Ett utmanande Gotland Runt

Sveriges mest anrika havskappsegling 2023 går till historien som det när flest båtar bröt. Pro4u heter båten som inte bara tog sig i mål, utan dessutom vann Gotland Runt totalt. Här skriver navigatör Roger Nilson själv om tävlingen, och om förvåningen när KSSS plötsligt inrättade ett pris för snabbast tid till Almagrundet – bara för dem som bröt.

Tävlingsledningen har, klokt nog, av säkerhetsskäl uteslutit krav på sedvanlig rundning av bojen utanför Visby. När vi är tvärs Nyrevsudde, en bit syd Visby, är det dags att falla av rakt mot Almagrundet på nordnordostlig kurs. Vi står inför ett knivigt beslut. Ska vi våga sätta spinnaker i 15 m/s? Skeppare Patrik Forsgren hade före start reflekterat över lämpligheten i att segla med spinnaker i över 12-13 m/s ”med en så tung, icke planande båt”.

När Patrik, denna tidiga morgon, kommer upp på däck, är vaktlaget tveksamt till att sätta spinnaker. Det blåser mycket. Vi vet att huvuddelen av alla startande båtar redan brutit racet. Många försvann från TracTrac, positionssystemet, direkt efter Almagrundet. Ännu fler försvann från AIS-plottern och seglade norröver innan vi nådde Gotska Sandön. Men vi vet också att ett antal vassa båtar är kvar på banan och ligger bra till.

– Vi måste ju pröva, vi seglar trots allt för totalsegern, säger Patrik lugnt.

Under vår skeppares trygga ledning åker spinnakern upp och fyller med en knall. Patrik styr. I början känns det lite vingligt och osäkert men efter ett par halv-broachar, bättre koordination mellan styrning och trimning, är färden stabil. Besättningen gör som vanligt ett brilliant, fokuserat jobb. Teamet är tryggt då vi före Gotland Runt hunnit segla tre regattor.

Efter någon timme hörs besättningens extatiska hurrarop när båten slår sitt eget fartrekord, 21,2 knop i en yrande surf! Inte illa för en 35-fotare på 6 ton. Efter några timmar mojnar kulingen något och den långa babordsbogen för oss, fortsatt under spinnaker, spikrakt till Almagrundet.

När vi vid lunchtid, 48 timmar efter start, åter rundar Almagrundet utanför Sandhamn och har en dryg timmes halvvindsbog rakt in i mål, är det dags för mig att komma upp på däck, första gången sedan start. Under skärgårdsseglingen liksom under den långa blåsiga kryssen hade vi bestämt att mina navigatoriska och strategiska råd skulle komma från sittbrunnsluckan.

Inte bra om jag tröttade ut min lite äldre kropp i blåst och kyla på däck, sittande med en Ipad i lovart. Nere i båten kunde jag navigera på datorn, och i lugn och ro kolla in andra båtars AIS, kurs och fart, följa aktuella vindobservationer och ladda ned digitala väderfiler via vår internetantenn i masttoppen. Som vanligt hade jag bara fått ett par timmars sömn under dessa två intensiva dygn. 

Halvvägs från Almagrundet till mållinjen, helt nära Sandhamn, möttes vi av glada tillrop och börjar ana att det hade gått bättre än vad vi trott. Några gånger hade jag via  TracTrac noterat att vi ledde vår klass men jag hade svårt att tyda vår totalplacering i relation till de 166 båtar som startat och som vi seglade mot totalt, enligt Gotland Runts handikappsystem.

När vi backar in mot bryggan, i ett soligt och varmt Sandhamn, står det klart: Vi hade vunnit totalsegern med en marginal på 80 minuter! Vilken underbar känsla, en verklig arbetsseger! Ett race som inte hade handlat om tur, rätt storlek på båt eller bra mätetal. Självklart ett visst ”flyt”, men främst en seger grundad på erfarenhet, kunskap och kompetens, vad gäller såväl teknik ombord som val och träning av besättning. Rutinerade Stefan Winberg gratulerade oss.

”Grattis till en enastående prestation. Måste ha varit ett litet helvete i en 35-fotare i den sjö och vind som rådde. Bra seglat!” 

Vi backar i tid till fredagen den trettionde juni, två dagar före starten. Delar av besättningen på Team Pro4u har just haft ett zoom-möte med vår meteorolog Martin Hedberg.

”Ingen ändring i prognosen, mycket stabil sedan några dagar. Lågtrycket som kommer att dominera hela racet ger er sannolikt, under minst hela första dygnet från ni rundar Almagrundet, styv kuling, cirka 15 m/s från västsydväst, som drar sig mot sydväst när ni närmar er Hoburgen.”

Bara vår skeppare Patrik och jag är kvar ombord. Jag undrar hur många rev vi har i storseglet.

– Ett och ett halvt rev men om blir det för mycket vind kan vi byta till trysail, vårt lösfotade stormstor, svarar Patrik med viss eftertanke.

– Har vi inte något annat storsegel som kan passa bättre för den här krävande kryssen ner till Hoburgen? fortsätter jag försiktigt. Vi kommer troligen inte att kunna vinna totalt om vi tvingas byta till vårt lilla stormstorsegel.

