Hem » Ombord

Ombord

Båtbyggare för framtiden

5 mars, 2013 – 12.42 Kommentarer inaktiverade för Båtbyggare för framtiden

Förr gick yrket nästan alltid i arv från far till son. Den yngre generationen skolades in i yrket direkt. ”Jag är praktiskt taget född i en spånhög, klart jag blev båtbyggare.” Så kan det låta när vi frågar Eilert Eriksson från Dalby på Orust, en av Bohusläns verkliga mästare.

Så hamnar vi på berömda Rosättra utanför Norrtälje och träffar båtbyggarprofilen Janne Gustavsson. Vi hör samma berättelse: ”Farsan tog över varvet 1948, då var jag nio år, storebror Ola var tolv och Mats fem år. Här var full fart. Pappa ville att vi skulle hålla på och bygga och han stöttade oss. Den första båten jag byggde var en kanot, det var samma år vi kom hit till Rosättra. Sedan runt konfirmationen var jag igång med ett nytt bygge. Då hann jag inte gå i kyrkan och läsa, förstår ni”, minns Janne med ett stort leende, ”för jag höll ju på och byggde en båt. Farsan fick gå istället.”

Så kunde båtbyggarens bildningsgång se ut förr i Sverige, en kickstart rätt in i yrket. Men hur är situationen idag för en ung kille eller tjej som siktar på jobb inom båtbranschen? Var finns utbildningarna? Hur ser det ut på en gymnasieskola med båtbyggeri som specialinriktning?

För att få svar på våra frågor tar vi oss ut till Båtbyggarskolan på Orust, strategiskt belägen nära hamnen i Henån, med urstarka traditioner inom båtbyggeriet. Det är en torsdag strax före jul. Termometern visar minus 15 grader. Full snöstorm ute, snorhala vägar. Men inne på skolan är det varmt. Thomas Hansson, en av skolans två lärare, visar sig vara ett matproffs och bjuder på hemlagad ärtsoppa. Precis den där mustiga sorten, som man bara brukar få om man besöker stjärnkocken Leif Mannerströms krog Kometen i Göteborg.

Bredvid matrummet ligger skolans teorisal. Hela kortväggen är fylld av pokaler, mest från segrar i kapprodd med 10-huggare, en av skolans specialiteter. 10-huggaren är en tung, klinkbyggd sak med bakgrund som livbåt i Marinen. Den är 8,35 meter över stäv, 2,34 meter bred och har ett djupgående på dryga metern.

Tore Herlin har också ritat 10-huggare. Kollegan Niklas Olsson berättar att skolan fått diplom från Herlinstiftelsen för sina ytterst välbyggda 10-huggare. Hela 6 stycken har det blivit under åren, till Henån, Öckerö, Asperö, Donsö, Hönö och Käringön. På SM i 10-huggare ror man en bana på 800 meter. Då kan man komma upp i farter på över 6 knop. ”Vi har loggat 7,3 vid ett tillfälle”, ler Niklas, ”det gäller att ta i rejält, vet du.”

Niklas Olssons arbete som lärare på Båtbyggarskolan är egentligen en variant på den klassiska generationsväxlingen. ”Det var pappa Uno som startade den här skolan som en ren arbetsmarknadsutbildning 1994. Sedan blev det gymnasieutbildning med riksintag. Just nu är det tufft i branschen för båtbyggare, men det finns många närliggande yrken inom finsnickeri, marin service och annat. Eleverna får en bred utbildning. Den som inte fortsätter som båtbyggare har ändå lärt sig för livet: att man inte får låsa sig, att man alltid måste vara öppen för allt. Här finns en stor valfrihet att arbeta med egna projekt. Det är väldigt motivationshöjande för eleverna att jobba med sina speciella grejer. Och den som kan tillgodogöra sig utbildningen på rätt sätt får alltid jobb. Det är jag helt övertygad om.”

Från matrummet på andra våningen har vi fri sikt över hela utbildningslokalen. I centrum just nu står jakten Polstjernan, byggd 1919 av Julius Johansson på Kungsviken. Det är Kulturföreningen Gösta Johanssons Varv som tagit hit jakten för ett omfattande renoveringsarbete med bordläggning, spanttoppar, brädgång, räckestöttor, däcksbjälkar och mycket annat. ”Sen håller han i 100 år till”, konstaterar Gösta Dahlborg, Polstjernans skeppare, som är på plats för att inspektera arbetet.

Mitt emot jakten står tredjeårseleven Axel Larsson, 18, från Donsö. Hans farfar kom från Tegneby ett stycke inåt ön. Flyttade söderut när det blev ont om jobb här ute. Nu är sonsonen tillbaka på Orust och sluter en cirkel med utbildningen på Båtbyggarskolan. Axel bor nära skolan. ”Jag kommer alltid i tid. Just nu håller jag på med ett eget projektarbete på en 22-fots Rånäsjulle, den blå som står vid väggen där borta. Jag gör dörrar och skott till jullen, allt i ek. Dagboken till projektet skriver jag direkt i mobilen. 100 timmar får det ta och det är ett oerhört roligt arbete, det är så himla bra att vi får välja själva i projekten. Man lär sig också att ha tålamod när det gäller båtjobb. Ibland har man för bråttom och då blir det ju fel direkt. Jag är helnöjd med den här utbildningen och siktar på ett jobb på Kullavik, på ett fullskaligt varv där, när skolan är klar.”

