Hem » Långfärd, Läsvärt

Långfärd   Läsvärt

”Har jag verkligen? Hela den vägen?”

25 maj, 2019 – 18.00 Ingen kommentar

Anders Eriksson seglade från Kanarieöarna till Smögen och rundade Antarktis på vägen. Han är därmed den förste svensk som rundat jorden nonstop solo. Efter 223 dagar till havs och snart en vecka på land knyter han ihop säcken med ett sista veckobrev på pakryss.se. Anders Eriksson kommer att fortsätta att dela med sig av erfarenheter och kunskap i kommande På Kryss och han uppdaterar regelbundet sin blogg. Se länkar längst ned.

[ Läs mer om Anders långsegling längst ned på sidan. Även länkar till Anders blogg längst ned på sidan. ]

Sista veckobrevet: Vi knyter ihop säcken

25 maj: Efter kulingen kom stiltjen, sakta minskade vinden för att snart vara helt borta. Det märktes att vi var i ganska små vatten för dyningen lägger sig fort och det blir helt platt, seglen kan sitta uppe, för vi rullar inte alls.

Norr om Skagen satte jag av ais-sändningen. Malala går in i stealthmode, vi vill smita in tyst och fint och landa lugnt.

Motorn tar oss fram med cirka 4,5 knop, så bränsle-ekonomiskt det bara går. Jag håller tummar och andan för att filtren inte ska sätta igen av sörjan som fanns i tanken. Reservfilter finns inte längre. Vi kör på de sista.

Upptäckte för en tid sedan att det finns flera hundra liter saltvatten i den integrerade tanken under motorn. Från den jag har fått pumpa från toppen av tanken till dunkar som fått stå ett tag innan dom fyllts över i en annan tank. Och därifrån till dagtanken. Söligt och krångligt till sjöss.

Bild: Anders Eriksson

Malala efter upptagning på Smögenvarvet. Bild: Anders Eriksson

Under söndag förmiddag får vi först in svenska fm-stationer, lite senare de första pinnarna i telefonen. Nu är vi nästan framme. Hållö dyker upp i soldiset. Strax efter lunch glider vi sakta in vid Smögenvarvet och förtöjer. Varvsägare Anders står på kajen och tar emot med sina tvillingpojkar och en låda glass. Betulia och Yukari kommer strax efter. Resan är över och avslutet blev precis som jag ville ha det. Lugnt och stilla. Precis som när vi lämnade en tom brygga i Ulvesund den 21 juni förra året.

Dagen efter lyfts Malala upp på land. Jag upptäcker två sprickor i skrovet i den aktra bränsletanken. Där har vattnet kommit in. Efter att ha skurit upp ett hål i tanken så förstår jag varför. En av bottenstockarna är bara punktsvetsad till kölsidan, svetsarna har släppt. Ljudet jag hört i grov sjö kommer från när tanksidan bågnat och dunsat in i bottenstocken. Till slut blev det två sprickor, en på vardera sida. Slarvigt svetsat på en i övrigt mycket välbyggd båt. Skönt att få klarat ut det.

Jag lånar en proffssvetsare av varvet, litar inte tillräckligt på min egen svetsförmåga för den här typen av jobb. Sen får Malala ny bottenfärg, nya anoder och ny färg på fribord och vattenlinje. Hon lyser upp Smögen och på fredag är hon klar att gå i sjön igen.
På måndag blir det sjösättning och hemsegling till Ljungskile.

En del av mina webmatroser tittar förbi under arbetsveckan på varvet, hinner tyvärr inte prata så mycket med dem, försöker le vänligt och jobbar vidare.

Hur är det att komma hem? är en vanlig fråga. Omtumlande är svaret för de första dagarna. Sen blir svaret att det känns bra! Riktigt bra och nu efter nästan en vecka på land har jag kommit ikapp. Hjärnan har vant sig vid alla intryck och resan börjar kännas långt borta, som om den bara var en dröm. Har jag verkligen… Hela den vägen?
Men jo, det har jag ju.Tillsammans med världens bästa Malala seglade jag hela vägen jorden runt och lite till utan att stoppa. Efter 223 dygn solo till havs klev jag iland.

Långhalsar

Solosegling? Fripassagerarna långhalsar var lika många som på en mindre färja. Bild: Anders Eriksson

Var det som du tänkt dig? är en annan fråga. Svaret är att det var bättre! Resan har berikat mitt liv på många sätt, de fyra månaderna i Roaring Forthies med bara vild natur runt oss. Hela tiden omgivna av sjöfågel. Den tiden kommer jag aldrig att glömma. Många har svårt att förstå vitsen med att segla ensam i världens mest isolerade och stormiga hav.

Jag har svårt att förstå att ni inte förstår och säger som Thåström: Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal.

Nu är resan slut och vi landar mitt i ett EU-val. Politikerna putsar sina fjädrar. Robinson och Lets dance går imål i teve. Sverige förlorar mot Finland i hockey-VM. Jag har lite svårt att bry mig så mycket om allt det där. Jag tänker på Abbe Gråkind, som seglar vidare på sina vingar i havet utan slut.

SY Malala

Malala efter svetsjobb, skrapning, puts och målning på Smögenvarvet. Bild: Anders Eriksson

Vecka 20: Vi kommer när vi kommer, inte alltid när vi vill

18 maj: I mestadels lätta vindar letade vi oss fram. Duckandes för de där bomberna och granaterna längs yttre Hebridernas karga nordvästkust. Upp mot Westeray, en av de nordligaste bland Orkneyöarna som blev vår nordligaste punkt. Kap horn var den sydligaste.
Cirka 116 grader i latitud har vi seglat de senaste 2,5 månaderna. Från en annalkande höst mot en spirande vår i norr.

Det blir kallare för var dag men även ljusare. Jag äter mer, men sover mindre. I kalla klimat behöver kroppen mer bränsle och jag är märkbart hungrigare när det är kallt. I ljuset verkar kroppen klara sig med mindre sömn.
Det passar bra för nu är det livat i vattnen runt oss. Vi har kommit in i Nordsjön och det börjar kännas trångt.

För några dagar sen gick ais-larmet i den tidiga solbelysta morgontimmen. Njord Viking kommer från norr med kurs rakt emot oss. Njord Viking är ett nyare syskon  till Vidar Viking som jag jobbat i som styrman. Det var med Vidar vi bogserade isberg, och oljeriggar. När sjöfartsverket behövde oss blev vi inkallade i Bottenhavet för att bryta is. Kanske jag känner någon på Njord.. Hmm – jag ropar upp.

Svarar gör Claes, en kollega från Vidar som löste av mig vid min sista avmönstring. Kapten ombord är min gamle skeppare från Vidar Anders Johnsson. Va kul det här blev! Jag frågar om de kan leta sig närmare och ta lite kort på oss i det fina morgonljuset.

Vinden är lätt, kursen är kryss och hela garderoben är hissad. Alla 110 kvadratmetrarna hjälper till att föra Malalas 20 ton framåt.
Claes som kommer ut med kameran blir den första människan jag ser sen den 8:e oktober 2018

Njord ska i hamn för att förbereda ett nytt rig move. Njords huvudsakliga uppgift är att flytta oljeriggar mellan olika borrplatser. Malala fortsätter hemåt. Nu är det inte långt kvar.

Som final kommer en ostlig liten kuling, jag revar ner Malala, nu är vi nära så jag lämnar lite mer segel än vanligt. Både Malala och jag levererar bäst under press. Så kom igen Kalle kuling vi är redo.

Kalle kommer, Malala håller emot likt en armbryterska. Hon ger sig inte, Kalle pressar på för allt vad han är värd men längre än till relingen viker hon sig inte. Denna underbara starka och vackra båt som heter Malala. Det ska till en våg för att hon ska doppa däck.
När vi hade cirka 120 sjömil kvar hem på fredagen gissade jag på att nå hem till lördag kväll. Det var en gissning så gott som någon, men vinden hade andra planer.

Detta är den sista veckorapporten till sjöss. I den allra sista om en vecka, som troligen kommer att knappas ner hemma vid mitt skrivbord, knyter vi ihop säcken och säger tack för att ni följt vår resa.

Det är uppförsbacke på slutet. På lördagen mojnade det till cirka 10 meter per sekund. Vi gör cirka 5 knop men kryssningsvinklarna blir dåliga och ibland sätter strömmen emot. Vinden förväntas fortsätta blåsa från ost, allt lättare. Hade vi haft bränsle ombord så hade det gröna monstret fått börja hjälpa till.

Vi trampar vidare uppför backen, krönet finns däruppe någonstans… Vi kommer när vi kommer, inte alltid när vi vill

Allt väl ombord.

Vecka 19: Bomber och granater

11 maj: När det är så långt kvar att jag inte tänker på resans slut, då lever jag här och nu. När tiden inte mäts, då går den fort. Den bara rusar iväg, dagar blir veckor som blir månader som blir årstider.

Nu däremot, med mål i sikte och en bromsande kryss i kalla och nordliga vindar. Väster om Irland mot en girpunkt utanför yttre Hebriderna. Nu har tiden saktat in. Uppdraget är utfört och hjärnan har redan flugit före. Kvar ombord är bara en liten del av den för att säkra att resten av oss också kommer fram hela och fina.

Tid är en lyxvara i våra stressade vardagsliv iland. Att äga den har varit resans största behållning. Att kunna tänka till punkt.
Att i en naturlig men krävande miljö, färdas med hjälp av vind runt hela vår jord utan att stoppa.  Att leva så länge, utan att ens se spår av människa, som under de fyra månaderna  i Södra ishavet. Vilken unik och fantastisk resa det har varit. Jag kommer aldrig att glömma den.

Vi är inte framme än och den sista biten verkar bli långsam och dryg. Vi hade fin fart ända upp till Irlands latitud innan vinden började vrida över mot nord och där har den legat de senaste dagarna. I början frisk till hård med kuling i byarna. Sedan sakta avtagande, men fortfarande med en sjö som bromsar och håller oss tillbaka. Ett litet högtryck är på väg att växa in över oss, så imorgon har vi nog väldigt lätt eller ingen vind.

Malala och jag har blivit hyllade på blogg och i media, det droppar fortfarande in förfrågningar från radio och tidningar.
En krögare vill ha en Malalapizza på menyn och bett mig leverera ett recept! En höna någonstans i Sverige heter numera Malala. Några andra hönor har slutat skratta. Det var vår granne, Miguel på Gran Canaria, som berättade att hans hönor skrattade åt vårt första misslyckade försök. De kan sluta med det nu. Ja jisses, vad har vi ställt till med:)

Uppmärksamheten är väldigt kul härute på havet. Hur jag kommer att tycka om den när den kommer närmare inpå vet jag inte. Men ankomsten till Sverige vill jag inte dela med någon. Jag vill landa som vi lämnade. Vid en tom brygga. Sitta på däck en stund och låta resan rinna ur mig. Sen är jag redo att omfamna människobyn.

Att landa mitt i en jublande folksamling efter över sju månader ensam på havet. Nope – inte för mig. Utanför kusten går Malala in i ”stealth mode” och smyger in så obemärkt det går.

Efter att ha varit helt ointresserad av vad som händer i er värld börjar jag nu sukta efter nyheter. Vad händer i världen som jag snart ska göra till min? Dags för återintergrering. Den ser jag fram emot. Resan har aldrig varit en flykt från något.

Det finns människor som kallar sånt här för galenskap och dödslängtan. Det är precis tvärt om. Det är en intensiv längtan att leva och uppleva som driver. Alla får välja sin egen riskprofil i livet. Men att sträva efter att leva sitt liv så fritt från risk det bara går låter i mina öron olidligt. Det  räcker inte att överleva. Inte för mig. För att jag ska må bra krävs något mer, ett projekt ett mål, ett svårt uppdrag. Vad som helst som ställer krav på mig. Kravlöst och riskfritt – hua vad hemskt det låter. Intressant ämne det där, vårt förhållande till risk.

I går eftermiddag hörde jag helt plötsligt ett lågt flygande flygplan passera strax ovanför. Vi är långt utanför kusten. Senare på vhf:
– Sailing vessel Malala, this is flying ranger Sierra.
– Malala.
– Channel 12 please.
– 12.
– Malala! This is Sierra, you are heading towards an area where live fire practice will occur. You need to change your course.

Det blev min introduktion till människobyn efter drygt sju månader ensam till sjöss i frid och frihet. De kommer att kasta bomber och granater i närheten av oss! Jag får omedelbart lust att vända om och segla ner till Abbe gråkind och de ödsliga vidderna norr om Antarktis, där är det garanterat bomb- och granatfritt.

Först vill Sierra att vi ska ta en omväg på drygt 200 sjömil utanför hela skjutområdet.
Jag förklarar läget: knappt någon diesel ombord, knappt någon vind att segla i. Jag gör mig lite besvärlig genom att hävda att den bästa kursen ur det här går nära land. Inte i en vid båge ända ut till Rockall!

Efter mycket dividerande och kontakt med basen iland så går de med på mitt förslag. Men det är slut på friden. För att slippa den stora omvägen tvingas vi upp mot Yttre Hebriderna där vi kommer att ligga och kryssa norrut nära land. Dags att plocka fram äggklockor och alarm. Dags att börja gå vakt om vakt med mig själv.

I går passerade vi Kap Horns latitud fast på norra halvklotet. Innan vi girar söderut igen norr om Orkney har vi passerat 59 30 N. Det blir cirka 116 grader i latitud på mindre än två och en halv månad. Från höst vid Kap Horn till vår här på norra halvklotet. Större delen i motvind.

Vindrodret har fått vila nästan hela vägen, så inga haverier den här veckan heller.

Allt väl ombord.

