BOHUSLÄNS SKÄRGÅRD: Barlaststenarna på Tärneskär förbryllar

STENARNA ÄR HELT främmande bland gnejsklippor och omgivande gråstenar slipade av inlandsis och vågor. Vi är nyfikna på historien och har stämt möte i Kyrkesund med Ronny Swärd, boende i Skärhamn. Han hämtar oss med sin öppna båt med en utombordare och vi fräser ut mot Tärneskär, en låg ljus ö mot öppen horisiont. Den är granne med den välbesökta Altarholmen där många båtfarare söker natthamn.
Skärgårdsbor har länge känt till att det finns konstiga stenar på Tärneskär. Det är inte helt ovanligt att man gör fynd av den främmande flintan i Bohuslän, men då har den troligtvis kommit med drivis från Danmark.

HÄR ÄR DET någon form av mask som perforerat den en gång mjuka kalkstenen som fossiliserats och blivit tung och hård. Ungefär så lyder förklaringen till stenarnas geologiska bakgrund. Var kommer de då ifrån?
En analys visar att de är av samma sort som återfinns i Italien, närmare bestämt vid kusten nära Neapel. Men hur har de hamnat på Tärneskär? Barlast från ett fartyg är nog förklaringen, anser marinarkeologen Staffan von Arbin vid Bohusläns museum.
Det mest troliga att det är ett romerskt handelsfartyg som för omkring tvåtusen år sedan, i hårt väder, strandade på Tärneskär, som då bara var en knappt uppstickande klippa över havsytan. Idag är ön runt åtta meter hög och 300 meter lång.

SKEPPET ANTAS HA gått på i hård västlig vind, sprungit läck och sköljts över till andra sidan där det sjunkit.
Efter alla dessa år finns det inget kvar, bara barlasten. Skeppsmasken har tagit virket och saltvattnet har ätit upp järnet. Metaller till beslag av ädlare sort, som brons, har varit begärliga och plockats av kustbor. Vad som hände med besättningen är höljt i dunkel. Men Staffan von Arbin är inte lika säker på just romarteorin.
– Att det rör sig om barlast från en förlisning står klart, men enligt min uppfattning behöver det inte vara från ett tvåtusen år gammalt skepp. Det skulle lika gärna kunna vara ett fartyg från 1600- eller 1700-talet som i storm kastats upp på klippan och där barlasten är allt som återstår idag.
Det som talar mot den teorin är att stenarna då rimligen borde ligga på utsidan av ön samt, kan man anta, ändå några lämningar av vraket varit kända och beskrivna.

Tärneskär närmar sig och vi slår av på farten. Det är lite knixigt att komma i land då lätt dyning vaggar av och an, men vår båt är ganska oöm. Julidagen är solig och skön. Öppna havet utanför ligger tämligen tomt. Det är en typisk bohuslänsk strand i yttre havsbandet. Rullsten, inget drivgods i form av brädor och plast här på läsidan. Yppiga örter i skrevorna, rikliga partier av strandkål, en liten damm. Släta hällar vitmenade av måsträck eller täckta av orange strandlav. Knäckta blåmusselskal på hällarna. Trutarna plockar musslor i strandkanten och släpper dem från hög höjd så att skalen går sönder och de kan komma åt köttet.

– Där är romarstenarna!
Ronny pekar på några gråvita perforerade svampliknande stenar bland  alla andra som nästan skulle kunna tas för pimpsten. Men de här stenarna är tunga och hårda och ligger glest spridda längs stranden. Fler lär finnas under tången ute i vattnet.