Mitt På Kryss
På kryss med Fingal – Dag 51
Vi tackade Kivik för oss och insåg att vår irrfärd längst Sveriges kust faktiskt slutade här, för längre hinner vi inte denna sommar. Ett bra erbjudande om att lägga båten i Skillinge fick oss att styra tillbaka söder ut för att sakta men säkert göra de ynka distanserna fram till på fredag. Första etappen gjord och vi kom till den lilla orten Baskemölla.
Visst är det mysigt här och sjökortet skallrar inte om att gästbåtar kan lägga sig i hamnen så förutom ett par fiskegubbar och några badande tyskar har vi hamnen för oss själva. Vackert och rofyllt erkänner jag men flera dagar här och det hade gärna fått vara någon form av social knytpunkt, en bar eller så för att inte tråkas ut. Som om hon hade läst mina tankar är detta precis vad konstnären Anna Törnqvist spontant säger när vi träffar henne i den stora ateljén där hon står och jobbar på ett verk när vi avbryter henne för att be henne berätta om byn.
”Jag dras till extrema landskap för finna inspiration till min konst, och Österlens öppna viddar och häftiga vintrar gör mig aldrig besviken. Det är något speciellt med ljuset också som jag inte kan förklara men att solen går upp i havet är för mig som västkustbo ovant. Varje morgon promenerar jag minst en timme till grannbyn längst tomma sandstränder, flata hällar och kohagar. När vintern kommer lägger sig isen mycket intressant, de tornar liksom upp sig till dramatiska vallar vilka jag brukar klättra upp på.”, berättar hon för oss.
Baskemölla var både ett bonde- och fiskesamhälle, och Anna visar en av sina målningar vilken är skapad utifrån en historia från tiden det begav sig. På målningen står en kvinna vid stranden och matar måsar med ett oroligt utryck i ansiktet. ”Ibland lägger sig dimman tät över vidderna och havet, och i en berättelse jag fått höra hade fiskebåtarna svårt att navigera sig in genom det tjocka diset. Så fiskarhustrurna matade måsar med fiskrens för att deras män skulle kunna styra mot måsskriken, och hem till sina familjer.” Vi låter Anna återgå till sin pågående målning och fortsätter traska tyst längst landsvägen och de stora herrgårdarna, dock fortfarande fast i hennes berättelse .
Solnedgången bjöd på vackert ljus så Micke passade på att hålla en liten kurs i fotokomposition. Vi utmanades att tävla mot varandra i vem som kunde ta den bästa bilden av våra seglarskor vilka senare ska recenseras i Påkryss.
Nu är det skrivmaraton, för deadline på samtliga artiklar närmar sig och än har vi en bit kvar innan vårt stoff och våra tankar blivit så välformulerade som Påkryssläsarna förtjänar. Men innan ska det bli bad i det mjuka och söta, älskade östersjövattnet fritt från pestkustens brännmaneter – och ja det mesta annat liv också för den delen – som vi alla på Fingal längtat efter så.
”ääru goo äller”, hörs unisont från västkustkören Sanna och Becca.
// Johan