Vecka 18: Cirkeln är sluten

4 maj: Finseglingen lider mot sitt slut. På väderkartorna är det mycket rött framöver. Rött betyder kuling – ju mörkare desto mer vind. När det börjar bli svart och grått, då vill man helst vara iland.

Vi styr på en kurs som tar oss väster om Irland och yttre Hebreiderna. Nästa waypoint ligger nära St Kilda väster om Skottland.
Mina waypoints är alltid flytande. Jag lägger in dem i navigatorn bara för att få en referens, kurs och distans. Men väder och vind bestämmer hur nära girpunkten som vi hamnar. Så navigerar man inte i vanliga fall. Där följer man kurslinjer.
Förr när jag navigerade med hjälp av sextant och himlakroppar, så drog jag alltid en ny imaginär kurslinje mot målet varje gång jag fick en position. Ibland kunde det dröja dagar mellan tillfällen. Dessemellan gick man på död räkning, ritade strömtrianglar, och gissade hejvilt. Navigeringen var en utmaning.
Jag kommer ihåg när vi närmade oss Engelska kanalen på sjuttiotalet med Bulkaren MV Gunnar Karlsson. Jag hade just på nåder fått lära mig hantverket med sextant och tabeller på vakt tillsammans med en butter norsk överstyrman. Det var alltid en viss spänning på bryggan när vi närmade oss land efter en lång sjöresa. Kapten luktade lite mer av genever ju närmare kusten vi kom.

Nu ser det annorlunda ut. Och ändå seglar proffs rakt upp på rev stora som Tjörn. Mitt ute på havet. Det gäller att inte tappa fokus och helhetsbilden. Gärna ha översiktskortet på papper. Härombord lägger jag  ut middagspositionen på papper.

Annars är det viktigt att zooma in och ut. Vi närmar oss Irland och utanför kusten, långt ute till havs finns det bojar utlagda, mest för väderobservationer skulle jag tro. Man vill ju inte gärna segla på någon av dom, så det gäller att hålla koll. Det finns även klippor mitt ute i havet. Rockall är en sådan. Och det finns uppgrundningar som man kanske inte vill segla i närheten av i dåligt väder.

Anders Eriksson

Lycklig skeppare efter ett varv jorden runt utan stopp.

I veckan som gick fick jag mig ett snack med ett fartyg som ropade upp oss. Det var första gången på över ett halvår som jag pratade med en människa som var så nära att vi nästan kunde se varandra. Det lät så här.

– Sailingvessel Malala. This is Thalassa.
– This is Malala.
– Channel 06 please.
– 06.
– Hello there captain, where are you heading?
– Hi there, we are sailing to Sweden from Las Palmas.
– Wow thats a long way on such a small vessel.
– Yes it is!

Där fick jag börja förklara vilken väg vi tagit och hur länge jag varit ensam till sjöss. Det blev tyst länge…
Sen kom frågorna. Mest imponerad verkade han vara över att vi klarade oss på regnvatten och att det var solen som tillverkade all vår el. Det var ett trevligt samtal och jag fick en ny kompis som numera följer bloggen på Facebook.

Tidigt i fredags morse klockan 04.00 skeppstid gick vi i mål som första svenska båt nonstop jorden runt. Då passerade vi vår utseglade longitud på det norra halvklotet. Detta skedde på position 46° 28′ N, 23° 34′ V.
Glädjen var stor och i brist på bättre firade jag med extra starkt kaffe. I ett anfall av renlighetsiver rensades båten på alkohol och raffinerat socker inför den här  resan. Alkohol har jag sällan saknat, däremot socker. Jag ser fram emot att återuppta bägge dessa laster så fort vi kommer iland. Ser också fram emot att få fart på kroppen igen. Den börjar säcka ihop en del. Mest muskler i ben och underkropp som inte får tillräckligt till sjöss.

Inga haverier i veckan som gått.

Allt väl ombord!

Vecka 18: Jakten på sommaren

27 april: Vi närmar oss Azorerna från Sydsydväst. Det blir långsamt kallare trots att vi färdas mot vår och sommar på det norra halvklotet.
Hela den här resan har varit som en lång jakt på sommar. För ett halvår sedan var läget likadant, fast då med kurs söderöver, jagandes en vår och sommar på det södra halvklotet.

Dagarna blir längre och ljuset intensivare. Inga gröna skott eller små löv att titta på, men det känns ändå. Att det är på väg åt rätt håll. Att vi är på väg åt rätt håll.

Det var inte den känslan jag hade under det första försöket då vi var på väg rakt in i en vinter på södra halvklotet. Våren var knappt förnimbar, långt, långt bort. Då gav jag upp, och trodde inte på ett nytt försök. Inte då – inte samma år. Men så blev det, och det är jag glad för. Resans bästa minnen är just från början på den här resan på väg söderut, och tiden söder om syd 40 i resan utan mål. För det var precis vad det var. Då i början.

Det var först någonstans i närheten av Tristan da Cunha som beslutet fattades att köra vidare. Att ge sig ut på havet med förutsättningen att kunna segla vart jag vill. Att vara så självförsörjande för en så lång tid, gav mig en fantastisk känsla av frihet.
Alla resor behöver inte ha ett fysiskt mål, en slutpunkt. Den kan få växa fram längs vägen.
Aldrig tidigare har den slitna frasen ”resan är målet” haft en så korrekt innebörd. De nästan fyra månaderna söder om latitud syd 40 kommer jag alltid att minnas med glädje. Aldrig tidigare har jag känt mig så utlämnad, men samtidigt så delaktig och levande i den storslagna natur som finns i det  enorma vattenområdet norr om Antarktis.
Ingen annanstans är man så långt borta från resten av mänskligheten. Och hela tiden nära djurliv. Mest i form av fågel. Aldrig en fågel utom sikte. Därnere lever havet fortfarande ganska orört, det andas med en vind och pulserar med vågor. Inga jetstrimmor från flygplan i luften, inga fartyg, inget synligt skräp i vattnet. Över huvudtaget inga spår av mänskligt liv. Jag lät mig förföras av den känslan, och tryckte bort tankar på att jo, det finns säkert spår fast jag inte kan se dem, mätbara spår i luft och vatten som inte syns. De tankarna hörde inte hemma där och då.

För mig har hela resan handlat om att få leva en längre tid i en till synes orörd miljö, utan synliga fotspår. Nu är jag klar med det, och ser fram emot mitt möte med människobyn. Att återknyta, och återintegreras som en del i det stora pusslet. Jag trivs där också. Min resa har aldrig handlat om att fly från något utan att i stället upptäcka. Det har varit en inre resa lika mycket som en yttre. Jag har nått delar av mig själv där jag aldrig varit förr. Dit hade jag inte kunnat komma på något annat sätt. Havet är mitt verktyg, för andra kan det vara berget, eller skogen.

Vi passerade nord 30 för ett par dagar sedan och vädret skiftar en del. Ena dagen gör vi god fart på målet, nästa ligger vi still och väntar på vind. På gribfilerna ser det ut som att det snart är slut på frid och en rak horisont. Norr om Azorerna vandrar fronterna fram på led och det ser ganska så blåsigt och ostadigt ut. Priset vi får betala för att ni därhemma har skogsbrand och torka i april. Vilken tur att vi har väder. Vad skulle vi annars prata om? Det enda man med säkerhet kan konstatera när det gäller väder är att det är sällan som det brukar vara. Sällan som det ska vara.
Om det är någonting jag blivit bättre på under den här resan så är det att ta det som det kommer. Blir inte lika arg på vädret längre.

Om veckans haverier finns det inget att skriva denna vecka. Låret läker fint och jag har inga större besvär av det längre, men rör mig försiktigt för att inte skadan ska gå upp igen.

Allt väl ombord.

Vecka 15: Dubbelflash i dyningen

20 april: Allt har ett slut. Passaden kan ha två. Redan för några dagar sedan började vinden vela till sig. Skönt att slippa slagsidan ett tag, men det hade varit fint att behålla farten. Det gick några timmar, men så kom vinden tillbaka och höll sig ganska stadig ett par dygn till. Men nu är den borta igen och förmodligen slut för den här gången.

Vi har en vacker fullmåne som avlöser solen på kvällen. De går vakt om vakt nu, solen och månen.
Härom morgonen såg jag något jag aldrig sett förr. I regnmolnen vid horisonten dök det upp en grå regnbåge mot ett svart moln. Bågen var klar och distinkt men färgerna saknades. Månen var regissör. Det såg lite spooky ut.
När vi ändå är inne på himlafenomen så vill jag berätta om dubbelflashen för några veckor sedan. The ”green flash”, gröna blixten, kan man ibland se precis när solskivan försvinner under horisonten. Det som krävs är klart väder och inga moln som skymmer solen när den försvinner. Då kan man ibland se ett grönt skimmer som varar någon sekund, inte så spektakulärt, men väldigt ovanligt.
Den här gången gick det en ganska hög dyning söderifrån. Solen gick ner… green flash dök upp på toppen av en våg och dök ner en andra gång: ny flash. Min första dubbelflash. Inom loppet av några sekunder.

Jag har tidigare i bloggen nämnt att jag tycker mig se mindre flytande skräp till havs nuförtiden. Jämfört med för cirka tjugo år sedan. Det där mötte lite mothugg. Jag har ju inget annat belägg för mitt påstående förutom mina egna observationer och vetskapen om att det iallafall har blivit en skärpning från de flesta fartygens sida. Tidigare åkte i stort sett allt skräp i sjön. Så är det inte längre.
Jag har även rapporterat om färre delfiner nuförtiden. Det verkar tyvärr stämma, man ser dem inte alls lika ofta längre. Jag undrar om det är de stora flytande näten som är huvudorsak? Dels för att de leder till brist på föda, dels för att delfinen själv fastnar och drunknar. Flygfiskarna verkar inte bli färre. Kanske beror på att det inte är så många som jagar dem längre.
Allt bara gissningar och slutsater av egna observationer. Vore intressant att få veta hur det verkligen ligger till.

Mitt högerlår verkar läka bra och nu behöver jag bara linda det om jag ska ut på däck och jobba. Vilket leder oss till veckans haverier…

Igår natt vaknade jag av storsegelfladder. Vi låg hårt hemskotade i en lätt nordostpassad. Bygeln på storskotstravaren hade gått rätt av. Börjar med att linda låret och ta fram verktyg. Jag ser två möjliga lösningar. Antingen renovera den befintliga travaren med en öglebult, eller bygga om en reservtravare som inte passar på skenan.
Jag väljer reservtravaren. Efter att ha skavt av kanterna med en vinkelslip får jag dit den och efter en timmes arbete kan vi skota hem på rätt sätt igen.

Av haverierna som vi har haft är det nästan bara utrustning som har krånglat. Malala med grundutrustning har stått sig förvånansvärt bra. Flest driftsstörningar har vi haft med vindrodren. De har fått vila nästan hela tiden efter Kap Horn då vi mest har haft vindar för om tvärs och då sköter sig Malala bäst själv, med lite hjälp från mig.

Vi är mitt i Atlanten och har ungefär lika långt till Kanarieöarna, Kap Verde, Azorerna och Bermuda. Något längre till Västindien. Vattentemperaturen är nu nere i 23 grader. Solen lyser för det mesta och det är ett väldigt trevligt klimat just nu.

Allt väl ombord.

Vecka 14, 2019: På kryss med passadvindståget

13 april: Sedan en knapp vecka har vi varit ombord på passadvindståget. Denna av seglare lovsjungna vind som tar så många över Atlanten till Västindien på deras första oceanöverfart. För en del blir det en positiv upplevelse, för andra inte riktigt så.

Nordostpassaden finns där för det mesta, men blåser olika starkt vid olika tider på året. Vi är här i mitten på april och passaden är fortfarande stark och relativt stabil. Senare under sommar och höst kan den vara lite mindre pålitlig och ibland svag.
När ARC startar i november har den inte riktigt kommit igång. Bättre då att haka på Viking Explorers som startar i början på januari. Eller så seglar man utan sällskap. Vi frifarare seglar när vi vill.

Det är såklart bekvämare att åka med än att kryssa emot. Men med en båt som Malala är det helt ok att kryssa. Det blir en vanesak att leva i ett lutande och sättande hem. Det tar några dagar att anpassa sig, sen rullar det på.

Det viktiga är att man har vind. Malala kom åter till liv efter en vindfattig tid i doldrums, där hon likt en vilsen anka bara snurrade runt bland veliga fläktar. Nu har vi en riktig vind. En vind med ryggrad, som vet vad den vill! En vind att lita på.
Nu kör vi!
Vattentemperaturen börjar sakta gå ner och det börjar bli ett behagligare klimat ombord. Temperaturen sjunker med cirka en halv grad per dygn nu. Snart är det dags att leta fram lite kläder igen. I skrivande stund passerar vi Trinidads latitud. Där så många Västindienseglare lägger upp sina båtar.

Jag skrev i förra brevet om hur jag tog mig fram ombord och att jag skadade mig mindre nu än i början av resan. Det är sant.
Men strax efter just de där raderna lämnat tangentbordet kom det en riktigt jobbig squall med en massa vind. Under processen att riva mesan halkade jag på en av solcellspanelerna på styrhustaket. Högerbenet for iväg. Livlinan sträcktes upp och ryckte omkull mig. Jag föll riktigt illa och skadade muskeln på högerlårets baksida. Det kändes direkt att det var allvarligt, smärtan var svår och jag var på väg att tuppa av. Var tvungen att gå ner och lämna röran på däck. Malala fick klara sig själv ett tag. Först efter starka smärtstillande tabletter och en hård lindning av låret kunde jag gå tillbaka på däck och reda upp i röran. Dagarna efter spred sig blå nyanser till stora delar av låret. Nu efter en vecka är det fortfarande svårt att röra sig, men det blir sakta sakta bättre. Lärdom? Tala är silver och tiga är guld. Och att jag ska använda gympaskorna på solcellspanelerna som jag vet blir hala när dom är blöta. En olycka kan hända oberoende av hur försiktig man är.