Patrik kommer med en lösning.

– Jo visst, vi har ett storsegel i dacron, byggt 2018, med tre rev och genomgående lattor. Det är visserligen tre kvm mindre, men är superstarkt. Vi brukar ha det till transportseglingar och när vi tränar ungdomar i havskappsegling.

Patrik funderar några sekunder och tar sedan ett viktigt beslut.

– Vi byter till dacronstoren, det hinner vi göra till imorgon förmiddag och kan testa seglet när vi skurit i alla revlinor, vi kollar allt under träningsracet.

Det blir bråda tider. Först stämmer vi av med tävlingsledningen att vi kan byta storsegel och får grönt ljus.

Sagt och gjort. Dacronstoren tas till Northloftet, mäts in och ses över. Nästa morgon, dagen före start, skärs det i nya revlinor och strax seglar vi träningsracet på Lilla Värtan, sedan hårdväderträning på Strömmen mellan Stadsgården och Skeppsholmen.

Reven i storseglet finjusteras, skot och skotpunkter provas inför sannolik dubble-head segling med jibtop och vår stormfock som stagsegel – enligt senaste väderprognosen en trolig segelkombination på väg upp från Hoburgen till Karlsöarna. En relativt nytillverkad hårdvindsfock i dacron hissas och trimmas in i den labra kvällsbrisen. Flanörer längs kajerna undrar nog vad vi håller på med. 

På söndag morgon före start leder Patrik rutinerat ett detaljerat möte med hela besättningen. Åtta personer lyssnar nogsamt, inträngda under däck. Vi går igenom varje del av banan, rutiner ombord, vilka segel som sannolikt blir aktuella relaterat till förväntad sann vind-vinkel och vindstyrka.

– När vi tagit oss ut i öppet hav sydost om Sandhamn går vi troligen direkt till vår hårdvindsfock, alla må då ha ätit varm mat och vara rätt klädda för en natt på relingen. Det blir en lång, snäv sträckbog. Vi kör igång vårt vaktsystem direkt, jag sover på sträckbogen till Fårö så jag är utvilad till kryssen längs Gotland och undanvinden hem.

Förberedelserna har som vanligt varit minutiösa när det gäller mat, transporter och kommunikation. Vi har alla satt ett scopoderm-plåster bakom örat, för att om möjligt förebygga sjösjuka. Alla har sina tekniska ansvar ombord liksom tydliga roller under skärgårdsseglingen liksom under offshore-delen.

Roller och ansvar har slipats in under våren och sommaren då Patrik vet hur viktigt det är både träna och kappsegla med samma besättning. Jag har seglat på många svenska havskappseglingsbåtar och vågar påstå att denna är den mest väloljade jag seglat på.

Det gäller optimering av mätetal, uppgradering av segelgarderob, uppdatering av polardiagram, ordning på elektronik/datorer liksom kalibrering av instrument, uppgradering av trimsystem och trimtabeller ombord, manöver/start/fartträning som börjar på Baggensfärden i april och slutar på samma plats i oktober. 

Vår skicklige taktiker, Peter Thorwid, skapar ihop med Patrik en bländande start nära Skeppsholmen. Vi är före vår startgrupp och gör en närmast felfri taktisk resa ut genom Stockholms skärgård. Trots vårt, i rådande lätta vindar, handikappande storsegel, når vi öppet hav i topp på korrigerad tid. Ett lågtryckscentrum, sydsydost om starten, ger oss först kryss i lätta ostvindar.

Vinden vrider till västsydväst. Halvvägs till Sandhamn sätter vi spinnakern och håller den uppe till nära Almagrundet. När vi under ett balanserat och tryggt segelplan, vår revade dacronstor och dacronfock, rundar Almagrundet, råder redan styv kuling, med dryga 14 m/s. Vår lilla båt rör sig ihärdigt på den långa sträckbogen sydvart till Fårö. Linnea Floser sitter tryggt vid rorkulten.

Hon har seglat skeppare i världscupen och är en av de fyra som betros med att styra. Vi har före start bestämt oss för att hålla oss nära Gotlands ostkust för att få sjölä och för att undvika vinddriven ytvattensström.

I gryningen, helt nära Salvorev och Fårö, seglar vi dikt bidevind och hackar oss under dagen söderöver i den alltmer sydvästliga vinden. Efteråt räknar jag in 51 stagvändningar från Fårö till Hoburgen som vi når vid 21-tiden, efter 16 timmars våt kryss.

Bitvis noterar vi hård kuling, runt 17 m/s med byar upp till 20 m/s. Tack vare att båten tidigare seglats i liknande vindstyrkor gick inte en enda liten pryl sönder. Några få blev sjösjuka men när vi nådde krönet på berget, det vill säga Hoburgen, var alla i god form.

Vi kunde äntligen släppa på skoten och rusa nordvart under vårt planerade och inprovade segelplan med jibtop, stagsegel och revad stor. Lyckligtvis hade jag förskonats från sjösjuka, trots att dofterna under däck inte var angenäma. En god rutin är att ha med spypåsar från SAS som håller maginnehållet på plats i påsar, men inte doften. 

