Anders Eriksson om GGR-rapporten: broms ökar säkerheten

Anders Eriksson, en av Sveriges mest erfarna långseglare, delar Robin Knox-Johnstons slutsatser om haverierna i GGR och konstaterar att förutsättningarna skiljer sig mellan kappseglare och den som inte seglar med tidspress: ”det är mycket svårt att få in en släpbroms under en rådande kuling, man måste vänta tills vinden avtagit eller kapa linan och förlora bromsen. Det ger ett incitament för kappseglaren att avstå broms. Vilket kan bli farligt.”

Anders Eriksson är sjökapten och har tillbringat större delen av sitt yrkesliv på sjön. Han har bland annat seglat jorden runt med en Vagabond 31, genom Nordostpassagen och till Antarktis. Just nu är han på väg hemåt i Nordatlanten med sin OR 40, Malala, efter ett varv jorden runt nonstop. Anders har läst Knox-Johnstons rapport och delar med sig av sina egna erfarenheter och kommentarer till rapporten här:

Det blir uppenbart för mig efter att ha läst rapporten att det är ingen, förutom en av de aktuella båtarna, som har haft en fungerande broms vid olyckstillfället. Den som hade det var Gregor McGuckin och han seglar en ketch, vilket Malala också är. Min erfarenhet i riktigt hög vind är att en ketch, på grund av det stora vindfånget från masten långt akteröver behöver mer broms och kanske hjälp av liten stormfock hårt skotad midskepps långt förut, för att behålla en trygg kurs där vind och vågor kommer akterifrån. Bara linor räcker inte för Malala iallafall.

Det stämmer att det är svårt eller omöjligt att få in en släpbroms under en rådande kuling. Man måste vänta tills vinden avtagit och även då är det ett monsterjobb. Eller, kapa linan och förlora bromsen. Det ger ett ganska starkt incitament för kappseglaren att avstå broms. Vilket kan bli farligt har det visat sig.

Jag var innan den här seglingen inne på samma spår som en del av deltagarna i GGR att farten hjälper mig i alla lägen. Under den här seglatsen har jag ändrat åsikt. Jag har diskuterat saken med Susanne Huber-Curphey på Nehaj i Lounge Route. Hon var alldeles i närheten av Gregor McGuckin och Abhilash Tomy när de förlorade sina båtar. Susanne red ut det hela utan några som helst problem med sitt drivankare (series drouge) släpandes akterifrån i sin Koopman 39, Nehaj.

 

Malala och jag har hittills inte råkat ut för någon allvarlig storm och vi har inte råkat ut för någon knock down. Vi har varit i många kulingar där det vid några tillfällen blåst storm i byarna. Vi har lagt ut broms vid två tillfällen. Vid bägge de tillfällena började farten bli farligt hög med endast två små planskotade flikar längst fram. Malala ville då lägga sig tvärs och när hon hamnade där, var det inte så lätt att få henne på kurs igen. Vindrodret klarade inte ut det. Med en broms som bestod av drygt hundra meter lina, 6 meter 10 mm kätting och en med web-band förstärkt större murarhink, styrde hon på en rak och fin kurs hjälpt av vindroder med klyvare och stagfock planskotade på var sin bog.

Om vinden hade ökat ytterligare skulle jag lagt ut mer broms. Påfrestning på bromsen är enorm och jag blev väldigt förvånad att det lilla jag lade ut kunde ge en så stor påfrestning. Användning av pålstek är ej att rekommendera då den kraftigt reducerar linans hållbarhet. Det är också nödvändigt att se till att ingen nötning på linan kan ske.

Min taktik i starka kulingar upp till drygt 20 meter per sekund i medelvind, seglandes med vinden, är ha två planskotade segel (cirka 2 kvm var som klyvare och fock skotade på var sin bog) och vindroder som styr. Just att förseglen skotades på var sin bog verkade vara en hjälp till stadig kurshållning. När detta börjar bli svårstyrt är det dags att bromsa ner. Jag har alltid haft segel uppe. Utan segel vill Malala lägga sig tvärs. Även med broms.

I hård kuling mot vinden tycker jag att det kan kännas otryggt att dreja bi på traditionsenligt sätt med enbart bottenrevad stor. Möjligen med en backad fock som komplement och roder i lä. Det känns tryggare att hålla lite fart. Man blir ”moving duck” istället för ”sitting duck”.

Jag föredrar att i hård kuling kryssa med bottenrevad mesan och bottenrevad fock. Rodret låst i lämplig vinkel, då hämtade sig Malala fortare efter att en våg slagit ner fören jämfört med om vi låg bi. I hårt väder mot vinden är jag glad att jag seglar en ketch.

Anders Eriksson
redaktion@pakryss.se

LÄS MER: Anders Erikssons Facebooksida med daglig rapportering
LÄS MER: Anders Erikssons hemsida Sailing Malala

LÄS MER: Anders Eriksson skriver om erfarenheterna efter sina 65 dygn till havs under första nonstopförsöket i På Kryss nr 8, 2018

båtkonstruktion, långfärd, säkerhet, segling