Jag får vara glad att det inte blev värre. Vi seglar vidare. Nu med ett rev i mesan hela tiden så jag slipper gå dit upp igen, oftare än nödvändigt.
De senaste dygnen har vi även seglat med ett rev i storen. Vinden blåser med friska cirka 10 meter per sekund. Ibland mer och ibland lite mindre. Klyvaren rullas in och ut för finjustering. Rodret är surrat och vindrodret vilar. Det har det gjort de flesta dagar sen Kap horn.

Veckans haverier:
Fjärrkompassen, Nasa Marine, funkade fint nere i de södra haven, men har fått problem med sin identitet igen. Den kan inte skilja på nord och syd. Det var likadant vid de här latituderna på sydgående. Hoppas den börjar hitta rätt igen längre norrut.

Allt väl ombord.

Vecka 14, 2019: ITCZ

6 april: Stiltjeområdet mellan sydostpassaden och nordostpassaden kallas för inter tropical convergence zone. Förkortat ITCV och populärt kallat doldrums. Där är vi nu. Malala och jag passerar det här området för fjärde gången på mindre än ett år. ITCZ förflyttar sig hela tiden. Ibland är området brett, ibland är det smalt. Oftast är det smalare västeröver och brett nära den afrikanska kusten.
Det förflyttar sig i nordsydlig riktining beroende på vilken tid på året det är. Solens deklination styr årstiden och positionen av doldrums. Vid den här tiden på året ligger större delen av doldrums söder om ekvatorn.

Området kännetecknas av stiltje och regnbyar, regnbyar, med mycket vind eller utan. Ibland med åska – oftast utan. Vinden kan skifta snabbt, i både riktning och styrka. Det är ett frustrerande stycka vatten att segla i.
När Malala och jag gav oss iväg igen för att återigen segla söderöver efter det första försöket, tog det verkligen emot en hel del att återigen ge oss i kast med ITCZ. Nu är vi på väg igenom för fjärde och sista gången på den här resan.

Trots att nordostpassaden innebär en hårt hemskotad tillvaro i frisk vind, så är det att föredra framför detta vindfattiga och svårseglade område. När man väl legat några dygn på samma bog så hittar man sina steg och sina grepp.
Hårt hemskotat för styrbords halsar blir vardag efter ett tag. Då vill man inte gå över stag. En helt ny bog blir som att börja om, hitta nya grepp och steg. Kroppen gillar inte förändringen.

Jämfört med i början på resan så slår jag mig mycket mindre nu. Då hade jag ständigt blåmärken lite här och var.
Nu rör jag mig lite som en sengångare. Långsamt, men säkert. Ett grepp i taget. I samklang med Malalas rörelsemönster. [Reds anm: Anders halkade rejält strax efter att han skickat denna krönika: läs mer om det på Sailingmalala.com]

Jag studerade min högerhand som höll skålen med soppa häromdan. Spiller inte en droppe trots ganska häftiga båt rörelser. Handen rör sig själv utan att jag är medveten om det. Den förutser vissa rörelser och håller soppan kvar i skålen. Spännande. Efter ett halvår till sjöss så är jag nog så anpassad jag kan bli härute. Det kommer att kännas märkligt att äta vid ett bord utan att hålla i tallriken. Sitta i möbler man kan flytta på. Prata med en människa man kan se och svara i realtid…
Jag har inte sett en annan människa sen den 8 oktober förra året. Snart ska hjärnan skrämmas igång igen. Den har befunnit sig i en slags vilopuls i ett halvår. Den har haft tid att sortera allt flöde i rätt box. Tid till reflektion och eftertanke. Dags att sätta fart på den. I slutet på maj tror vi. Samma gäller kroppen. Det finns mycket spring ackumulerat i benen.

Veckan haverier: USB-portar och kontakter börjar korrodera och ett flertal har slutat att fungera. Jag får igång en del med hjälp av WD 40 och stålull. Viktigt att det inte blir kvar någon stålull som kan orsaka kortis.
Jag har inte lyckats få dagtanken för diesel helt tät på toppen. För att det ska gå måste tanken tömmas och tas ut. Det får vänta tills vi kommer hem. Nu ser jag till att den ej är mer än halvfull och ångorna stoppas med gamla lakan runt locket. Funkar bättre än väntat.

Vecka 13, 2019: Mitt i kaoset när Iba föddes

30 mars: De olika vädermodellerna var inte överens. Scenarierna skilde sig en hel del. Endast ett visade på bildandet av en virvelstorm. En tropisk storm i södra Atlanten är väldigt ovanligt. 2004 och 2010 är de enda två som tidigare dokumenterats.

Något var på gång. Vädret som Malala och jag upplevde liknade det som jag seglade igenom med SY Concreta 2007. Då var det var i närheten av Kap Verde. Det ovädret utvecklade sig så småningom till en kategori 5-orkan som ställde till en hel del oreda i Västindien. Jag tror att den fick namnet Andrew.

För mig och Malala var det nu samma riktigt våldsamma regnbyar med kraftiga vindskiften. Både i styrka och riktning. En del av regnen var så våldsamma att det inte gick att titta in i det, där vinden drev det horisontellt framför sig.

Det var vattnet som gick! Malala och jag fick vara med om födelsen av den tropiska stormen Iba. En historisk storm då det är den första som fått sitt namn när den bildades i södra Atlanten. Lite som att få barn. Smärtsamt, men ganska speciellt och lite skrämmande. Farligt var det inte för oss med stormvindar eller höga vågor, men det var ett domedagskaos. Av regn och snurrande vindar.

Dagarna innan hade vi ett val. Antingen söka oss västeröver nära land och där få stark medvind. Eller österöver i fritt vatten men där var det motvind. Vi närmade oss ett område med mycket rev nära land, Abrohlos. Det fick bli den långsamma men säkra vägen. Vi seglade ut längre från land. Där upplevde vi utkanten av Iba och hennes födelse. Mycket långsam och frustrerande segling under tre dygn.

Sen dess har det rättat till sig. Passaden som dök upp till slut har varit ganska svag och med lite nord i sig. Borta är dom fina dygnsdistanserna från de södra latituderna. Men vi har en bekväm och fin segling för styrbords halsar. Lite semester från dom hårda månaderna i Södra Ishavet.

Vindrodret har knappt använts sen Kap Horn. Malala styr sig bättre själv på kryss ner till halv vind. Lite justering av rorkulten när vinden ändrar styrka är allt som behövs. Fina Malala! Så glad jag är att det är du och jag som gör det här. Vi har bondat fint under snart ett halvår till sjöss.

Timmarna innan soluppgången är min favorit tid på dygnet i tropiska vatten. Den svalaste tiden. Då kan jag sitta ute  i den ljumma vinden och låta tankarna komma och gå. En efter en dyker de upp, processas ett tag och försvinner, dags för nästa… Det är en lyx att ha tid att tänka till punkt. Resans största behållning.

Vi har i skrivande stund lite drygt 5000 sjömil till Hätteberget söder om Tjörn. Vågar mig på en försiktig gissning på ett ETA i mitten/slutet av maj. Osäkerhetsfaktorn är stor. Vi ska först igenom ITCZ eller doldrums som det populärt kallas.
Det blir fjärde gången sen vi lämnade Ljungskile. Det är alltid ett vågspel, som tar olika lång tid. Sen har vi det azoriska högtrycket, de så kallade hästlatituderna att ta ställning till.

En sjöman kommer när han kan, inte när han vill…

Veckans haverier:
Inte så mycket att förtälja, råkade sätta en armbåge i diskstället som gick sönder i ena hörnet. Externa hårddiskar och USB-kontakter börjar trilskas i den saltmättade varma luften. Annars ingenting.

Som vanligt fortgår den dagliga  löpande rapporteringen på Facebook (Sailing Malala) och på sailingmalala.com.

Vecka 12, 2019: Den sista färden

23 mars: I morse låg den där, likstel med brusten blick. Munnen gapade förvånat, kippandes efter vatten som inte längre fanns. Den första flygfisken. Ja, det lär bli fler. Rekordet är femton stycken på en natt. Vi är tillbaka på latituder där de ibland förekommer i stora stim. Tropikvärmen kom fort. Fortare än kroppen som levt i ett ullunderställ i fyra månader var beredd på.
Det är skönt på natten, lite väl svettigt på dagen. Det är bara att gå rakt ut ifrån kojen och låta nattbrisen och eventuellt stänk svalka den ärrade gamla kroppen. Reven tas på ett par minuter. Skulle det finnas ett SM i att reva Malala då skulle jag nog knipa en medalj. Jag kan göra det i sömnen.

Häromdagen städade jag undan vinterkläderna, sjöställ och stövlar. Nu behövs det inga kläder alls på nästan en månad. Jag letade fram mina gamla fläktar och monterade upp en i kojen och en i sjögrottan.

Vädret har varit lugnt och fint ett par dagar nu och jag har fått tid att få täta mastkrage och städat upp runt dagtanken. Diesellukten är nästan borta nu. När vädret blir sämre  måste jag försöka hålla nivån i tanken under hälften. Att täta manluckan skulle kräva ett ganska stort ingrepp, tanken måste ut, det får vänta tills vi kommer hem.

Kusten mellan Cabo Frio och Salvador är hemmavatten. Vi bodde i tio år på ön Itaparica mittemot Salvador, här har jag seglat förr, många gånger. Med vår gamla betongbåt Concreta, med IF-båten Vicky Vale och med S/Y Kami, min gamla Vagabond 31:a. Jag har farit längs den här kusten med det stora, jättefula och onödigt gula rorofartyget Grande Brasile och ett flertal andra lastbåtar.

Mina känslor inför Brasilien spretar vilt. När vi kom seglandes första gången var det säkert att ankra överallt i Bahia Todos-os-santos där Itaparica ligger. Så är det tyvärr inte längre. Våld och kriminalitet har även drabbat segelbåtar på senare år. En tråkig utveckling.

Vi har några dagar framför oss med ostabilt väder, sen väntar sydostpassaden, som här är mer ostlig men vrider mer mot syd ju längre norrut vi kommer. Det är dags för taktiktänk. Vilken väg vill vi ta genom doldrums den här gången? Att passera ekvatorn längre västerut är kortare initialt, men innebär en något längre väg mot väst i Nordatlanten. Seglar vi istället mer mot ost nu så vinner vi höjd mot Nordostpassaden, men får en lite längre väg initialt samt troligen ett bredare område med möjlig stiltje.

Värmaren gick varje dag i nästan fyra månader det Södra Ishavet, det finns väldigt begränsat med diesel kvar för framdrift.

Veckans haverier:
Under veckan som gick hade vi kulingvindar rakt in i sidan under flera dagar i sträck. En del av smällarna vi fick av brotten fick mig att befara bucklor i stålskrovet, sådana var smällarna. Som att bli påkörd från sidan. Bucklor har jag inte sett, men väl en inböjningnav pulpiten på styrbords sida. Inte värre än att det går att tvinga tillbaka.

Mastkragen har läckt, men jag hoppas att jag fått det tätt nu. Malala är normalt helt torr inombords i alla väder, den lilla läckan ställde dock till det en del genom att hitta en 12 V USB-laddare. Den hade smält ihop till en liten klump. Strömmen har inte varit stark nog för att säkringen ska gå.

Inte mycket mer att förtälja, det har varit en nästan skadefri vecka.

Allt väl ombord.

Vecka 11, 2019: Hej då Abbe!

16 mars: Det blev snabbt varmare efter Hornet. Efter en veckas segling norr om Falklandsöarna gjorde vattentemperaturen ett kraftigt hopp från tio till arton grader. Samtidigt fick vi motström, en sydgående gren av ekvatorialströmmen letar sig hitåt.

Vi är i en ny klimatzon. Snart har vi lämnat den sista albatrossen bakom oss. Den gråkindade albatrossen Abbe har följt med oss nästan hela vägen jorden runt. Han försvann söder om Nya Zeeland. Men halvvägs över Stilla havet dök han upp igen.
Av alla albatrossarter är den gråkindade albatrossen, den mest sociala. Många är antalet varv aom Abbe gråkind har flugit runt Malala, och landat bredvid oss. Vi har tittat på varandra ett tag, bakom nästa vågdal startar han igen. Han har varit nära att kollidera med riggen i sin iver att komma nära. Han har dålig koll på turbulensen kring seglen.

Nu är han borta, vi rör oss utanför hans domäner nu.

Vi har kommit in i långhalsarnas revir istället. Nu är vattentemperaturen perfekt för att dom ska föröka sig, växa och må bra.
Fyra gånger hittills har jag stoppat upp och hoppat i havet med min skarpslipade spackelspade. Ensam, mot tusen långhalsar. Den mest minnesvärda kampen var i Södra ishavet på latitud syd 43 i lätt vind. Men grov dyning och 12-gradigt vatten gjorde det hela till lika mycket kamp för överlevnad som effektivt skrapande av långhalsar. En timma och många kallsupar senare orkade jag inte längre, började bli orolig för att min skadade axel skulle hoppa ur led. Jag fick bort det mesta. Resten tog jag senare för ankars vid Stewart Island söder om Nya Zeeland.

Det kan bli en gång till på väg norrut i Atlanten. Här blir det lättare att hitta en dag med lämpligare förhållanden. Och det har skrivits mycket om långhalsar i år. Alla seglare har fått besök av dom i olika hög grad. Helt klart är att dagens bottenfärger inte fungerar för att hålla dem borta, men om man skrapar tidigt är det ganska lätt att få bort dom.

Vi jobbar oss sakta norröver. I de här farvatten bildas många lågtryck som senare vandrar mot sydost och gör livet obekvämt för ishavs-seglare.

