”Att segla skuta är en speciell känsla!”

Gemenskap, glädje och en gnutta sjösjuka. För 14-åriga Elin Sandstedt, en av årets Kjell Wollter-stipendiater, blev sommarens kurs ombord på Stiftelsen Svenska Kryssarklubbens Seglarskolas segelfartyg Atlantica ett minne för livet.

I somras var 32 elever med befäl ombord på Atlantica som seglade i tio dagar från Stockholm till Göteborg. Elin Sandstedt var en av dem. Många har erfarenhet av segling och båtliv, men att segla skuta är något helt annat, menar hon.

– Principen är densamma, men känslan är helt annorlunda. På skutan är allt gods mycket tyngre och man måste samarbeta hela tiden, till skillnad från en kölbåt där det går att hantera de flesta tampar på egen hand. På skutan kan ibland nästan hela besättningen behöva hjälpas åt för att ta hem en enda tamp!

Atlantica är 26 meter lång och har en segelyta på 560 kvadratmeter. Att slå med ett så stort fartyg är ganska omständligt. Med två gaffelsegel, upp till tre försegel och ibland ett toppsegel är det mycket att hålla koll på.

– Man får heller inte glömma dirkar och backstag som ska skiftas och segel som ska skotas för de nya halsarna, säger Elin. När vi seglade utanför Skånes kust blåste det ganska kraftigt när vi kryssade. Under slagen får alla en uppgift att ansvara för och min var att fira på fockskotet.

Ibland var även toppseglet högst upp i stormasten uppe. Det går omlott med storseglet vilket betyder att någon måste klättra upp i masten och överhala det vid varje slag för att få seglet att ligga rätt i förhållande till storseglet i de nya halsarna. Att vara uppe i masten är både helt fantastiskt och otroligt läskigt, berättar Elin, som klättrade upp i masten en gång under kursen för att hjälpa till.

– Det blåste och båten krängde. På väg upp höll jag ett stenhårt grepp om undervanten samtidigt som jag klättrade upp på de plankor som finns fastsatta mellan vanten som en stege. Men så fort jag lyckades få ett stadigt grepp om vantspridaren var allt illamående och kalla fingrar glömda. Framför mig såg jag ett oändligt blått hav med stora vågor som sträckte sig så långt ögat kunde se. Vinden blåste bort håret ur ansiktet och jag kunde inte låt bli att skratta av glädje!

Läs hela artikeln i På Kryss nr 6–21.