Kryssarklubbens äldste medlem

Som Kryssarklubbens äldste medlem har Göran Hulting perspektiv på båtlivet. Han gick med för 80 år sedan! Men seglat har han gjort sedan han var barn.

Han är kvick och rapp i talet, minnet verkar glasklart. Han går rakt på sak:

– Det var 1922, få se hur gammal var jag då? Jo, sex år. Mamma och pappa hyrde en stuga i Stockholms skärgård och jag skulle gå på barnsegling. De andra barnen hade egen båt, men inte jag – så jag blev lite avundsjuk på dem.

– Efter lägret såg nog pappa att jag gillade det där med segling så jag fick en modellbåt, en riktigt fin en i mahogny.

Solen gassar in i vardagsrummet på höghusets sjätte våning. Göran Hulting sitter i sin läsfåtölj och berättar:

– Kryssarklubben hade en konstruktionstävling, få se – det måste ha varit 1931 – och ett av bidragen var Havskatten, en koster på 6,9 gånger 2,3 meter. Den lät pappa bygga på Kvarsebo Båtvarv.

I Kryssarklubbens årsskrift från 1931 motiverade konstruktören Åke Améen sitt bidrag Havskatten:
”Uppgiften att konstruera en liten sjöduglig långfärdsbåt om 4,5 mätningstal enligt Kryssarklubbens regel är mycket lockande, emedan denna typ erbjuder många fördelar gentemot större båtar, som i allmänhet torde begiva sig ut på turist och långfärder kring våra kuster. Ju mindre båtar dess mer kommer seglingskonsten till sin rätt och desto större blir kraven på påpasslighet hos dess utövare.”

Göran Hulting kom att segla Havskatten i 40 år. Premiären skedde när Göran var 15 år. Det var på jungfrufärden från varvet och med ombord fanns vännen Hasse Ekström. Inga föräldrar eller andra vuxna var med, här var det Som Kryssarklubbens äldste medlem har Göran Hulting perspektiv på båtlivet. Han gick med för 80 år sedan! Men seglat har han gjort sedan han var barn.

Två tonåringar som tog ansvaret för den splitternya och knappt sju meter långa kostern.

–Vi seglade rakt in bland några grynnor.

Vi klarade oss utan att gå på grund, men var tvungna att kasta ankar. När vi lugnade ner oss lite grann insåg vi att vi lagt till i en underbar naturhamn. På en klippvägg stod det Harriets hamn och då visste vi var vi var.

Men helt ensamma var de inte. Åke Améen och hans fru, som ville se hur den lilla kostern uppförde sig i sjön, tog sin egen båt och seglade tillsammans med pojkarna i Havskatten.

– Åke var snäll och omtänksam. Han tyckte nog om vad han såg, i alla fall båten.

Trots Görans Hultings stora intresse för segel och båtar finns det inget i hans hem som påminner om det. Väggarna är fyllda med tavlor, men endast två har marina motiv. Den ena är en liten akvarell med Gamla Stan i fonden, Skeppsholmen och Af Chapman. Den andra är en Grünewaldinspirerad målning där en fransk sjöman håller om en kvinna.

– Några långseglingar har jag aldrig varit intresserad av. Nej, jag är mest road av korta dagsseglingar och helst i S:t Annas skärgård. Det hände också att vi seglade till några flickvänner.

– Jo, en gång seglade jag lilla banan på Gotland Runt och jag kommer ihåg hur fascinerad jag var över att navigatören använde en radio för att fastställa vår position.

Det ena minnet efter det andra dyker upp och spänner från berättelser från hans farfars födelse 1882, via studenten och medicinstudierna till idag och barnbarnens fortsatta seglingsintresse.

– Min mammas förmåga att ge mig ansvar redan i tidig ålder var något viktigt för min uppväxt. Det började redan med seglingarna i Havskatten. I packningen lade hon med en liten nubbe och en flaska konjak. Det ansvaret har jag aldrig missbrukat. De andra blev ju lite onyktra, men jag kände ansvar för båten.

– Där ser man vilken god inverkan en mamma kan ha på sina söner, säger Göran.

Kryssarklubben och aktiviteter för de yngre medlemmarna var en lika aktuell fråga under Görans ungdomstid som det är i dag.

– Det var dåvarande ordförande Frisell som började planera för ungdomarna och inhandlade segelbåtar. Det var nog början till det som sedan blev Malma Kvarn.

Kanske skulle jag ha varit mer aktiv i den där juniorkommitten. Göran reser sig, tar tag i rullatorn och går in i köket. Tillbaka kommer han med två koppar kaffe med de för intervjun utlovade två mazarinerna

– När jag var 17 år seglade jag som gast på en stor yawl. Jag åkte tåg upp till Härnösand för att mönstra på och det förs ta jag gjorde var att spilla ut kaffeburken på durken, vilket inte gillades av kapten, sen blev jag sjösjuk och tappade fallet till mesanen så att det åkte upp i toppen. Lite i smyg kunde jag ändå få ner det igen.

Men som ofta under resor och seglingar har Göran även positiva minnen från den seglingen, bland annat en ”fin middag i Furusund” och besöket på Håtö, ön i Roslagen som Evert Taube gjorde känd med Calle Schewens vals.

Calle Schewen hette egentligen Karl von Scheven och det var till honom den stora yawlen med Göran som gast var på väg.

– Kaptenen kände Kalle Scheven och det var för att hälsa på honom som vi seglade dit. Men han var inte hemma, konstaterar Göran kort och gott.

– Ja, ja. Med seglingen har jag haft mycket roligt. Som jag sa, näst kärleken är det mitt största intresse.

Görans största kärlek finns på ett foto instoppat i en av tavlorna vid läsfåtöljen. Hustrun Maj gick bort 2002. Han har fortfarande lättare att hålla sitt främsta intresse vid liv, svårare är det att ge sig ut på en båt i S:t Annas skärgård.

– Jag har det väldigt bra. Klart att min benskörhet gör det lite besvärligt, men på andra sidan när jag låg inlagd på sjukhus blev jag lite kär i en sköterska. Rosemarie hette hon, och så Bettan förstås. Henne blev jag riktigt förtjust i.

Göran går ut på balkongen. I höstsolen sätter han sig ned för att läsa På Kryss. Utsikten över Stockholms södra förorter, skogar och sjöar är vidunderlig. Långt där nere glittrar Årstaviken.

Namn: Göran Hulting

Ålder: 94

Medlem sedan: 1931

Första båt: Kostern Havskatten, konstruerad av Åke Améen

Favoritvatten: S:t Annas skärgård

Text och bild: Hasse Bauer