Just nu befinner vi oss i ett vindbälte med ostlig vind på cirka 15 meter per sekund. Det rör sig väldigt långsamt och i samma riktning som oss.

Dom flesta kulingar är över på ett dygn, men denna får vi nog dras med i minst tre. Belöningen ligger därborta bakom nästa horisont. Sydostpassaden som vi hoppas ska ge oss en fin fart under ett par veckor innan vi når stiltjebältet norr om ekvatorn. Det blir fjärde gången på mindre än ett år vi passerar det området.

Veckans haverier:
Skulle nästan kunna ge det rubriken Veckans Monitor istället. För nu var det dags igen. Men nu gick rätt sak sönder: säkerhetsröret som är konstruerat för att gå av vid överlast. Jag har en massa rör ombord så det var bara att kapa till rätt längd, borra två hål, och montera ihop det igen. Den jobbiga biten är att montera tillbaka paddeln. Då måste jag ligga med halva kroppen utanför aktern med huvud och armar nära vattnet och ibland under om det går sjö. Idiotisk konstruktion. Det ska vara lätt att byta en medvetet svag länk.

I början av kulingen kände jag av en ganska stark dieseldoft i sjökojen, den jag brukar kalla sjögrottan och som nås genom en skylight i styrhytten. Den har också förbindelse med akterhytten där dagtanken finns. Där har det blivit läck, troligen från manluckan på toppen av tanken. Tanken är bara halvfull men det sloshar vilt därinne i den grova sjön Jag kan se att det fuktar på långsidan av tanken så jag förmodar att det kommer från toppen.

För att komma åt måste tanken tömmas och tas ut. Det går inte att göra nu utan måste vänta, tills vi får bättre väder. Tillsvidare stänger jag till om akterhytt och sjögrotta och sover i salongen.

Allt väl ombord.

Vecka 10, 2019: Svirvelfiske i Sydatlanten

9 mars: Efter Kap Horn har resan ändrat karaktär. Innan dess hade vi under fem månader befunnit oss i ett fint flow, Malala och jag. Tiden har gått fort och jag har känt mig hemma härute i min etta med rorkult på Busvädergatan i kvarteret Albatrossen.

Anpassning är tricket för att trivas med det här. Inte att utmåla havet och vädret som värsta fienden och gå i krig mot naturen. Att anpassa sig är nyckeln, och att leva här och nu. Att gå till jobbet på däck, ta ett rev eller två, reparera saker som går sönder, ständigt hålla koll på slitage så att det inte går sönder. Att leva sitt liv i sin vardag, utan att mäta tid.

Det där har funkat fint. Men nu. Tillbaka i hemmahavet, har jag börjat tänka på resans slut. Den är ju bara två atlanter bort. Om en årstid är vi hemma. När man börjar mäta tid, så saktar den ner. Nuet förvandlas till framtid och dåtid.

Det är i skrivande stund cirka 8000 sjömil hem. Det är lika långt som tre ARC-seglingar över Atlanten, men inte ett enkelt medvindsspår. Nope. Först ska vi ta oss igenom Roaring Forties, mestadels i motvind. Sedan genom sydliga hästlatituder med stora högtryck utan vind. Sen blir det härlig slör ett tag innan vi för fjärde gången på ett år ska passera doldrums och ekvatorn. Det följs av en treveckors styrbordsbog, hårt hemskotade innan vi är uppe vid nordliga hästlatituder. Här ska vi hitta en effektiv väg runt det azoriska högtrycket.

Sen ska vi välja väg. Norr om eller söder om Storbritannien? Den norra vägen är några hundra sjömil längre, men med mindre land i vägen och mindre fartygstrafik.

Vi hoppas kunna passera Hätteberget under andra halvan av maj. Det är en lång väg hem!

Jag hoppas kunna sluta tänka på att komma fram, jag vill tillbaka in i ”the flow”. Där tiden inte mäts utan endast obemärkt glider förbi. Och jag kan åter sitta i timmar och titta på en albatross.

Vindrodret har fått vila en vecka nu. Vinden har hållit sig för om tvärs, då klarar sig Malala bäst själv.
Det är bra för det känns som att Monitorvindrodret ligger på uppvaket efter en lång operation med oviss utgång.
Uppkopplad med en hjärtlungmaskin. Snälla lilla Monitor, håll dig hel ett tag nu. Sailomatkusinen är det inte heller mycket liv kvar i. Det glappar överallt och den styr illa nu. I värsta fall får sista biten hem bli utan vindroder.

Veckans haverier:
I går for jag upp i sittbrunnen efter oväsen på däck. Vad har hänt? Har skotet lossnat? Jag hör ett vilt fladdrande från klyvaren. När jag kommer upp på däck har jag först svårt att ta in vad jag ser. Den bara ett år gamla klyvaren har skörat från kjolen längs ner till toppen, den är i två delar. Den ena delen, den med liklinan får jag ner enkelt, den andra blir värre, den hänger i svirveln däruppe och i skoten. Det rister i hela riggen. Vinden är frisk men inte hård cirka 8–10 meter per sekund. Problemet löser sig själv när schackeln där uppe skruvas upp trots att den var musad. Seglet rasar i sjön. Efter en intensiv brottningsmatch är all duk på däck och surrad. Nu gäller det att få ner svirveln. En jobbig sjö från gårdagens kuling gör att jag inte vågar klättra upp till toppen av masten. Istället najar jag en krok på spinnakerfallet och börjar fiska svirvel.  Till slut nappar det och jag får ner den till däck.

Att få upp reservklyvaren under rådande förhållanden var inte lätt. Den hinner med att göra timglas och en massa andra spännande formationer innan den är uppe och vi åter kan göra fart med fyra dragande segel. Det är svårt att mata segel i profilen från ett peke som åker expresshiss och hoppar simhopp i en frisk bris med gammal grov sjö samtidigt som man ska hissa vid masten. Men allting går ju, fast vissa saker tar lite längre tid och producerar fler svordomar.

Varför klyvaren skörade är ett mysterium. Visst – det är slitvargen ombord och den har suttit uppe i 28 000 sjömil nu men den var ny  när vi lämnade Sverige och lär knappast hunnit bli försvagad av sol. Det borde inte ha hänt.

Dagen innan, i kulingen, blåste Windexen sönder. Jag saknar den nattetid, speciellt i lättare medvindar. Den elektroniska vindmätarens rikningsvisare blåste sönder vid Kap Horn. Den klarar vi oss utan, men Windexen är ett fantastiskt hjälpmedel i all sin enkelhet. Och kostar mindre än en tiondel av vad vindmätaren kostade.

Allt väl ombord.

Vecka 9, 2019: Kap Horn-veckan

2 mars: Det första tecknet på att land närmar sig är ofta fåglar. Just så gav sig Sydamerika till känna även denna gång. Det kom nya till. Kustnära arter som inte flyger så långt ut till havs.

Andra arter härute verkar föredra att inte närma sig land. Sådana är vi. Vi föredrar att inte närma oss land. Det stör friden och rytmen i vardagen. Det blir ytterligare en faktor som kan bli en potentiell fara.

Kap Horn är den mest klassiska och mytomspunna av alla kontinenters utposter. Här har jag befunnit mig förut. I olika fartyg, och även i segelbåt tidigare. Ingen av de gångerna går upp mot det sättet vi närmar oss den här gången. Att få runda det berömda kapet på den etthundrafyrtioförsta dagen till sjöss. Det är att runda på riktigt.

Det första som märks, förutom fåglarna är att det grundar upp. Sjön ändrar karaktär. Vågorna blir lite kortare, sjön blir lite mer oregelbunden, påverkad av tidvattenströmmar och grund. Den vill inte heller närma sig land, det är mycket som stör.

Sen dyker den upp. Klippan – den mytomspunna. I en blygrå skymning passerar vi under jagande moln. Vinden är friska 15 meter per sekund.
Med tre rev i storen och revad klyvare slörar vi förbi i 8 knop.  Klockan är 19.30 lokal tid, det börjar bli mörkt, vi går inte nära under dom här förhållandena som råder. Team Malala har rundat Kap Horn.
Som för att ge oss en påminnelse om vem som bestämmer härnere ökar vinden under natten upp till 20 m/s i medelvind med stormbyar.

Jag river storen och planskotar två små flikar därframme så vindrodret ska klara av sin uppgift. Vi gör 7 knop, nästan utan segel. Det är mycket vindfång i Malalas stora rigg. Jag börjar fundera på att slänga i bromsen. Vågorna börjar bli höga, branta är dom redan, men än så länge utan de där riktigt farliga brotten. De som kan välta en Malala.

Framåt lunch dagen efter börjar vi närma oss Staten island och vinden börjar sakta mojna, snart är den nere i styv kuling, cirka 15 meter per sekund, och vi kan börja rulla ut lite duk igen.

Efter Staten island är det dags för ett vägval. Öster eller väster om Falklandsöarna. Vädret föreslår väster, så får det bli.
På ett par dagar har vattentemperaturen gått upp från 8 till 12 grader. Den bitiga vinden är lite mindre bitig. Nu är den bara kall. Vi kryssar norrut i den nordlig bris.

Veckans haverier:
Varmkörde motorn häromdagen, efter ett tag gick temperatur larmet.! Jag öppnar luckan och finner en massa kylvatten under motorn. Där ska det ju inte vara, vad kan ha hänt? När jag ska stoppa motorn, vill den inte stoppa. Något är fel. Motorn stoppas normalt med nyckeln, en magnetventill stänger av insprutar pumpen. Nu vill den fortsätta att gå. Den har knappt varit igång dom senaste fyra månaderna och fortsätter att brumma i ren glädje av att få vara igång.

Hursomhelst: jag måste få stopp på den. Det finns flera sätt. Ett är att strypa bränsletillförseln, Men då måste man lufta sen. Ett annat att stoppa luft tillförseln. Jag väljer ett tredje, Skruvar ner tomgången tills den stoppar.

Vet fortfarande inte varför kylvattnet hamnade på utsidan av motorn. Vet inte heller varför magnetventilen fallerade. Har kört motorn igen efter att fyllt på. Allt verkar normalt ? Till slut hittar jag nödstopps-spaken på sidan av insprutarpumpen. Skulle aldrig ha startat det gröna monstret. Det var ju en sån fin dag.

Monitorvindrodret havererar igen. Ett par dagar innan Hornet.
Denna gången är det en svets i ett grovt rör som falerar. Svetsen är till fästet där paddeln ska sitta. Det här är illa. Det som ska gå sönder är safety röret. Det är helt. Min hemma gjorda paddel i plywood är hel, även det ombordsvetsade fästet till den hemmagjorda paddeln är hel. Det är en fabrikssvets i grovt material som fallerat. Dåligt gjort från början helt enkelt. Svetsen är för tunn.
Jag byter ut till den reparerade sailomaten som sjunger på sista versen. Det glappar överallt och den styr illa nu. Men det är vad vi har.
Jag gör ett försök att svetsa ihop fästet med det grova röret. Tappar ur rullarna till rullagret när jag tar isär för att kunna jobba ordentligt. Dom rullar iväg in i springor och under durk. Endast 4 mm i diameter 15 mm långa vita i plast. Hittar inte alla. Vi kryssar och Malala rör en del på sig. Det är inte lätt att pinn svetsa under sådana förhållanden.

Jag får ihop det och hittar material i pinnen från 6.4 mm monelnitar som har samma diameter som rullarna i rulllagret. Sågar upp så många som behövs för att fylla lagret. Skruvar ihop vindrodret. Nu är det redo igen.

Tveksam till hur min svets kommer att hålla i det grova godset.

Allt väl ombord.

Vecka 8, 2019: Längtan till Kap Horn

23 februari: Vi ligger i skrivande stund på latitud syd 54 30. 650 sjömil från Kap Horn. Härnere handlar det mesta om vädret. Jag följer det så noga det går. Kollar barometern, himlen, vågor och kanske främst: gribfiler.
Gribfilerna med prognoser och realtidsdata om vädersystemen ger mig en prognos på hur de närmaste dagarna kommer att se ut.

Trots att vädret bestämmer mycket i vardagen är det viktigt att inte stirra sig blind på det. Jag måste försöka få vila och mat oberoende av väder. Malala behöver sitt, hon börjar bli sliten nu efter 25 000 sjömil sen i juni. Hon behöver därför extra mycket kärlek och tillsyn. Vi tar hand om varandra här ombord!

Rutiner är viktigt, speciellt när vädret är dåligt, utan de och allmän självdisciplin är det lätt att bli apatisk. Därför bakar jag gärna när det blir lite jobbigt. Det tar fokus från vädret och ger mig något att göra och något gott att äta. Jag har gott om mat kvar, men ont om god mat.

Med ambitionen att äta hälsosamt tog jag inte med något raffinerat socker på den här resan. Det var dumt! Sötsuget är stort och jag saknar socker i mina bakverk.

När det blåser biter det i skinnet, den sydvästliga vinden kommer från Antarktis isvidder. Kall luft är tyngre än varm, så det biter även mer i seglen än vanligt. Malala kränger mer i 10 meter per sekund när det är + 5 grader än när det är + 20 grader. Jag måste reva tidigare.

Jag längtar efter att få runda Kap Horn som ett barn längtar till julafton, sommarlov eller veckopengen.
Inte för att det blir varmare eller lättare segling, det dröjer några veckor till.

Kap Horn är det sista kapet och det mest legendariska av dom alla. Jag har varit där förut, till och med iland, uppe på ön. Men att runda Kap på den här resan blir speciellt. Vår ETA är den 26 februari. Om vi lyckas hålla det, så har Malala seglat från Godahoppsudden via Cape Leeuwin till Kap Horn på 90 dygn. Det är drygt två veckor snabbare än Bernard Moitessier gjorde med Joshua 1968. Han tog 105 dygn på sig för samma sträcka.