Närmast Axel jobbar Johan Oscarsson, 16, som går första året. Johan kommer från den berömda båtbyggarsläkten Oscarsson på Hälleviksstrands Varv. ”Jag är ju fjärde generationen, så det var helt naturligt för mig att gå på skolan och lära mig till båtbyggare. Min bror har också gått här. Nu gör jag en halvmodell på en 17-fots julle. Det är ett obligatoriskt moment. Man får en ritning som man ska tolka till en modell, där alla proportioner ska bli rätt. Jag har tagit ut den i fura och fällt in en vattenlinje i mahogny. Stävar, roder och köl gör jag i ek. Jag är glad och stolt över mitt jobb. Det är så gott att använda händerna, det är jättekul alltsammans här, både bredd och variation. Jag ska bli båtbyggare fullt ut, det är mitt självklara yrkesval.”

Arbetsbänkarna ligger i fil. Det är bara några meter mellan Johan och Theo Alexandersson, som jobbar på passformen till nedgångsluckan i teak till en Sunwind 20, ritad 1970 av Folkbåtens skapare Tord Sundén. Typen hette ursprungligen Sagawind och byggdes på norska Vestlandet med lång Atlantsjö som närmaste granne. Båten mäter 6,0 x 2,45 meter och har ett LYS-tal på 0,91, en fin ungdomsbåt idag. ”Jag köpte båten för 5 000 kronor”, förklarar Theo, 17, årskurs 2, ”och nu har jag som projektarbete att bygga nedgångsluckan i teak. Sedan gör jag helt ny inredning, allt i teak. Det svåraste är att få till vinklarna – att få perfekt passform i de här fogarna. Man får inte slarva här. Jag är jättenöjd med skolan och det roligaste är att få jobba med inredning. Hoppas på jobb på varvet på Hönö när jag är klar.”

Som ett led i arbetet att knyta internationella kontakter och skaffa praktikplatser åker hela båtbyggarutbildningen till Las Palmas 2013. Las Palmas är utgångspunkten för ARC-rallyt, Atlantseglingen som lockar drygt 200 båtar och mer än 1 200 deltagare. Senast vann en Hallberg-Rassy 54 sin klass. I Las Palmas väntar studiebesök på varv och marinor, framtida samarbetspartners för en 4-veckors internationell praktik i årskurs 2. Speciellt fokus har man på den sorts engelska som talas bland båtfolket i hamnarna, det europeiska båtspråket i praktiken.

Med sig ner till Las Palmas har skolan Johan Wald Lindskogs eleganta surfingbräda i divinycell, som håller på att ta form på arbetsbänken. Ett prov på vad eleverna kan åstadkomma! Johan är 19, går i 3:an. ”Jag har ritat brädan i ett CAD-program på datorn. Det är helkul att göra den här brädan som ett projektarbete. Gillar skolan, väldigt kreativ och stimulerande miljö.”

”Vi höll på mycket med den där Folkbåten Chi-Ba-Ba förra året,” säger Malin Eriksson, 18, från årskurs 3, vid arbetsbordet mitt emot. ”Det var kul, för de auktionerade ut båten sedan och alla pengarna gick till Barncancerfonden. Jag tror det kom in över hundra tusen.” Malin ska putshyvla en pålimmad stopplist. Thomas Hansson finns på plats och visar på finesserna med hyveln, innan Malin drar iväg oss till sin egenbyggda dinge i vakuuminjicerad plast. Den är rosa, med reling och förstäv i lärk. ”Rosa gillar jag, lärk tycker jag också om. Jag gillar det som är annorlunda. Axel har gjort en blå, den står där borta. ”Barbie” kallade jag min och då hette hans förstås ”Ken”. Det var jätteroligt med dingen, så himla kul att se resultatet. Det har varit en bra utbildning, roliga kompisar. De var det bästa.”

Nu kommer Axel förbi, på väg till fräsen. ”Nej, min dinge kommer inte att heta ”Ken” sen. ”Axelina” kanske, jag ska ge bort den till min systers barn. De är bara i tvåårsåldern nu. Men de måste ju lära sig ro.”

Bredvid Malins arbetsstation står en Mamba 31, som skolan köpt in av försäkringsbolaget. Ett snötyngt tak rasade över båten, som nu blir utbildningsprojekt på plastreparationer och inredning. Vid förstäven hittar vi Anton Franzén, 17, från årskurs 2. Han har demonterat akterspegeln på en passbåt och nu ska en ny på plats. Ett komplicerat arbete. ”Det är jättemycket jobb på båten och planen är att pappa ska få den när det är klart. Motorn har jag redan, en gammal Archimedes. Ingen i släkten har varit båtbyggare eller så. Jag var ute och kollade på båtar på Blocket och så hamnade jag i det här. Skitkul helt enkelt!”

På Mambans styrbordssida hittar vi slutligen Georg Bodin Nielsen, 17-årig andraårselev, från Tönsberg i Norge. Hans objekt är en lång, smal norsk snipa som fått nya bordhalsar och laskar. ”Far köpte den här båten för 2 000 spänn och nu ska jag helrenovera den och så ska han få den i 50-årspresent. Det är mitt eget projekt. Jag tog ner båten från Norge, motorn la av och så där, men jag kom hit i alla fall. Här är mycket bättre än i Norge, för där är det bara teori och väldigt lite praktik. Här får man praktiken nästan direkt och det gillar jag. Lärarna är jättebra. Man får hjälp när man behöver det och det bästa av allt är att man får jobba med händerna. Och med trä. Det är det bästa materialet!”

Klockan närmar sig halv fem. Men ingen packar ihop riktigt än. Det här är framtidens skola där du jobbar tills du är klar.

 

/ Text John Brovik  Bild Britt-Marie Brovik

casinoutansvensklicens.co