Väl i mål kunde vi summera. Snabba, planande och välseglade Tutalör, en Figaro 3 båt med foils som seglades i Double Handed-klassen, kom på andra plats totalt. En stark prestation av Christian Harding och Joakim Hoppe! Tredje båt totalt blev Magic Mix, två timmar efter oss på korrigerad tid, med veteranen Odd Lindqvist som navigatör.

Efter målgång har många funderat över att så få båtar fullföljde årets Gotland Runt. 200 båtar var anmälda, 185 båtar registrerades på Djurgården och totalt 175 båtar startade. Av de 166 enskrovsbåtar som startat, och som kunde tävla om totalsegern, gick bara 21 i mål. Alltså knappt 13 procent fullföljde. Ovädersåret 2019 fullföljde cirka 60 procent.

Men varför bröt hela 87 procent av enskrovsbåtarna? Ska man sammanfatta de olika teorierna kring det landar man i en kombination av att Gotland Runt 2019 låg i färskt minne, och att tävlingen för många besättningar var första och kanske enda havskappseglingen för säsongen. Vanan vid havet och varandra saknades.

– Gotland Runt 2019 blev ett dyrt race för många, mycket vind och sjögång. Skörade segel och flera mastbrott. Även många andra tekniska problem, grejer som gick sönder och lossnade, säger Håkan Andersson, tävlingsledare.

Stefan Rahm, VD för KSSS, pekar på väder i kombination med sjöovana som anledning att bryta, eller inte starta.

– Prognoskartan som visades under skepparmötet dagen innan start, visade ett stort rött område, alltså mycket vind under lång tid. Många tyckte nog inte det var värt att vara sjösjuk, sitta i skiten, så länge. Många båtar är ovana, har inte varit på sjön så mycket. Jag tror att de flesta som inte fullföljde gjorde det i förebyggande syfte.

Håkan Andersson lägger till att det i många fall var ett klokt beslut.

– Jag tror att många inte seglat så mycket till havs i sina båtar, de har heller inte tränat sina besättningar i dåligt väder och mörker. Jag tror också nivån på allmänt gott sjömanskap sjunkit sedan 80-talet. Samtidigt är det med stor respekt som jag följde hur deltagarna fattade kloka beslut. Det känns särskilt bra att ingen deltagare drabbats av allvarliga personskador.

Omständigheterna i årets tävling fick emellertid tävlingsledningen att göra något som aldrig tidigare gjorts i Gotland Runts 86-åriga historia. Man inrättade ett slags race i racet. KSSS erbjöd skepparna möjligheten att rapportera sin tid vid Almagrundet på väg söderut, för att därefter gå till Sandhamn.

– Några seglare vände sig till oss i tävlingsledningen tidigt på söndagsmorgonen den andra juli då Gotland Runt startade. De ville ha en möjlighet att kappsegla utan att segla hela vägen runt Gotland. Vid niotiden gick det ut ett sms till alla ansvariga skeppare att de som ville kunde rapportera sin tid när de passerade Almagrundet. Vi lovade de båtar som hade rapporterat sin seglade tid vid Almagrundet och som valt att inte fullfölja Gotland Runt, att vi skulle räkna ut deras korrigerade tid till Almagrundet och publicera dessa tider, berättar Håkan Andersson.

Erbjudandet gällde bara de båtar som bröt Gotland Runt. De som fullföljde tävlingen kunde inte komma på denna lista. Det delades också ut ett pris för snabbaste tid till Almagrundet, men enbart för de båtar som inte fullföljde.

– Idén att erbjuda en korrigerad tid till Almagrundet var för att få fler seglare att segla lite längre, säger Stefan Rahm.

66 båtar som rapporterade sin tid vid Almagrundet och sen bröt tävlingen hamnade på resultatlistan för racet i racet. Håkan Andersson meddelar i mejl att rankingen vid Almagrundet var en engångsföreteelse.

Odd Lindqvist tycker att tävlingen till Almagrundet gjorde Gotland Runt något urvattnat i år.

– Tidtagningen vid Alma kunde räknats som spurtpris för alla.

Han håller med om att sjövana och sjövärdiga båtar är viktiga nycklar för att fullfölja Gotland Runt.

– Jag har varit med om cirka tio Gotland Runt med lika mycket vind som denna gång men aldrig har så många brutit eller inte startat. Båtarna var förr om åren i genomsnitt mindre och kanske mer sjövärdiga. Besättningarna hade oftast seglat mer till havs samma år. Mellan 60- och 90-talet seglade fler båtar även andra havsrace.

Kanske var det förr om åren fler som var fokuserade på havskappsegling och hade färre andra konkurrerande aktiviteter på sommaren. Idag är det mer trångt i mångas kalendrar. Jag hoppas att framtidens generationer seglare ska få ett växande intresse av båtliv. Det är också min förhoppning att fler båtar kommer bättre förberedda till start, nästa gång en kuling sveper in över Östersjön.

Text: Roger Nilson Foto: Daniel Stenholm