Hans resa som är anledningen till att vi gör vår. Malala har samma längd som Joshua, men är bredare tyngre och djupare. Joshua hade ingen propeller som bromsar. Joshua borde vara snabbare.
Skillnaden i fart tror jag beror på att vi har haft mer vind, mycket pekar på att det blåser mer nu än det gjorde för femtio år sedan.
Bernard gillade att ösa på med segel han blev lycklig när Joshua seglade fort och väl. Där är vi lika.
Jag har lättare segelhantering än Bernard med mina två försegel på rulle. Bernard hade det slitigare med segelskifte och revning.

Veckans haverier:
Vindmätaren blåste sönder i det sista ovädret. Den snurrar forfarande däruppe och visar vindstyrka men styrfenan gick av så den visar inte längre vart vinden kommer ifrån.

Skäddan till storseglet lossade från den översta travaren. De två 4.8 mm Monelnitarna som håller ihop det hela däruppe gick av.

Fjädringen till rodkicken har helt lagt av. Jag sågade till en bomgalge som skruvades fast på förkant av styrhustaket. Där får storbommen vila när storen inte jobbar.

En drouge köpt på Seasea slets i stycken i fint väder när vi ville vänta ut ett djupt lågtryck som var under bildande nära oss. Den höll inte ens att släpas i två knop i ganska fint väder. Ganska illa då det får anses vara säkerhetsutrustning. Nu var det ingen fara. Det var ett felköp, jag såg direkt att det inte skulle hålla när det gäller, men ville testa under lätta förhållande. Vi har även riktiga grejer ombord och den egna lösningen med murarhinken. Drougen som gick sönder var tänkt som backup.

Allt väl ombord!

Vecka 7, 2019: Saktare i backarna med murarhink på släp

16 februari: Det har blivit köbildning med lågtryck på väg mot Kap Horn. De radar upp sig som sommartrafiken längs E6:an hemma i Bohuslän. Det ena är ettrigare än det andra och för första gången någonsin i mitt seglarliv har jag känt ett behov att bromsa. En dag räckte det inte längre med att reva och ta ner segel. Ibland surfade Malala vilt och utan kontroll i utförslöporna och ville lägga sig tvärs. Det är rejält mycket vindfång långt akterut med Malalas långa mesanmast. Det började bli ett problem för vindrodret när vinden närmade sig stormstyrka.

Jag hade förberett olika metoder för detta scenario. Nu var det dags att prova metod nummer ett. Den består av en murarhink förstärkt med weblashing och hål i botten. I hinken ligger sex meter 10 millimeter-kätting. Hinken är fäst med lekare och schackel i en 100 meter lång och 20 millimeter grov ankarlina. När det är dags är det viktigt att förbereda och göra rätt, krafterna blir väldigt stora. Ett farligt moment. Linan ligger uppskjuten i en säck. Den går via en pollare till största vinschen. Pollarna på Malala är mycket kraftiga och svetsade med förstärkning i däck, de skulle troligen hålla för att lyfta hela båten.

Utläggningen går fint och Malala saktar ner från åtta till fem knop. Surfarna nedför vågorna bromsas i sin linda och allt känns under kontroll igen. Vindrodret får hjälp att hålla aktern mot sjön, men har samtidigt fart nog att göra sitt jobb.

Skulle det behövas mer broms har jag både mer kätting och 100 meter lina till samt pytsar och en drouge, jag kan bygga på vad som behövs. I detta fallet räckte det med metod nummer ett.

Att få ombord bromsen är som ett rejält gympass. Jag tar hjälp av sjön, har linan runt stora skotvinschen och tar hem när det blir slack, en dryg halvtimma tar det att få ombord allt.

Tidigare har det varit i genomsnitt tre dygn mellan lågtrycken. Nu sista veckan har vi haft ett varannan dag och alla har inneburit vindar från 15 meter per sekund upp till 20 i vindbyarna. Brutal segling och ganska tröttande, men också ett fantastiskt skådespel. Att få se en vandringsalbatross i 6–7 metersvågor under jagande moln, göra sina lovar runt Malala när hon surfar i utförslöporna, är en speciell upplevelse. Hur mycket jag än längtar efter att runda det där hornet så har jag byggt på rejält med minnen här nere och jag vet att längtan tillbaka kommer att dyka upp då och då under resten av mitt liv.

Vi har seglat utan stopp i världens stormigaste vatten i tre månaders tid nu, Vi har varit till sjöss i fyra. Så visst längtar jag efter att få runda Kap Horn och segla norrut mot lite mildare seglingsvatten. Vi har att göra några veckor efter udden innan vi är där.

Jag bränner mycket kalorier nu. Här nere söder om S 50 är det inte bara blåsigare, det är kallare också. Jag går och småäter mest hela tiden, men går inte upp i vikt, snarare tvärtom. Det är ovanligt, jag brukar gå upp i vikt till sjöss.
Jag har gott om mat ombord men ont om god mat… Det blir mest konserver och en och annan lufttorkad produkt för att festa till det lite. Lök och vitlök finns kvar för för cirka en månad till.
Vatten finns det fortfarande gott om och jag har inte behövt samla regnvatten på länge.

Veckans haverier:
För ett par dagar sen var det dags igen. Den här gången var det mitt hemmabyggda roderblad till Monitorvindrodret som bröts av strax nedanför fästet. Det glädjande med det är att fästet som jag reparerade sist verkar hålla bra.
Jag plockade in delarna och borrade nya hål i rodret och satte tillbaka. Nu är det 15 centimeter kortare och ger därför inte lika bra styrkraft som tidigare. Resultatet av det är att det blir starkare. Hoppas att det är röret som går av nästa gång. Det är konstruerat för att vara ”the weak link” och är lättare att byta.

Fjädringen i storbommens rodkick verkar ha gett sig, vet inte vad som hänt än. Jag får ta tag i det när vädret lugnat ner sig såpass att det kan bli aktuellt att hissa storseglet.

Allt väl ombord.

Vecka 6, 2019: Finväder och payback

Summan av allt väder över tid är konstant. Om det påståendet stämmer kommer det så småningom ”payback” för den period med relativt fint och stabilt väder som vi har haft en vecka nu. Så lång tid utan kulingvindar har vi inte upplevt sen november i Atlanten.
Visst vi har haft ett par fronter som passerat förbi under veckan med kanske vindbyar upp till kuling, men inget mer än så, och dessutom ganska mycket sol.

Enligt prognoserna från Predictwind i början av veckan var vi på väg in i ett område med betydligt sämre väder. Långtidsprognosen visade på nordostlig kuling med stormbyar med början på fredag och sen fler lågtryck på rad. Prognosen stämde ganska bra. Igår under fredagen ökade vinden från nord och vred mot nordost. Både kryss och kuling. Ja, det var ju ett tag sen. Jag revade ner under dagen. På kvällen låg Malala hårt hemskotad med bara en liten flik av focken, bottenrevat i stor och mesan, och så tillbringade vi kvällen. Vid midnatt visade vindmätaren stadigt 40 knop (20 m/s). Det är dags att riva ner storen helt.
Någon sömn att räkna med blir det inte en sån natt. Trots att jag ligger säkert i sjögrottan så spänner sig kroppen i väntan på nästa örfil. Deföregås ofta av bruset från brottet, sen kommer smällen i bogen och överhalningen. Sömnen får tas igen på dagen och kanske natten efter.

Morgonen kommer med avtagande vind och vridande mot nordväst. Den dordostliga kulingen, som haft natten på sig med 18–20 m/s har byggt upp en brant sjö med cirka 4–5 meter höga vågor som slåss om herraväldet med den alltid närvarande grunddyningen från sydväst och vågorna från den nu fortfarande friska vinden från nordväst.

Vi närmar oss den femtionde breddgraden och det känns. Den sydliga vinden är bitig och kall – det är en annan ton i den. Tuffare tider väntar. Malala och jag är beredda.

De senaste två veckorna har vi gjort samma fina fart som i Indiska oceanen med veckodistanser på runt 1000 sjömil. Snittfarten ligger på cirka 135 sjömil per dygn. Totalt på resan är den nu 125 sjömil per dygn. Räknat fågelvägen mellan middagspositioner. Den totala seglade sträckan är cirka 10 procent längre.

Det är en kaotisk sjö som välkomnar Malala och mig denna lördagsmorgon. Ett uppsprickande molntäcke gör vad det kan för att muntra upp oss.

Malala har rejäla rev, det tredje och sista revet motsvarar storleken på en stormstor, i mesan är det cirka 7 kvm kvar av ursprungliga 20 kvm vid det andra revet.

Veckans haverier:
Den ena paddan blir allt sämre och tar nästan ingen laddning längre. Först var det ärg på kontakten som var ett problem men nu är det något annat, den indikerar laddning men det kommer inte in något i den. Jag har den gamla i reserv som jag skriver på nu.

Tidigare har jag berättat om problem med lattor, om den översta lattan som blev flis. Det är den hårda och oförlåtande fastsättningen i komposit där lattan sitter fast vid mastliket som är problemet, i den sitter en gängad rostfri stång som förbinder lattan med den rullagrade masttravaren från Seldén. Den stången slets ur kompositmaterialet till en av lattorna i veckan. De kompositfyllda gängorna visade tidligt vad som hänt. Jag misstänkte att jag skulle få problem med detta så jag bad Lundhs att trycka i öljetter strax ovanför och under lattfästet vid masten så jag kan ersätta med två vanliga travare istället för den rullande. Det blir en mjukare och följsammare konstruktion.

2 KW-invertern verkar ha gjort sitt. Nu har jag bara den större på 4 KW för verktyg och svets samt en liten på 300 W från Biltema.

Min skruvdragare verkar också ha gjort sitt. Den går på ryckig halvfart. Nu återstår bara den stora borrmaskinen som kräver 220V. Jag skulle haft med en skruvdragare i reserv, men den glömdes hemma.

Sticksågen funkar fortfarande men det är ett glapp i kontakten som gör den svårstartad.

Allt väl ombord!

Vecka 5, 2019: Rekordsträcka och Malalas egen lilla kuling

Dom flesta kulingar följer samma mönster. Det brukar börja blåsa från nordväst och vinden tilltar långsamt. Sen vrider den mot väst och sydväst, det klarnar upp och vinden ökar lite till innan den sakta börjar avta. Det hela brukar vara över på ett dygn.

Den här kulingen uppförde sig annorlunda. Den började blåsa från väst och tilltog sakta. Sen vred den sig något mot sydväst och ökade ytterligare. Omväxlande klart till mulet med regnskurar, så långt inte så jättestor skillnad mot det vanliga scenariot. Men det ovanliga med denna, Malalas egen lilla kuling, var att sjön inte växte i proportion till vindstyrkan. När det har blåst en medelvind på 15–18 meter per sekund några timmar så växer sjön ganska snabbt. Den blir brant med aggressiva brott. Upp mot 4 till 5 meter höga vågor, en del högre.
I den här kulingen växte inte sjön till mer än  2–3 meter och bröt inte på samma sätt. Detta gjorde att vi kunde behålla kurs och fart. I vanliga fall brukar vi ta sjön rakt över aktern när det blåser kuling och mer.

Denna lilla raring till kuling föddes och dog med oss. Den färdades inte mycket fortare än vi själva. Den var som Uppfinnarjockes lilla regnmoln som följde med Jocke var han än gick. För att sjön ska kunna växa behöver den färdas ett stycke, i förhållande till oss. Malalas egen lilla kuling fick aldrig  den möjligheten. Efter cirka ett dygn började vinden sakta att avta. Barometern gjorde inga större skutt under förloppet.

Vädret har stabiliserats den här veckan. Det är lite mer som det var i Indiska Oceanen med en ganska regelbunden passage av lågtryck och fronter. Hela vägen från Cape Leeuwin till Nya Zeeland var vädret mindre stabilt och inte lika förutsägbart.

Kan det vara de stora landmassorna som stör lågtryckbanorna? Det lär ha varit värmerekord i Australien. Lite av det kunde vi märka av, i den nordliga vinden som ibland kunde kännas riktigt varm.

Jag börjar känna av isoleringen från resten av mänskligheten. Den här veckan har vi slagit Kjells rekord som den svenska båt som seglats längst sträcka utan stopp. Jag börjar längta till människobyn och har känt av en mental trötthet som jag inte riktigt vet vad den beror på. Kanske den långa tiden utan att kunna koppla av riktigt tar ut sin rätt. Jag är beredd och vaksam på väder och båt på ett annat sätt än i lite mindre temperamentsfulla vatten. Kollar hela tiden att inget slits att allt är som det ska ständigt beredd. Sover med ett öga öppet.

Vi har drygt 3000 sjömil kvar till Kap Horn, det är ganska långt, längre än från Kanarieöarna till Barbados, men det känns ganska nära när man redan seglat 14000 sjömil. Efter Kap horn är det cirka 8800 sjömil hem till Ljungskile den lite längre rutten. Norr om Storbritannien. Det ska bli skönt att komma fram till hemmahavet och närma oss lättare och vänligare vatten.

Veckans haverier:
Monitorvindrodret höll inte så länge, den här gången var det min egen lagning och svets som inte höll måttet. Redan i Atlanten förlorade jag paddel och paddelfäste. Så båda de sakerna är tillverkade ombord. Den här gången brast de bandjärn i rostfritt som jag svetsat på det rör som håller röret som ska gå av när påfrestningen blir för stor (kallas safety tube) istället för att annat går sönder.
Istället var det den här gången mina påsvetsade järn som brast. Nåja…. det var bara att ta ombord delarna, svetsa ihop och förstärka. Hoppas det håller längre den här gången för nu börjar jag få slut på svetspinnar.

