräknas saneringen kosta varje år, enligt en rapport från 2011.
– Försöker man riva upp de här växterna riskerar man att fragmentera dem och därmed sprida dem ännu mer, konstaterar Susanne Eriksson.
– Tillfälligt kan man ta bort dem, men i själva verket riskerar man att öka spridningen. En metod som visat sig fungera är att täcka stora områden med säckväv och skugga ut arten. Det har fungerat i sjön Åsnen, men det inskränker exempelvis båttrafiken under en period.
När Håkan Lindhe och hans kompis konstaterat att det gjort allt de kunde ombord började han ringa efter hjälp. Ingen båt från klubbarna i Linköping vågade gå ut och Sjöassistans visade sig inte ha service i Roxen. Försäkringsbolaget hävdade att båten inte var försäkrad för den aktuella händelsen utanför havskusten och de stora sjöarna. Frivilliga sjöräddningen har inte heller någon station i Roxen, men undersökte möjligheterna att hjälpa till.
– Då ringde jag räddningstjänsten och var tydlig med att det inte var fara för liv, men att vi satt fast och omöjligt kunde ta oss i säkerhet med båten. Men deras båt var trasig.
En privatperson i en gummibåt med en 15-hästars motor vågade sig ut till Håkans båt och till ytterligare en segelbåt som fastnat i växterna. De lyckades flytta Håkans båt några meter åt gången, men det gick inte att komma inåt åmynningen. Danforth-ankaret fick aldrig fäste och på eftermiddagen drev Möre 30:an på grund i leran.
– SSRS ringde vid halvtretiden och frågade om vi fortfarande satt fast. Vi tackade inte nej till hjälpen och de kom med svävare och en rescue runner. Rescue runnern kunde köra i en halvminut och sedan rensas i ett par minuter så det var inte hållbart. Svävaren hade inte alls kraft att dra oss, men gummibåten visade sig mest effektiv.
Efter två kapade trossar och mycket slit kunde Möre 30:an långsamt dras mot det öppna vattnet vid åmynningen. Först efter att det blivit mörkt vid halvåttatiden på lördagkvällen kunde Håkan äntligen lägga till vid hemmabryggan i Linköping. Den andra segelbåten blev kvar, men besättningen evakuerades med svävare.
– Vi har gjort en en kanalresa ut till havet varje år i fyrtio år. Det är ganska märkligt att man ska få uppleva detta och känslan nu är att jag kanske inte vågar gå ut igen. Vi får se var båten ligger nästa höst, säger Håkan Lindhe.
Johan Boström
johan@pakryss.se