På Kryss med Fingal – Dag 34

En händelserik dag med både pressen och MOB-övning för senare landstigning på semesteridyllen Vendelsö. (Lång text, men fyllig ;))

Vaknar under natten av det knarrande ljudet ovanför huvudet… Gnuggar ögonen och stiger upp genom luckan, funderar och sen ”jag har en snilleblixt…”. En handduk löser sedan problemet med knarrandet och vi sover fridfullt i 1 och 1/2 timme. ”Bank, bank, bank” låter i orytmiskt takt. Det är waterstaget som slår mot brygga, en snilleblixt senare och staget är slakt och bankandet upphör.
Ungefär så såg hela våran natt ut. När larmet ringde vid 5:30 så insåg vi att vi var inblåsta i Lerkils gästhamn, då var det bara att skjuta fram larmet och somna om, vilket ingen klagade på.
10:30 kom GP gänget som bestod av Maja (reporter) och Lisa (fotograf). Vi pratade länge och väl och sedan blev det en något kaosig seglats med alla tre segel satta. Ellen var den modiga själen som vågade sig ut på peket för att fästa klyvaren under uppsikt av Göteborgsposten, tuff brud!
Resten av färden gick bra, vi passerade Kungen och Nidingen utan problem, och när Vendelsö skymtades så var det dags att ta ner seglen. Ellen som gjort det innan anmälde sig att ta in kyvaren. Jag höll i remmen om hennes rygg ifall hon skulle trilla i då det gubgade en del. Hon balanserar sig ut och halkar sedan på waterstaget och försvinner ner i vattnet!

”Eeeeeellen!” Skriker jag och tror hon skall krossas under fören på Fingal, och det tar in stund innan hon spräcker ytan då hennes flytväst blåser upp sig som popcorn smäller i ett kokärl.
Jag tittar bak mot Johan som hade rodret och han skriker ”Man över bord” och på ett ögonblick så slänger han av sig alla värdesaker och kastar sig i vattnet efter Ellen.
’Jag är ensam ombord’.
”Va i hel**te Johan?!” Skriker jag och tar mig till rodret. Jag ser i ögonvrån hur Johan når Ellen och lugnar henne. Sen släpper jag dem med blicken och fokuserar på situationen jag själv befinner mig i… Själv på en båt med 2 och 1/2 segel uppe som dundrar mot land
’Vad gör man först?!’
Jag skotar in storen så mycket som möjligt och öppnar akter stuvfack och drar ut en tamp, ’f*n, fendrarna är där nere…’ Och störtar ner och hämtar en fender. På den korta tiden har Fingal kraftigt lovat och farten ökat. Kontrollen återfår och fendern kastas i, med vid detta tillfället är Johan och Ellen långt borta och det tar en stund innan jag hittar dom bland vågorna.

 

Jag tittar framåt och ser att klyvaren ligger i vattnet och focken måste tas ner, ’nu’. Greppar en tap på styrbord sida och fäster rodret i stark fallvinkel för att motverka logirigheten. River ner focken och får upp klyvaren lägger mig över och gör en slarvig beslagning med någon tamp.
Nu är enbart storen uppe och sätter kurs mot Johan och Ellen ned fendern på släp så jag enkelt skall kunna gå förbi nära, men inte för nära. Vinden kommer rakt bakifrån och precis när jag närmar mig dom så jippar seglet och girar kraftigt, rakt mor Johan!
”Johan!!!” Skriker både Ellen och jag och jag biter mig själv i läppen.
Han tittar dock upp och allt är lugnt. ’Ta nu bara tag i fendern nu…’ Någon sekund senare har jag fendern, Johan och Ellen på släp. ”Dra er framåt!” Vilket de gör och sedan gör Johan något som jag inte borde vara förvånad över men han tar av sig byxorna? ”De är,så tunga!”, vilken bra ide, ”kasta hit dom då!” Men han släpper dom och de går som förlorade till havet. Ellen tar med av sig med i och med att det är hennes enda par långa jeans så Johan kastade upp dom på däck.
När väl byxorna var på däck så var det bara att få upp mina kära seglarvänner… Vilket var lite mer av en utmaning… ’…stegen är under sittburnnen…’, tänker jag. Så med mitt thinking-outside-the-box sinne så konstruerade jag en provisorisk stege av aktertampen som drogs två gånger fram och tillbaka mellan akterknaparna för att inte behöva släppa rodret.

Väl uppe i sittbrunnen sitter vi alla tre och tittar på varann… Efter två minuter av total tystnad så skrattar vi allihop, vi vet inte ens varför.
Man kan se situationen som otursam men även tursam, men det vi alla lärde oss var att vi inte kunde MOB övningen utantill, men också att allt går att lösa med vilja och kreativitet. Vi gjorde alla insatser idag, Ellen med att ge sig an utmaningen med klyvaren TRE gånger, Johan med sitt hjältemod och jag med min kreativitet. Vi blev alla bättre seglare idag och somnade gott på mitt barndoms ställe och sommaridyllen Vendelsö efter en intensiv händelse och åt stekta äpplen med kanel och vaniljsås (för vissa), mums.

/Becca

Fingal