Malala är en tung dam, 20 ton, och har ett stort roder så vindrodret behöver använda mycket kraft för att styra. Det börjar märkas på lagringar som glappar allt mer.

Den ena invertern har börjat krångla och även laddningen till den padda som jag skriver på. Den vill inte längre ta emot full laddning.

En öljett till travare i storseglet slets loss i veckan, det var mitt eget fel, det krävs en del kraft att få ner storseglet på läns och den här gången la jag på lite för mycket på fel ställe. Man kan och kanske bör gå upp i vind för att reva storen på undanvind.
Det blir ganska mycket exrajobb att göra på det viset med spirat försegel i lovart och ensam ombord. Jag har en tunn lina mellan revringarna på mastliket, den lägger jag på vinschen och drar ner seglet till nästa rev punkt. Det går fint men man måste vara uppmärksam så inget fastnar. Det var inte jag den här gången.

Toaletten börjar bli trögpumpad och jag får smörja med matolja lite oftare än för. Det läcker lite från pumphandtaget.

Fallvinchen på mesan har börjat tröga under belastning. Den är välsmord och löper fint det är bara under last som den går trögt, undrar om axeln har blivit böjd?

Det tredje vinchhandtaget, Roca, gick sönder på samma sätt som de tidigare: dålig svets. Nu har jag inte många kvar. Men du har ju svets! tänker ni. Jo, det har jag men för att komma åt att svetsa fast pinnen som håller handtaget måste jag göra diverse ingrepp. Jag väntar tills det blir helt nödvändigt. Tillsvidare svär jag över Roca och alla som säljer dem.

Både Malala och dess kapten börjar bli lite slitna, men vi är drygt halvvägs och allt är väl ombord.

Vecka 4, 2019: Dubbeltisdag och fårtalg på vantskruvarna

Vi tillbringade en natt drejandes bi strax söder om Dunedin. När vinden började mojna på söndagsmorgon, sattes kursen mot Kap Horn. Det sista kapet. Det finns få platser på jorden som är så sägensomspunna som Kap Horn. Stormarnas Kap. Den sista utposten mot Antarktis.

Jag har varit mycket däromkring på olika fartyg tidigare. Under mitt jobb som överstyrman i expeditionskryssningsfartygen Explorer och Caledonian Star. Då tog vi turister ner till den Antarktiska halvön. Ibland stannade vi till vid Kap Horn och gick iland.

Jag har även seglat förbi med S/Y Searcher på väg ner mot Elefantön i Antarktis under en expedition med Ola Skinnarmo som kallades I Shackletons spår.

Allt det där bleknar i jämförelse med att passera kapet under en nonstopsegling jorden runt solo. Jag är väldigt noga med att påpeka att vi inte är där än. Här tas inte ut några segrar i förskott.

Några dagar efter biliggningen i skydd av Nya Zeelands sydö var det dags att passera longitud 180. Under en jordenrunt segling österut passerar man en tidszon var 15:e grad. Då brassar vi skeppsuret en timma fram.
För att kompensera för detta måste man någon gång under varvet backa ett dygn. Gör man inte detta så ligger man ett dygn fel när man väl kommer fram. Den kompensationen görs vid datumgränsen och man har  valt att lägga den vid longitud 180 grader. Här seglar vi över från det östra halvklotet till det västra och backar ett dygn. I vårt fall så bestämmer jag att vi får två stycken tisdag den 22 januari.

Det var en fin dag med lagom vind och en del sol, ovanligt här. Så favorit i repris på den. Den här veckan kommer alltså att bestå av åtta dygn. Så konstigt kan det bli när jorden är rund och man ska ta sig runt hela varvet och samtidigt ligga i rätt tidszon under resan. Man kan slippa genom att köra med UTC ombord hela tiden men då får man finna sig i att äta frukost i solnedgången en vacker dag.

Idag, lördag, börjar dagen med duggregn och  en stilla morgongipp. Handgreppen sitter där utan jag behöver tänka. Vi har seglat ett par dagar med spirade försegel i en ganska stabil västvind. Nu är det en inkommande kuling från nordnordväst på väg.

Jag rullar in klyvaren, tar ner bommen och gippar stagfocken, men låter dess bom vara kvar uppe. Den surrar jag i babords främre undervant. Hissar en bottenrevad stor. Nu är vi redo och jag kan gå in i värmen, koka kaffe och äta frukost.

Veckans haverier:
Jag kunde först inte se vad det var för fel. Styrlinorna var hela, vindflöjeln vippade fint och vattenpaddeln pendlade. Men ändå styrde Sailomaten inte båten.
Vid närmare inspektion såg jag att stötstången som överför kraften från luftvippan till vattenpaddeln var av. Den består av ett aluminiumrör med ett gaffeländstycke i var ända. Aj, det här var inte bra. Inte så lättfixat. Vindrodret måste monteras loss och tas in i båten och ersättas med det reparerade Monitorvindrodret. Vid tillfället blåste det kuling och var fyra meter höga vågor. Hade jag inte gjort den här manövern förut skulle jag aldrig våga mig på den i det väder som rådde.
Med noggrann planering och säkring av både mig och delar gick det dock bra och efter ett par timmar styrde Monitor oss vidare mot Kap Horn.
Stötstången lyckades jag jag reparera med hjälp av en gängad stång m6 och lite ombyggnad av ändstycken.

Nästa haveri blev ett vinschhandtag, Roca, som gick av i svetsen till handtaget. Det är det tredje vinchhandtaget som går sönder. Dåliga konstruktioner helt enkelt. Köp rekommenderas ej.

När jag ändå är lite irriterad så vill jag ta upp en produkt, eller snarare hur den är förpackad, som har retat mig sen jag började segla: Seldéns  vantskruvsolja. Det är den kladdigaste substansen på denna jord! Och så väljer man att sälja den i en förpackning som inte går att försluta när man väl öppnat den. Jag har tappat räkningen på hur många små plastflaskor med vantskruvsolja som runnit ut i mina verktygslådor. Den här produktens flaskförpackning har sett likadan ut så länge jag kan minnas. Nu har jag börjat smörja vantskruvarna med fårtalg istället.

Allt väl ombord!

Vecka 3, 2019: Hundra dagar och stopp i en vik

I veckan som gick nådde vi fram till 100 dagar till sjöss. Hur känns det? Jo tack bra! Ungefär som 99 eller 64.

Mental och fysisk status då!? En mental trötthet är ofta närvarande, jag tror den kommer sig av att det är svårt att helt koppla av i det här havet.
Man måste vara beredd hela tiden. Ligga steget före. Som ett bytesdjur i skog full av vargar, sover jag med det ena ögat öppet.
Lågtrycken rör sig fort och ibland stämmer inte den bild prognoserna ger. Utrustning slits och går sönder. Båten seglas 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Det finns ingen som kan lösa av eller hjälpa till.

Men jag skulle inte vilja vara utan den här upplevelsen. Aldrig har jag varit så länge så långt borta från resten av mänskligheten. Aldrig varit så utsatt. Med utsattheten kommer också en närhet till den karga och oförlåtande natur vi färdas i Malala och jag.

Det är en unik upplevelse som jag är glad att få uppleva, den totala isoleringen från annan mänsklig närvaro gör att närheten till allt runtomkring känns större. Ibland känns isoleringen jobbig och pressande, det är känslor som går över och ibland ersätts av ett rent lyckorus över att få vara här och uppleva den här naturen, utan annat skyddsnät än Malala. Här finns ingen skyddad hamn att gömma sig i när stormen kommer. Här finns ingen hjälp att få om jag skadar mig. Man är tacksam för varje dag allt gått bra, man tar ingenting för givet. Det känns som viktiga lärdomar.!

Kroppen då, hur fixar den detta? Jag har ibland värk i axlar och armar, jag tror att det beror på mycket vinschande och att båten ofta rör sig häftigt och då måste man hålla i sig även när jag ligger ner i kojen så spänner jag kroppen i den där extra kraftiga överhalningen.

Ett tag hade jag mycket kramp i benen, som jag tror berodde på vätskebrist och dåligt med motion för benen, jag skärpte till mig på de punkterna och sen har det blivit bättre.

Högeraxeln: den skadade med två avslitna senor. Den klarar sig bra, ingen förändring annat än att jag känner mig mer bekväm med funktionshindret nu än jag gjorde i början.

Oftast brukar jag gå upp några kilo under längre sjöresor, det gjorde jag även på denna, men de senaste två månaderna har jag nog tappat ett par kilo, trots att jag ofta äter på något.

Sömn får jag hyfsat mycket av – över tid. Oftast som längst 3–4 timmar men många dygn i kortare perioder än så. Den totala sömn mängden är ojämnt fördelad över dygnet men räcker nog till. Kanske inte dom värsta blåsdygnen, då är det svårt att få vila.

Veckans Haverier:
I torsdags kväll seglade Malala in i en skyddad vik på Stewart Island. I stiltje och månsken och  guidade av ett par sälar ankrade vi mitt i viken på 30 meters djup med lina och ett 30 kilos Bruceankare. Botten ser helt slät ut på ekolodet så jag gissar på sand eller lera. Vi får ankra så länge vi inte går iland. Robin Knox ankrade inte så långt härifrån på sin resa 1968.

Jagade av ett djupt och snabbt lågtryck som är på väg att bildas måste vi snabba på. Ett par timmars sömn följdes av riggarbete. Fixade till den sneda vindexen som en fågel krockat med, kollade tricolorlanternan i masttoppen, felet satt inte där. Jag letar vidare en annan dag.
Höljet till klyvarfallet var helt avnött så jag kortade fallet en bit, såg över allt däruppe. Ändvände klyvarskoten, och fixade furlexen till stagfocken, profilen hoppade ur sitt fäste när jag sträckte upp fallet. Borrade och gängade för en m6 för att säkra att det inte händer igen.
Efter knappt fem timmars arbete var vi på väg igen. Vill hinna över sundet mellan Stewart och sydön innan stormen är ikapp oss.
Idag lördag ligger vi och kryssar mot en envis nordostlig vind längst sydöns sydostkust, planen är att få sjölä när stormen kommer, när det lugnar ner sig bär det av österut mot Kap Horn och Ljungskile. Stewart island var en vändpunkt. Nu har hemresan startat.

Allt väl ombord.

Vecka 2, 2019: Kafferansonering!

Indiska Oceanen har blivit blåsigare ju längre ostvart vi kommit. Enligt mina pilotcharts, med vindrosor som visar förhärskande vind, borde det vara tvärtom. Den högsta kulingfrekvensen är, enligt historisk statistik, i den västra och centrala delen. Så är det ofta med statistik gällande väder, känns det som. Undantaget som bekräftar regeln är vanligare än regeln själv.

Som seglare ute på ett stort hav har man inget annat val än att anpassa sig till det som råder. Malala och jag har små möjligheter att komma undan oväder. De rör sig alldeles för fort i förhållande till våra medelfart på mellan 5 och 6 knop.

Jag laddar ner väder filer två gånger per dag, så kallade grib-filer. De ger mig en förvarning om vad som komma skall och utifrån dessa lägger jag upp min taktik. Jag kan sällan eller aldrig hinna helt ur vägen. Men är det något riktigt jobbigt på gång kan jag iallafall försöka lindra det hela genom att hålla en kurs som kan göra att vi slipper det värsta. I stort sett har vi haft tur med vädret, hittills. Det är andra referenser som råder här nere.

Lite statistik: I området norr om Kerguelen-öarna är det en kulingfrekvens på 15 procent, det vill säga att 15 procent av tiden blåser det hård kuling eller mer. Detta är för månaden december, vilket motsvarar juni hemma, försommar alltså.
Månaden september visar en kulingfrekvens i Biscaya på 1–2 procent. Det säger ju en del. Siffror och statistik är bra att ta till ibland, fast nu var det ju det här med undantaget och regeln – nåja, över tid får man väl förmoda att statistik stämmer hyfsat.

Det börjar tära på den goda maten ombord. Häromdan fick jag sjösätta en del ost. Den hade fått så mycket karaktär att jag började se min ensamseglarstatus hotad. Det var grevé- och herrgårdsost som fick gå överbord, efter att jag skurit bort plasten som den var vakuumförpackad i. Prästosten får stanna ett tag till. Den påminner iallafall lite om ost i smaken. Den har dock blivit väldigt smulig och hård.

Den spanska salamin tog slut i veckan och jag har bara en förpackning kvar av den lufttorkade skinkan. Lök och vitlök finns i hyfsad kvantitet. Kaffe dricker jag mer än jag trodde och jag har nu satt mig på ranson.

Men det värsta av allt: den sista kladdkakemixen gick åt igår. Det blir tufft nu!

I övrigt har vi gott om det mesta, det får bli konserver, pasta och ris. Jag har kvar en del lufttorkade produkter från friluftsmat att pigga upp rätterna med.

Vi har passerat Tasmanien och börjat segla oss över Tasmanienhavet. Ett ökänt hav, för sina stormar. Jag ska villigt erkänna att det tog emot en del att segla förbi ”Tassie” som lockade med sina fjordar och skyddade ankarplatser. Kom hit! Kom hit, sa Tassie. Skrubba botten, klättra masten, kolla rigg, fall och stag. Dyk och skrapa bort långhalsar, vila ett tag och fortsätt sen.

Det är tillåtet enligt de vedertagna reglerna för nonstop-segling så länge du inte går iland eller tar emot hjälp eller utrustning. Hmm… Jo, jag är lite sjötrött emellanåt. Det är trots allt tre månader till sjöss nu och vi är inte halvvägs än.

Men vi seglar vidare. Resan har fått ett momentum, som inte låter sig brytas så lätt. Näste möjliga pitstop är Stewart Island. Söder om Nya Zeeland. Där bör vi vara om en vecka. Vi får se om det blir ett stopp där. Robin Knox-Johnston ankrade utanför Bluff norr om Stewart Island. På sin resa.

