På spaning efter späckhuggare

Båtfärd i rosaskimrande morgonljus och mäktiga svarta ryggfenor i vattnet. Att ta sig till norska Skjervöy sjövägen är ett äventyr utöver det vanliga och att få uppleva knölval och späckhuggare på nära håll som en saga.

Vägen mot det stora valäventyret började när Claes Brodin och seglarvännen 2019 lämnade hemmahamnen i Trosa med motortrålaren Dora Mac. Målet var Haugesund på norska Vestlandet. Drömmen var att dyka med valar och späckhuggare när sillen kommer in i från Nordatlanten i november. Få är nog medvetna om att man faktiskt kan snorkla med späckhuggare och knölval i vårt grannland.

För några år sedan försvann sillen från Lofoten och sedan 2018 har sill och efterföljare istället övervintrat i vattnen kring Skjervöy, norr om Tromsö. Forskare har ingen förklaring till varför det har blivit så och om det kommer att fortsätta.

I början av november förra året fylldes fjordarna kring Skjervöy av knölvalar och späckhuggare. Claes Brodin bestämde sig för att åka dit tillsammans med sina söner och en flickvän till ena sonen. Efter att ha bunkrat Dora Mac gav de sig snabbt i väg från Gravdal. Båten är programmerad att till stor del sköta sig själv och dygnen ombord rullade på i vaktpass som kom och gick.

Väl framme fick de rådet att använda AIS för att se var de stora silltrålarna låg. Med bara fyra timmars dagsljus måste tiden utnyttjas rätt. Färden gick till ön Skorpa där flera silltrålare låg. De första svarta ryggfenorna som dök upp längs vägen gav en riktig kick i nervsystemet. Under hela dagen var späckhuggare och knölvalar synliga, ibland precis intill båten, men de försvann lika snabbt när det var dags att gå ner i vattnet. Den fjärde och sista dagen vände det dock när äldste sonen Felix gick ner i vattnet med sin kamera. En stor späckhuggarhane började cirkla runt om honom och försvann sedan i det stora blå.

– Men sedan hör vi Felix segertjut och ser att det fortfarande simmar ett tiotal späckhuggare runt honom och även några knölvalar. De dök, simmade under honom och kom sedan upp i närheten av silltrålarnas stora fångstnät, säger Claes. Ibland piskade de med stjärten i havsytan och kom upp med huvudet först och tittade på Dora Mac.

Späckhuggarnas show pågick en halvtimme innan trålarna togs upp och solen var på väg ner. Väl ombord igen gick båten upp mot en flock knölvalar. De i besättningen med torrdräkter på sig gick ner i havet och simmade långsamt mot flocken som låg helt stilla. Utandningsmolnen från dessa giganter tillsammans med det magiska ljuset gav en spektakulär bild över horisonten. Efter färden till hamn och en sista middag på hotellet var det dags att bege sig hem igen.

– Men minnena från vår resa lever kvar. Att gå igenom arktiskt fjordlanskap i vinterkostym, få dyka med späckhuggare och träffa likasinnade och fiskare på stimmigt byhotell gör att vårt valäventyr är en av de bästa båtfärder jag någonsin har gjort. Det var som en overklig saga!

Läs hela artikeln i På Kryss nr 5–21.