Veckans haverier:
I den senaste kulingen slutade tricolor-lanternan i masttoppen att lysa. När jag skiftade över till lanternorna i däcksnivå var det bara akterlanternan som lyste. När vädret lugnat ner sig kunde jag börja felsöka. Trådarna i en skarv på peket hade korroderat av. Så det var lätt fixat. Tricolor-lanternan har en led-lampa och det kan vara glapp däruppe. Det får vi ta en annan dag.
Jag har inte sett ett fartyg på en och en halv månad så risken att bli nedseglad är rätt så liten.

En av brännarna i fotogenköket började läcka i veckan, jag har ett backupkök att plocka delar av. Kostade ett par hundralappar nästan oanvänt på Blocket. Vem vill ha fotogenkök idag?
Ska man köpa bara en brännare i butik så kostar den en tusenlapp om man kan hitta en.

Pentrypumpen med tryckvakt la av  för ett par dagar sen. Jag har ingen mer pump med tryckvakt ombord, så lösningen fick bli att ersätta den med en självsugande impellerpump. Det funkar ok för jag kör bara pumpen när jag fyller upp två enlitersflaskor som utgör min dagsranson varje morgon.
Det läcker lite ur den mellersta färskvattentanken. Jag har ännu inte kommit underfund med var vattnet kommer ut någonstans.

I övrigt allt väl ombord. Den dagliga rapporteringen kan som vanligt följas på Facebook och på sailingmalala.com
Positionskarta för alla som deltar i Longue Route respektive i Golden Globe Race plus några till kan hittas på Longueroute2018.com

Vecka 1, 2019: Nytt år, nytt hav!

2018 är till ända. Ett bra och händelserikt år. Många blå mil under kölen. Drygt 18 000 sjömil sen vi lämnade Sverige den 21 juni. Då vände vi utanför Brasilien i början på augusti och seglade tillbaka norrut.

Efter att ha renoverat ett badrum och lite annat pyssel i vårt projekt på Gran Canaria, blev det en nystart från Las Palmas den 8 oktober. Nytt försök, med bättre förutsättningar, att lyckas nonstop hela varvet. Nu seglar vi mot vår istället för vinter och jag har blivit bättre vän med min skadade högeraxel.

Efter 83 dygn från Las Palmas passerade vi nyligen Kap Leeuwins longitud söder om Australien.

Nu närmar vi oss Tasmaniens sydspets där det ligger en waypoint cirka 50 sjömil söder om ön, sen är det en ungefär en vecka till nästa waypoint söder om Nya Zeeland. Därifrån har vi igen, äntligen, gott om öppet vatten framför oss. Härombord trivs vi bäst om det är minst 1000 meter djupt, en fri horisont och inget annat runt oss än vatten, fågel, fisk och en och annan val.

Från Nya Zeeland är det fritt ända till Kap Horn. Jag har både varit iland på Kap Horn och passerat förbi många gånger på väg ner till Antarktis i fartyg och i segelbåt. Men att få göra det under en solo nonstop around the world! Det är lite speciellt, och det ögonblicket ser jag fram emot.

Än har det inte blivit något mer tillfälle att attackera de kvarvarande långhalsarna, vi gör fortfarande bra fart så det känns inte akut. Fick bort det mesta under det senaste dyket.

Malala är i fin form, bättre förberedd än hon var när vi lämnade Sverige. Visst, det slits här och var, vindrodret glappar allt mer i lager och bussningar, en latta har det blivit flis av. Spirbommen slet loss en bit av skenan från masten, travaren tappade lagringen. Monitorvindrodret gick sönder och jag fick bältros med mera. Efterhand så har allt blivit lagat, fixat eller utbytt. Så allt det viktiga funkar. Vattensamlingssystemet får med beröm godkänt och vattentankarna är fulla efter snart tre månader till sjöss. Vi har gott om mat och bränsle. Lite problem med bränslet kan ni läsa om längre ned.

Jag är i bra form och har seglat så många mil med min dåliga axel att jag tänker inte så mycket på det längre!

Jag lär mig allt mer av Malala och hur hon vill bli hanterad i hårt väder. Det är viktiga lärdomar, som bara kan göras på plats i hårt väder. Jag skulle vilja rekommendera alla som vill ut på långsegling att träna på att hantera er båt i hårt väder, det är en viktig del i att segla säkert. Har man gjort det minskar risken för rädsla och panik den dan det börjar blåsa på riktigt. Förhoppningsvis, skulle färre välja att ropa på hjälp när det egentligen inte behövs. Förr eller senare kommer det dåligt väder då kan det vara bra att ha testat och tränat först. En del kanske upptäcker att det var riktigt läskigt. Bra, då kanske du inte ska iväg på långsegling? Andra som tränat i hårt väder kommer att upptäcka att de har mer tur med vädret framöver.

Fågellivet har ändrat karaktär de senaste dagarna. Kanske för att det är närmare land nu. Till Australien norr om oss är det cirka 500 sjömil. Abbe, den gråkindade albatrossen som varit min trogne följeslagare ända från Atlanten är inte nära hela tiden längre, ibland ger han sig av. Stormsvalor och havslöpare är nytillskott, små snabba fåglar som flyger alldeles nära vattenytan där det ser ut som att de studsar på vattnet när de sätter ner en fot i flykten. Jag undrar varför de gör så?
Konstigt nog var det mer fågel mitt ute på Indiska oceanen än det är här. Men det är hela tiden något som flyger runt oss och det är vi glada för.
Mr Walker, vandringsalbatrossen, ser jag sällan. Säkert en vecka sen sist.

Veckans haverier:
Två stycken vinchhandtag har jag dragit sönder och jag är inte speciellt stark. Det ena i aluminium gick av vid fästet i vinchen gjutningsfel kanske? Det andra tappade handtaget när en dålig svetsfog brast. Dessutom är låsningen i vinchen för dålig. Handtaget trillar ur på vinscharna på masten. Roca är märket, rekommenderas ej.
Sen har jag upptäckt ett problem med dieseln i den aktra tanken. Det är inte den vanliga svarta sörjan av alger som jag sett tidigare. Nu är det som små lätta bruna partiklar. Kan inte avgöra om det är något som växt i tanken eller om det kommit vid den senaste bunkringen i Las Palmas. Partiklarna upptäckte jag häromdan när jag startade motorn som inte varit igång på en månad. Den ville inte vara med på höga varv och till slut stannade den. Filtren var igensatta. Totalt har jag fyra filter från bottentanken via dagtank till insprutarpumpen på maskin. Aj aj! Jag skulle tagit med fler reservfilter. Men förliga tanken verkar ok.

Nåväl, Malala är ett segelfartyg – vi ska nog ta oss hem. Nu är alla filter bytta och motorn går som den ska, men nu har jag inte fler reservfilter ombord. Har redan bytt en gång sen start.
Vi har ännu en vecka med cirka 1000 sjömil bakom oss. Jag har börjat bli bortskämd med fart och blivit van vid dygnsdistanser på runt 140–150 sjömil/dygn. Det värsta som hände under veckan som gick var att jag bakade upp den sista kladdkakemixen, det blir tuffare nu!

Allt väl ombord.

Vecka 52: Havet lever

Känslan av att Malala går lite trögare genom vattnet, blev starkare för var dag. En dag mojnade vinden, vi drejade bi och stoppade upp. Jag filmade botten med en liten vattentät actionkamera fastnajad på en båtshake.

Det blev en läskig liten film som gjorde det klart för mig att något måste göras. Ju längre jag väntar desto svårare blir det att få bort dem. Förhållandena är långt ifrån ideala. Vinden har mojnat men inte helt, sjön är kvar, vi ligger redan bi så på med våtdräkt och cyklop. Jag hoppade i sjön med en skarpslipad spackelspade på en två meter lång pinne.

Jag inser snart att vi dejsar för fort, mindre än en knop, men ändå för fort för att kunna ha någon styrsel i pinnen. Ner med alla segel utom en planskotad mesan och en liten bit av klyvaren backskotad, rorkult surrad i lä. Nu går det lite bättre,
mindre drift men mer rullande.
Det blir en kamp. En rädd, ensam och frusen gubbe mot tusen långhalsar. Det är långhalsarnas hemmaplan, men gubben är envis och spackelspaden är skarp. Den skär effektivt loss halsarna när jag har tur att träffa dom med mitt långa vapen.
Efter en timmas kamp har jag svalt mycket saltvatten och är rejält trött, resten får vänta till en annan gång. Jag är rädd att min dåliga axel ska hoppa ur led och vågar inte ta ut mig för mycket.

När jag håller på att göra Malala klar för segling igen hör jag ett kraftigt PSCHHHH . Två knölvalar glider sakta förbi bara tio meter från vår styrbordsida. WOW! Men kunde dom inte varit där tio minuter tidigare när jag fortfarande var i vattnet, då hade det varit ännu mera wow!

Det känns skönt att ha fått av det värsta, resten får vänta till lämpligt tillfälle.

Jag har hört soloseglar kollegor som tycker att havet är dött, härnere. Undrar om vi seglar i samma hav!?

Mitt hav vibrerar av liv, Det är Abbe och hans kompisar i luften, hela tiden är det sjöfågel runt om oss, något jag aldrig upplevt så intensivt som här. När jag dök såg jag smala nästan transparenta trådar i vattnet, överallt var dom. Vet inte vad det är, men någon form av liv är det. Knölvalarna, och så dom där långhalsarna, det sjuder av liv.

Sen lever själva havet, stod just ute i den västliga kulingen. Under en nyuppstigen sol dundrar vågorna fram, varje våg unik i storlek och form, som egna levande organismer.
Sailomaten jobbar hårt, Malala dansar ystert. Inget liv?
Kan inte vara roligt att segla i ett hav utan liv!
Mitt hav lever, så mycket att jag klämmer fram en tår som blandar sig med allt det andra saltvattnet, så vackert är det.
Jo, man blir lätt lite emotionell här ute, ensam i vildmarkshavet :)

Nu har vi kommit till avsnittet Veckans haverier! Den där nästan omkullslagningen som jag berättade om i förra veckan, den fick ett offer till, som jag såg först senare. Solpanelen på pushpiten sitter nedfälld med solcellerna utåt, det var därför jag inte upptäckte att glaset som täcker cellerna var spräckt över hela panelen som buktade utåt. Sjön har kommit inifrån sittbrunn. Förmodligen när Malala reste sig igen har väl allt vattnet blivit för tungt för panelen. Detta hände säkert samtidigt som jag blev av med svanhalsen.

Gummiplattorna som fixerar masten i däcksgenomföringen har gett sig på drift, jag upptäckte att innertaket buktade ner vid masten, det var gummiplattorna som kanat ner och tryckte mot taket. Efter demontering av innertaket runt masten fick jag tvinga maströret i olika riktningar med linor på däck från mast till stora skotvinchen. Troligen är det i lätt vind och grov sjö detta hänt, smällarna från storseglet kan bli brutala, det kan ha skett vid en gipp också. Kanske samtidigt som det blev flis av den översta lattan där den sitter fixerad i rulltravaren. Rulltravarna sliter dessutom hårt på liklinan. Inga problem med de vanliga enkla plasttravarna som sitter fastsydda med weblashing.

Vi har ytterligare en vecka med bra fart bakom oss, trots långhalsar har vi kommit upp till 1000 sjömil för tredje veckan i rad.

Alltså: allt väl ombord.

Vecka 51: Bältros och en dansk ostaffär

Man blir nästan aldrig sjuk till sjöss. Det finns få smittkällor. Under mina hittills totalt cirka 1000 soloseglardygn har det bara hänt en gång tidigare. Då var det ett sår som jag slarvade med. Ett litet sår på foten som länge var blött och sällan eller aldrig rengjort. Då var jag trettio år och på väg jorden runt för första gången. Jag kunde vare sig dö eller bli sjuk.
Den inställningen höll på att kosta mig livet. Infektionen i foten blev allvarlig och ledde till hög feber och mycket svullna ljumskkörtlar. Jag var ensam med min Vagabond 31 på väg från Vanuatu i Stilla havet till Torres Strait norr om Australien. En dryg vecka från närmsta land utan vare sig SSB-radio, epirb satcom, gps, ais eller annat. Detta var 1988.
Men jag hade antibiotika ombord och det räddade troligen livet på mig den gången. Så var rädd om era små sår. Och segla aldrig långt utan antibiotika (även om man självklart ska vara restriktiv).

Nu är jag 61 år och fullt på det klara med att jag kan både bli sjuk och dö, och fort kan det gå. Bältros är väl sällan farligt men ofta obehagligt. Det började med en allmän olustkänsla – lite febrig utan att ha feber – sen kom utslagen som kliade, och smärtan, som om nerverna växte ut genom huden och fattade eld. Så kändes det. Inget kul.
Bältros är en släkting till vattenkoppor, och jag fick vattenkoppor i vuxen ålder så viruset ligger väl i kroppen och nu i veckan som gick kröp det fram.

Det tog några smärtsamma dagar innan det började klinga av.
Jag har förberett mig på det mesta inför den här seglingen, men bältrosen missade jag. Eller helveteseld som det lär heta på danska. Ett mycket mer passande namn. Bältros låter som något man kan köpa på Ljungskile blomsteraffär.

För en tid sen började det lukta konstigt ombord. Jag sniffade lite försiktigt på mig själv….. nej… inte där…. och inte där… Jag luktar inte illa längre trots frånvaro av kroppsvask. Tidigare luktade jag som en ostbåge när det gått några dagar. Men inte nu – eller så har jag bara vant mig.

Jag spårade det hela till ostförrådet. Vi seglade från Ljungskile med drygt 20 kg ost ombord, lagrad ost, vaccumförpackad sen lagd i plastpåsar och packat i ett par papplådor. Därifrån kom lukten, hmm. Det luktar dansk ostaffär ombord: vad göra?? Jag vill ju inte slänga osten, den är god på bröd och som smaksättare i olika rätter. Den har fått en stark karaktär, minst sagt.
Nu är den jättelagrad!
Kylboxen är nästan tom nu, kanske den får plats där? Det fick den, och nu kommer det ett doftmoln varje gång man öppnar den men det är allt. Malala luktar inte dansk ost längre.

Veckans haverier då? Ett par stycken faktiskt, vi har haft vårt första rejäla blåsväder. Vindrodret tappade kontrollen över Malala i en surf och den spirade klyvaren gippade. Bommen är 6 meter lång tung och stark, men något måste ge sig. Det blev cirka 30 centimeter av skenan som masttravaren sitter i, den slets bort från masten och tog kullagren i travaren med sig.
Så där hängde den tre meter upp i liften och i skotet till ett vilt slående segel och gjorde sitt bästa för att förstöra så mycket som möjligt av rigg, segel och mig. Jag fick ner den till slut och allt gick väl.

Det andra haveriet var en doradoventil som slets bort från doradboxen med platta och allt. Det är kraft i sjön när den kommer farande.

Så ni förstår, det finns alltid saker att pyssla med ombord speciellt i dom här farvattnen.

Min trogna följeslagare, albatrossen Abbe Gråkind, börjar bli lite kontaktsökande. Häromdan flög han i cirklar runt Malala. En gång höll  han på att krascha rätt in i riggen. Han var inte riktigt beredd på turbulensen runt seglen, och gjorde ett slags kraschstopp i luften…. platta fötter rakt ut, full broms med vingarna, såg väldigt komiskt ut.

Han brukar göra några varv sen landar han alltid på samma ställe, alldeles nära Malala på vår barbordsida vid låringen, där jag sitter. Vi tittar på varandra ett tag innan han försvinner bakom närmsta våg, då startar han igen. Det är något speciellt med albatrosser.

Vecka 50: Det sista äpplet

Med vinden i ryggen.

Häromdan skar jag ned det sista äpplet i min morgon müsli. Jag kommer att sakna det där färska och krispiga tillskottet. Det som finns kvar av färskvaror nu är potatis lök och vitlök.

Till müslin har jag en yoghurtkultur som jag håller vid liv med torrmjölk och vatten. Det funkar inte med skummjölk, som är vad man hittar i affärerna hemma. Det måste vara tre procent fett i den, för att kulturen ska växa och må bra. Sen ska den stå ett tag i rumstemperatur för att fermentera till sig. Man måste pyssla om sin yoghurt. Det är som att ha ett litet husdjur, som man äter av…

Till avsnittet veckans haverier kan vi skriva ner en vattenkokare, köpt på Biltema för 100 kronor. Sällan har något för 100 kronor på Biltema varit så saknat, ända tills jag hittade den gamla som jag trodde var slängd.
Jag har oftast ett överskott i batterierna så kaffevatten kokar jag med den, det går fort och kostar inget.

Den senaste veckan har vi seglat 1044 sjömil. Det är ganska bra Malalafart. Taktiken går ut på att hålla oss en bit söder om högtrycken och lagom mycket norr om lågtrycken för att inte få för mycket vind. Hittills har det där inneburet att vi pendlar runt latitud syd 42 grader. Med 6 knop hinner man inte så värst långt ur vägen för ett oväder, men även det lilla kan göra skillnad.

I veckan har vi haft vårt första riktiga blåsväder med vindar upp till 18–20 m/s i byarna. Malala skötte sig fint för stag fock spirad om styrbord klyvare om babord bägge på var sin spirbom. När det arrangemanget är riggat kan jag reva från sittbrunn.

Fågellivet runt oss är fortsatt rikligt glädjande,  för det innebär att det det finns liv även i havet. Val har jag sett vid två tillfällen sen vi korsade Kapstadens latitud, delfiner en gång, och aldrig inte en timma utan fågel.

Dagarna går, en i sänder. Att ta in hela resan på en gång är för mycket, jag tänker i etapper. Jag försöker tänka bort hur långt det faktiskt är kvar hem, speciellt dagar när jag saknar de där hemma lite extra.

För de dagarna kommer ibland. När man ifrågasätter vitsen med det här. Men så kommer då dom där andra dagarna. När vitsen är glasklar. Att en gång i livet få göra det här. Jag är lyckligt lottad:)

Det är speciellt att vara så långt borta från andra människor, så länge med bara vild natur runt omkring, natur man måste anpassa sig till på dess villkor, och att vissa dagar känna att man är en del av.
Har man känt så, att man är en del av ursprunget så kommer man alltid att längta tillbaka. Allt som är så viktigt hemma är så totalt oviktigt här. Ett enkelt liv. En enorm frihet trots att man sitter inspärrad i en tolv gånger fyra meter röd plåtbåt. Jag väljer att vara här, men kan segla precis vart jag vill.

Här i södra ishavet ser det precis likadant ut som det gjort i många tusen år. Jag har inte sett spår av människor på veckor nu.

Vecka 49: Abbe gråkind

Ända sen vi passerade Tristan da Cunha har fågellivet varit rikt. Först av de sydliga havsfåglarna var en gråkindad albatross, den eller en släkting, har varit med sen dess, varje dag. Ibland är dom flera. Jag inbillar mig att en av dom är den som varit med från början och han har fått namnet Abbe gråkind. Som sällskap har han petreller i olika arter och storlekar.
Valfåglar eller blåpetrell snurrar ofta runt Malala som stora bisvärmar i sitt evigt sökande efter föda, dom flyger väldigt ryckigt och är svåra att följa med kikare.

Svetsen är till stor hjälp.

Ibland får vi finbesök. Med ojämna mellanrum dyker den upp, oftast när vinden är frisk. Vandringsalbatrossen, med sitt vingspann på upp till 3,5 meter är det den störste av de alla. Den flyger med pondus och självklarhet.
När den ska starta och landa kraschar inte bara självklarheten och pondusen, hela fågeln ser ut att göra en slags parodi på sig själv, det ser klumpigt, svårt och komiskt ut, som en säl på land jämfört med i vattnet.

Vi trivs fint här nere Malala och jag. Seglingen är ofta krävande, ibland lite väl krävande, men så kommer det en ny dag, en dag med sol och lättare vindar. Lågtrycken här är på fast forward så vädret är sällan likadant någon längre stund.

Farten har hållit sig på ett snitt runt 130 sjömil per dygn. I Roaring Forties toppar på runt 160-170 sjömil per dygn och några dagar med lätta veliga fläktar nedåt 70-80.
Det är långt kvar, de veckor vi varit söder om Cape Towns latitud är bara en början, jag hoppas att vi ska passera Tasmanien i mitten av januari och Kap Horn i början av mars.

Det är långt dit och det är med stor ödmjukhet vi tar oss an dom här vattnen.

Anders Eriksson.

Jag fick just reda på att ytterligare en GGR-båt slagit runt och förlorat riggen. Båten är sönderslagen, det finns inget kvar på däck att bygga nödrigg av. Suzie som är den yngsta deltagaren i GGR och enda kvinnan, blev rejält mörbultad när hennes båt slog runt över stäv, i en så kallad pitchpole. Nu väntar hon på ett lastfartyg som är på väg för att försöka rädda henne.

Nu är de bara fem kvar av arton startande. Detta är tuffa ödsliga och oförlåtande vatten.

Jag läste någonstans att någon jämförde GGR och Longue route 2018 med ARC-rallyt. Det är ungefär som att jämföra K2 med Kebenekaise.
Vi tar en dag i sänder Malala och jag, det går sönder saker, jag reparerar så gott det går och försöker hålla Malala i skick så att hon kan ta hand om mig, så seglar vi på, glada för var dag som allt gått bra.

Idag är en fin dag, en ganska ovanlig dag med bekväm segling för halvvind, solen skiner och vinden kommer från nord, i eftermiddag ska den friska på, men bara upp till ca. 10-12 m/s. På lördag däremot väntar vi på en kuling med vind upp mot 20 m/s.

Havsströmmarna runt Sydafrika sträcker sig långt ut till havs, ibland får vi känningar av Agulhas-strömmen då stiger vattentemperaturen några grader. Inte så konstigt att det bildas mycket oväder och knepig sjö i dom här farvattnen.

Allt väl ombord.

/Anders

Vecka 48: Nytt försök trots allt

I förra försöket bedömde jag risken som för stor för att fortsätta mot en vinter i Roaring Forties med en trasig axel. Den 30:e juli vände vi därför utanför Brasilien efter en nonstopsegling från Ljungskile och seglade sedan upp till Las Palmas, dit vi kom efter totalt 65 dygn till sjöss.

Tiden gick, och jag kände att jag ville göra ett nytt försök, Det var min fru Betulia, som fick mig att inse att jag borde ge det en chans till. Jag brukar inte ge upp så lätt. Vilken klok kvinna hon är. :)

Bernard Moitessier har inspirerat.

Den officiella versionen löd, jag seglar söderut igen, för att hälsa på en albatross och för att känna på vildmarkshavet. Jag ville ge mig möjligheten, men utan att utlova några stordåd, jag ville inte bygga upp en press på att fortsätta. Blev det en fortsättning så skulle den endast bero på lust och vilja från mig.
Min högra axel har två avslitna senor sedan ett fall i vintras. Det gör att jag är lite handikappad med min högerarm. Malala är med sina 20 ton, två master och fyra segel på tillsammans 110 kvm lite krävande att hantera i snabbt uppkomna situationer.
Det kräver viss styrka och rörlighet att segla den här båten ensam så långt och så länge.

Men nu är det en bättre tid. Det är vår och går mot sommar, jag vill ta den nya resan för att känna av, om lust, driv och magkänsla låter mig fortsätta den här gången, jag brukar lita på min magkänsla. Nu börjar det bli lite bråttom för att det inte ska bli sent vid Kap Horn.

Sedan den 8:e oktober är vi på väg igen Malala och jag. Med en lite luddig plan som i korthet lyder, vi seglar söder ut och…ja vi seglar söderut och ser vad som händer. Hur det känns.

När vi passerat syd 30 fick jag hälsa på min första albatross i närheten av Tristan da Cunha, den bara var där en morgon när jag kom ut på däck, en gråkindad albatross.
Då började det närma sig sanningens minut. Vara nöjd så, eller fortsätta ut mot Indiska oceanen och ett nytt försök till nonstop jorden runt.

Beslutet blev att fortsätta. Axeln är fortsatt trasig, det får jag leva med. Det är främst när jag snabbt behöver hugga tag i något med höger hand som det blir problem. Armen måste ta en liten omväg bakåt uppåt framåt för att det ska funka. Den kan lättare hoppa ur led. Jag gör sjukgymnastik varje dag med gummiband och bygger upp lite muskler runt skadan, det blir sakta lite bättre och nu kan jag vinscha med högerarmen, om än något långsamt och försiktigt.
För att bli helt bra kommer det behövas ett kirurgiskt ingrepp. Det får vänta.

Efter 12000 sjömil med det här problemet har jag blivit bättre på att hantera det. Jag är försiktigare, undviker dom stora lättvindsseglen, använder säkerhetsselen oftare än vanligt, revar lite tidigare.
Magkänslan är fin nu, vi är redo Malala och jag. För några dagar sedan passerade vi cirka 400 nm söder om Cap Agulhas och är därmed på väg över Indiska oceanen. Nästa waypoint ligger strax söder om Tasmanien och dit är det cirka 5500 sjömil.

Vi har klarat oss igenom den första kulingen i Roaring forties, det lär bli fler.
Det har gått sönder lite saker, under alla milen sen starten i Ljungskile. Det mesta har gått att reparera och det övriga kan vi klara oss utan. Det är ett ständigt sök efter skav, där skot eller fall,styrlinor segel eller annat ligger emot. Det gäller att förebygga.

När jag skriver vi, då avses jag och min båt Malala. Utan henne hade detta blivit svårt. Vi tar hand om varandra.

Efter en jul och nyår till sjöss hoppas vi passera det andra kapet, Kap Leeuwin, någon gång i mitten på januari. Kap Horn början/mitten på mars – så ser grovplaneringen ut.

Vi tar en dag i taget, det är lite mycket att ta in hela resan. Just nu är det Tasmanien söder om Australien som vi siktar på.

/Anders Eriksson
(mejl skickade till redaktion@pakryss.se vidarebefordras till Anders)

Anders Eriksson lämnade Ljungskile med sin 40-fots stålketch Malala i juni 2018. Därmed inledde han sitt första försök att ta sig runt jorden för segel på egen hand utan att stanna till i någon hamn. Seglingen gick snabbt över Nordsjön och söderöver i Atlanten. Men en gammal axelskada gjorde sig påmind i södra Atlanten och Anders bedömde att risken var för stor och valde att vända. Istället gick han upp till Kanarieöarna. Någon månad senare, den 8 oktober, kastade han åter loss och styrde söderut, men nu med sikte på att få se en albatross. Målet ändrades sedan till att ta sig runt Antarktis och hem till Europa. Alltså: en segling nonstop jorden runt!

I november började han att skriva ett veckobrev för På Kryss som fortsatte med till en vecka efter återkomsten till Sverige. Det senaste veckobrevet publiceras överst.

LÄS MER: Anders Erikssons Facebooksida med daglig rapportering
LÄS MER: Anders Erikssons hemsida Sailing Malala

LÄS MER: Anders Eriksson skriver om erfarenheterna efter sina 65 dygn till havs under första nonstopförsöket i På Kryss nr 8, 2018

 

, , , , ,

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar