Båtfynd – ett dimmigt rättsområde

Man kan bli ägare av en båt genom att finna den, men reglerna är inveck­lade och kräver en förklaring, särskilt i relation till den som har varit ägare. En ägare kan ha förlorat sin båt till exempel genom att den slitit sig från sin boj och drivit iväg, eller den kan ha legat på land och knuffats i sjön av okynne, eller den kan ha stulits av någon som bara velat komma åt dess motor och sedan dumpat båten. Eller ägaren kan rentav ha glömt sin båt eller insjuknat och låtit den förfalla.

Fynd av båtar kan bli bedömda antingen enligt hittegodslagen från 1938 eller enligt sjöfyndslagen från 1918, [1] och ett viktigt problem för området gäller gränsdragningen mellan dessa lagar. En beskrivning av de båda lag­arnas innehåll kan klargöra den gränsdragningens betydelse.

Hittegods, sjöfynd och stöldgods
Gemensamt för hittegodslagen och sjöfyndslagen är att den som ”hittar” re­spektive bärgar ett herrelöst[2] föremål måste anmäla detta till myndigheter­na[3] – enligt hittegodslagen till polisen och enligt sjöfyndslagen till polis, kust­bevakning eller tull för vidare befordran till polisen.[4] Om ägaren är känd,[5] ska han kontaktas av polisen[6] för möjlighet att utfå fyndet mot erläggande av uppkomna kostnader; [7] är han okänd, ska för sjöfynd utfärdas en kungörelse i Underrättelser för sjöfarande (UfS),[8] medan något motsvarande inte längre stadgas för hittegods men ändå kan tillämpas för båtar som upphittats.[9]

Om ett upphittat föremål måste förmodas vara stulet, ska polisen istället hantera ärendet enligt stöldgodslagen 1974,[10] vilket medför att det ska tas i förvar enligt åklagarbeslut[11] med en påföljande efterforskningsplikt för poli­sen, och kungörelseförfarande om ingen ägare hittas.[12]

Hantering
Både hittegodslagen och sjöfyndslagen knyter anmälningsplikten inte bara till hittande eller bärgning utan till omhändertagande av det föremål det gäller, och lagarnas uttryck är såtillvida inte helt rättvisande.[13]

Sjöfynden uppdelas i bottenfynd, flytfynd och strandfynd,[14] varav båtar av de två förstnämnda slagen naturligen omhändertas genom bärgning, medan sådana som är strandfynd kan av hittaren ha dragits upp ovan sjöns räck­vidd[15] eller helt enkelt av strandägare ha anmälts som uppdrivna på den egna tomten.[16]

  Efter mottagen anmälan om sjöfynd ska polisen låta besiktiga föremålet och därvid också värdera det och söka ägaren,[17] varpå fyndet ska kungöras i UfS.[18] För hittegods föreskrivs inte längre några sådana åtgärder,[19] men viss sökning ses som en del av polisens tjänsteuppdrag,[20] och båtar som hittegods finns ibland med i sjöfyndslistor som införts i UfS.

 Anmälningstid för ägaren är vid sjöfynd 90 dagar från kungörandet eller den längre tid inom ett år som befinns särskilt motiverad att föreskriva;[21] om sådan anmälan inte sker, jämte betalning av uppkomna kostnader, tillfaller fyndet upphittaren.[22] För hittegods gäller att om ägaren inte blir känd inom tre månader från polisanmälan om fyndet, tillfaller detta upphittaren, och detsamma gäller om ägaren meddelats men inte avhämtat godset (med vederbörlig betalning) inom en månad från meddelande.[23]

Att det sålunda föreskrivs effektiv polissökning efter båtägaren vid sjöfynd medan man för hittegods mer förlitar sig på ägarens egna ansträngningar är naturligtvis otillfredsställande, när det i båda fallen rör sig om samma slags objekt som har försvunnit. Det ligger tydligen i båtägarnas intresse att det i första hand blir sjöfyndslagen som tillämpas, och det är även utgångspunkt­en för bedömningen. Förutsättningarna för lagens tillämpning är emellertid snäva enligt tillämpad praxis.

Sjöfyndslagens tillämpning
Sjöfyndslagens tillämpningsområde anges till en början vara ”i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler,” alltså allmänt i kustvatten, och i inlandsvatten bara i den mån dessa kan anses ”segelbara” enligt en åldrig regel. [24]

Tillgänglig praxis klargör knappast hur ”segelbara” vatten ska tolkas idag. I ett rättsfall från 2003 ansåg en tingsrätt[25] att sjön Finjan i Skåne inte kunde anses ”segelbar” för att den inte kan nås från havet med nyttotrafik,[26] varför finnaren blev ägare enligt hittegodslagens enkla regler. Vid överklagande fann däremot hovrätten den 5-6 km långa sjön segelbar då den var möjlig att befara för såväl fritids- som nyttoändamål, och eftersom sjöfyndslagens efterlysingsregler därmed gällde men inte iakttagits, behöll den tidigare äg­aren sin rätt. [27] HD vägrade prövningstillstånd, så att hovrättens dom blev fastställd.[28]

Polismyndigheten, som administrerar tillämpningen av båda lagarna, har emellertid fortsatt att tillämpa kravet på nåbarhet med nyttotrafik som för­utsättning för sjöfyndsreglernas tillämpning[29] men har nyligen infört interna anvisningar som kan öppna för en ändrad praxis.[30] Vad som egentligen kom­mer att tillämpas är fortfarande oklart. Kravet på tillgänglighet för nyttotrafik har grundats på förhållanden vid regelns tillkomst och är inte särskilt fören­ligt med dagens livliga småbåtsfart.[31] Snarare vore det rimligt att nåbarheten från havet skulle avse den berörda farkosten, men inte heller det är särskilt meningsfullt i en tid när småbåtar i stor utsträckning transporteras omkring på trailer.[32] Naturligast vore nog att idag tillämpa hovrättens tolkning i Fin­janfallet – att det aktuella vattnet ska vara segelbart för den aktuella farkos­ten oberoende av om den kan seglas dit på egen köl från havet.[33] Därmed skulle man också minska den skadliga verkan av att en ojämn behandling av försvunna båtar beroende på var de hittats.

Ett ytterligare krav för sjöfyndslagens tillämpning är att det upphittade fartyget, även om upphittat i ”segelbart” vatten, ska vara ”övergivet”.[34] Man kunde tänka sig att ”övergivandet” skulle hänföra sig till ägaren, så att en båt i ett läge som en ägare inte skulle godta skulle ses som övergiven, men även här har polisen utvecklat en avvikande praxis, som har fått stöd i domstol­arna.

I Svea hovrätts fall den 30 maj 1986 mål nr DT 19/1986 hade två bröder bärgat en segeljolle som de sett sjunka mitt emot deras tomt vid Skurusundet i Nacka varom de meddelat polisen för att söka ägaren. Polisen fann att båten visserligen sjunkit, men då den varit fastbunden i land med ett rep som brustit vid sjunkningen och dessutom med en blyplätt i aktern ansågs den enligt polisens fasta praxis inte kunna ses som övergiven i lag­ens mening och därmed inte något sjöfynd som skulle efterlysas.[35] Sedan bröderna erfarit att en viss person skulle ha efterfrågat båten tillskrev de denne men fick inget svar, varpå de följande år reparerade båten och seglade den till familjens sommarställe vid Bråviken många mil därifrån. Sedan den sökte efterfrågaren fått närmare upplysningar krävde han båten utlämnad, varom beslut fattades av Nacka Tingsrätt och därefter Svea Hovrätt, då båten som i någon mening förtöjd inte ansågs ”övergiven”.

Sedan bröderna vägrat lämna ut båten på annat ställe än där den befann sig, instäm­des de även i den frågan, varvid Nacka TR med instämmande av Svea Hovrätt fann att en bärgare inte enligt sjölagens bärgningsregler kan anses ha rätt att förfoga över ett bärgat föremål såsom bröderna gjort och att de måste återföra båten till bärgningsområdet för att där utlämna den till ägaren.[36]

Bedömningarna ter sig märkliga i flera avseenden, och såvitt avser de här berörda frågorna genom att de ger stöd för polisens olyckliga praxis att inte efterlysa ett båtfynd därför att det kan ha varit fastbundet på ett eller annat sätt.[37]  Ändå tycks fastgöringskravet ha blivit en fast praxis som har kommit till uttryck på flera sätt i den fortsatta utvecklingen, såväl i polisens handlägg­ningsregler[38] som i en rad beslut av justitiekanslern (JK) om statsansvar[39] där båtar som på något sätt varit fastbundna ansetts felaktigt ha överlämnats till upphittaren såsom sjöfynd.

I ett sådant JK-fall från 1989[40] hade Peter O den 4 januari hittat en illa tilltygad båt i en havsvik nära Kungsbacka som användes för båtuppläggning. Båten var bunden till en bänk med en lina men låg sandfylld halvvägs ute i sjön, och Peter antog att den måste ha drivit till platsen och där bundits av någon. Han anmälde fyndet till polisen och satte på dess uppmaning en adresslapp på båten för att ägaren skulle kunna finna den. Den 11 maj meddelade polisen att båten tillfallit Peter som sjöfynd, varpå Peter sålde den till en an­nan person. Några dagar senare råkade förre ägaren se sin båt vid ett hus i trakten och begärde ersättning av staten för felaktig utlämning av hans båt, som inte varit övergiven. Vid prövning av frågan fann JK att polisen felaktigt hanterat ärendet som ett sjöfynd och att båten såsom fastbunden vid en båtuppläggningsplats inte kunde anses ha varit över­given enligt sjöfyndslagens krav. Ersättning från staten beviljades den frånvunne ägaren med det belopp den slutlige köparen betalt för båten.[41]

Hittegodslagens tillämpning
Om en funnen båt inte kvalificerar som sjöfynd enligt de strikta regler som nu utvecklats, kan den ofta betraktas som hittegods,[42] för vilka varken kun­görelse eller polissökning numera föreskrivs i lag.[43] I hittegodslagen saknas krav att det hittade ska vara ”övergivet”, men istället hänvisas genomgående i nyare praxis[44] till ett förarbetsuttalande att lagen endast gäller för egendom ”som inte är någons besittning”, [45] vilket närmast uppfattas som ett läge i vil­ket en ägare inte rimligen skulle lämna sin egendom.[46]

Inte heller tillgänglig praxis visar någon tillämpning av det långtgående sjöfyndskravet på att det funna föremålet måste vara ”övergivet” i betydel-sen att det inte får visa något tecken på att vara eller ha varit fastbundet eller förtöjt vid land. Exempel från polishantering visar t.o.m. på fall där or­dentligt förtöjda båtar har såsom hittegods utlämnats till en upphittare, men där JK på båtägarens talan i efterhand beviljat denne ersättning för förlust pga felaktig hantering.[47] Om emellertid en båt blivit liggande lång tid, visar tecken på förfall eller sjunkit på sin plats, kan det vara större skäl att se den som ”inte i någons besittning” och därför behandla den som hittegods.[48]

Hittegodslagen innebär som tidigare antytts att polisen, efter att ha god­tagit hittegodsanmälan, kan efter en summarisk och resultatlös efterforsk­ning lämna ut godset till upphittaren efter tre månader, varvid godset anges ”tillfalla” denne.[49] Om reglerna ej iakttagits, kan ägarförlusten i efterhand prövas i domstol, [50] varvid förfarandet kan ogiltigförklaras.

I rättsfallet RH 2010:57 hade en båt försäkrad för 172.000 kr (”värdefullast på klub­ben”) under sommaren 2006 legat på en uppläggningsplats vid Välen på Västkusten. Den förslagne X, som velat köpa båten, lät den 1 augusti istället inge anmälan som upphittare, träffade på platsen polisens hittegodsföreståndare och delgav denne övertygande uppgifter om att båten inte flyttats på två år, att dess ägare var okänd för klubbmedlemmarna, och att båten var övergiven. På grundval av uppgifterna fann före­ståndaren, utan ytterligare undersökning eller efterlysning, ägarens rätt ”förverkad” efter 90 dagar (tid som för sjöfynd!) och sände den 16 november ett ”ägarbevis” till X, som denne senare fäste på båten. Den frånvunne ägaren P noterade ”beviset” i februari, polisanmälde förhållandet och begärde statsersättning från Justitiekanslern, som av­böjde sådan (JK Dnr 255-08-40) i avvaktan på aviserad rättegång.

I denna rättegång 2009­2010 fann domstolarna att båten aldrig varit ”utom Ps be­sittning”, ogiltigförklarade hittegodsförfarandet och tillerkände P äganderätten till ekipaget; i HovR dock endast till motorn, eftersom X – som tagit hem båten i maj – nu förklarade sig ha blivit frånstulen denna, för vilken rätten då istället utdömde en er­sättning till P om 65.000 kr. Ersättning för avsaknad och omkostnader var ej yrkade och kunde inte utdömas i målet.[51]

För en orätt frånvunnen båtägare som inte kan eller vill utnyttja rättegång för att återfå sin båt erbjuds, såsom visats i flera exempel härovan, en möj­lighet att begära skadestånd från staten, som kan sökas från Justitiekans­lern.[52] Det rör sig inte om att skipa rättvisa mellan parterna, ty den orätt till­erkände får behålla sin hittade båt, utan om ett remedium av statsmedel för den drabbade rätte båtägaren. Detta rättsmedel tycks allmänt utnyttjas i första hand av de båtägare som mist sina båtar i hittegodsfall.

Om inget fel anses ha begåtts, kan ägaren varken söka sin utlämnade båt åter eller få skadestånd för felhantering utan förlorar sin egendom om han under de tre efterlysningsmånaderna inte noterat att den flyttats från sin plats eller utmärkts med någon kontaktinformation. För en del av de berörda hittebåtsfallen har förlusten uppstått vintertid, då ägarna inte sett till sina båtar,[53] varvid den korta tremånadersfristen kan bli helt otillräcklig, och även när det sker vid annan årstid kan ägaren av olika anledningar vara utan kon­takt med sin båt en längre tid.[54] Och så står han plötsligt helt utan den!

Sammanfattning
Det är tydligt att både sjöfyndsreglerna och hittegodsreglerna i många avse­enden är olämpligt utformade för båtar, med en geografisk distinktion dem emellan som inte är meningsfull, och en utformning som, särskilt för hitte­gods inte är anpassad vare sig för deras relativt betydande värde,[55] svårighet att flytta och lämna in till polis eller för deras särskilda användningsområde.

I riksdagen har särskilt uppmärksammats den korta tid om tre månader på vilken en ägare kan gå miste om sin båt även vintertid, då han ofta inte haft någon anledning att se till den.[56] Svaret från det ansvariga statsrådet var då att hon ”avser att följa frågan”.

En vidare blick över området visar att det finns goda skäl att på allvar ta upp och överväga en allsidig utvärdering av de gällande reglerna rörande båtfynd, som i nuvarande form kan medföra allvarliga rättsförluster för rätt ägare.

Hugo Tiberg
professor i sjörätt vid Stockholms universitet

Fotnot 1–56:
[1] Lagen (1938:121) om hittegods (hittegodslagen) samt lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjö­fynd (sjöfyndslagen), grundad på en liknande lag från 1881 och tidigare sjölagsbestämmelser. För fartyg som antas förlist före 1850 gäller särskilda bestämmelser i kulturmiljölagen (1988:950), som inte behand­las här. Inte heller frågan om ”skälig hittelön” enligt hittegodslagen 2 § upptas här.

[2] Hittegodslagen förutsätter att fyndet inte finns i någons besittning (NJA II 1938 s. 743), jfr något märkligt FörvR Linköping 2017-06-09 mål 6904-16 där sedlar hittade i en tipp ansågs vara i avfallshanterarens be­sittning, medan sjöfyndslagen i 1§ uttryckligen kräver att egendomen är ”övergiven”, jfr nedan i text.

[3] Som nedan utvecklas är varken hittegodslagens eller sjöfyndslagens bindning av anmälningsplikten till den som hittar resp. bärgar något helt adekvat, ty i båda fallen förutsätts ett omhändertagande.

[4] Anmälningsordningen är justerad enligt SFS 2014:612 och närmare berörd i prop. 2013/14:110.

[5] På en registrerad båt ska registerbeteckning finnas varaktigt anbragt på insidan enligt förordningen (1975:929) om fartygs identifiering 4:1 varför en sådan båt ur fyndsynpunkt får anses ha känd ägare.

[6] Hittegodslagen1 § 2 st., förutsatt i sjöfyndslagen, jfr Rikspolisstyrelsens författningssamling 2003:3 (ISSN 0347-545X pkt 3) om ägarefterforskning kontroll av stöldregister; formellt avskaffat i PMFS 2018:11 och ersatt av myndighetens Riktlinjer för handläggning av dessa ärenden PM 2018:41 pkt. 6 om rimlig efter­forskning, jfr Heidbrink i SvJT 2010 s 321 ff, 336 och där citerat beslut av Justitiekanslern (JK) 1989 C.3, berört nedan fn 15.

[7] Jfr. Hittegodslagens 3 §, Sjöfyndslagen 4 §.

[8] Sjöfyndslagen 3 § med närmare angivelser i lagen (1984:985) om handläggningen av ärenden rörande sjöfynd. Dessutom brukar sjöfartsverket per mail återge dessa listor eller delar därav.

[9] Tidigare regeln ändrad i lag (1982:1119), jfr prop. 1982/83:59 s. 5, med påpekande att kungörelse ändå kan behövas t.ex. för särskilt värdefull egendom. I polisens kungörelser om upphittade båtar kan man också hitta fynd som inte fyller kriterierna för sjöfynd och som därmed setts som hittegods.

[10] Lag (1974:1065) om visst stöldgods mm. Lagens 1§ 1 st pkt 2 om egendom som anträffas ”utan att vara i någons besittning” (d.v.s. orimligt läge för legitim egendom, ”normalitetsprincip”), ska enligt motiven (prop. 1974:124 s.61 jfr prop. 1986/87:6 s.23) läsas som begränsat till uppenbart stöldgods.

[11] Stöldgodslagen 2 § 3 st, för fall att känd anspråkshavare inte finns; annars allmän domstol. I RH 1990:57 fann Svea HovR en illa förtöjd hittegodsanmäld båt med bortfilad motormärkning inte var ”utom besitt­ning”, och åklagarbeslut om förvar – som TR bekräftat  – godtogs ej.

[12] I Lag (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods mm 2§ anges en sökperiod och, om resultatlös, kungörelse med minst tre månaders anmälningstid för gods av värde (2a §).

[13] Hittegodslagens uttryck att den som ”hittar” något måste anmäla detta är därmed knappast tillräckligt, medan sjöfyndslagens bärgning som utvecklas i texten delvis går för långt.

[14] Sjöfyndslagens 1 § pkt 2.

[15] T.ex. JKs fall 1989-03-16 C.3, där upphittaren dragit upp en sand- och vattenfylld båt ur vattenbrynet till vågskyddat läge och anmält den upphittad.

[16] Ex. FörvR Linköping 2018-11-27 mål 5536-18 med tvist om grannes båt som låg i vassen.

[17] Förordning (1984:985) om hanteringen av ärenden rörande sjöfynd 2 § jämte polismyndighetens Handbok PM 2018:40 pkt 19.4.7. I myndighetens Riktlinjer PM 2018:41 pkt 13.5. rekommenderas att man söker i Larmtjänsts dataregister över försäkringsbolagens förlustanmälningar.

[18] Sjöfyndslagen 3 §, som också anger att även annan kungörelse får ske vid särskilda skäl.

[19] Kungörelsekravet avskaffades genom ändring (1082:1119); enligt prop. 1982/83:59 s. 4f brukade polisen vanligen kungöra hittegods genom anslag i polislokal eller lokala annonser, vilket ändå inte ansågs fylla något ändamål.

[20] Uttalat t.ex. av Rikspolisstyrelsen i JKs ärende Dnr 803-08-40 den 14 aug. 2008 med JKs gillande.

[21] Sjöfyndslagen 3 § 1 st.

[22] Sjöfyndslagen 4 § 2 st: fyndet ”tillfaller bärgaren” mot betalning av angivna kostnader. Att äganderätts­övergången i efterhand kan prövas av domstol följer av analysen för hittegods vid fn 50 f jämte där refe­rerade rättsfallet RH 2010:57.

[23] Hittegodslagen 4 §.

[24] Sjöfyndslagen 1 § 1 meningen. Formuleringen går med enbart språkliga ändringar tillbaka till 1881 års sjöfyndslag och, före den, 1864 års sjölags § 182, enligt förslag redan 1836, Båtjuridik 1973 s. 119 fn. 30.

[25] Hässleholms TR 17 mars 2003 mål nr FT 1706-02

[26] Detta speciella villkor om nyttotrafik hade dagarna före tingsrättsdomen knäsatts i Rikspolisstyrelsens allmänna råd om sjöfynd RPSFS 2003:3 (nu ersatt, se nedan i text).

[27] Hovrätten över Skåne och Blekinge 20 november 2003 mål nr FT 859-03: ”Segelbar” används enligt hovrätten ”rent språkligt för en sjö som är farbar … med båt”.

[28] HD 27 jan 2004 i mål T 5041-03.

[29] Uttryckligt uttalat i Kristianstadsbladet 2 februari 2004, jfr Rikspolisstyrelsen i JK-beslut 14 aug. 2008 dnr 803-08-40 att ”den del av Kungsbackaån där båten anträffades är inte segelbar för fartyg i nyttotrafik, varför (sjöfyndslagen) inte är tillämplig”. Sedan Rikspolisstyrelsens allmänna råd RPSFS 2003:3 upphävts den 12 november 2018 enligt PMFS 2018:11 saknas dock formellt stöd för regeln.

[30] I polisens interna handbok PM 2018:40 som fått ersätta de nämnda allmänna råden hänvisas dock ”rent språkligt” och utan närmare utveckling till hovrättsdomen i Finjanfallet (ovan vid fn 25).

[31] Jfr redan Ernberg, Om Bärgning och Bärgarelön enligt svensk sjörätt, 1905 s. 111.

[32] Jfr Tiberg, Båtjuridik, Sthlm 1973, s. 121.

[33] Jfr fn 30 ovan om hänvisning till Finjanfallet i polisens handbok PM 2008:40. Som framgår av förf:s inventering av bortåt 150 seglingsbara sjöar i boken De okända farvattnen, Sthlm 1977, används många av våra sjöar av nyttofartyg utan att dessa kunnat komma dit sjövägen från havet.

[34] För sjunken egendom, märkliga Sthlm Kammarrätt 18 okt 2017 mål nr 1891-17 ej pt i HFD (över 100 år gammalt vrak ej övergivet!), FörvR Gbg 2018-12-12 mål nr 6299-18 ej pt i KR (93-årigt vrak ej övergivet).

[35] Svea HovR DT 19/1986, Tiberg i SvJT 1987 samt dens. Wrecks and Wreckage in Swedish Waters, Scandinavian Studies in Law nr 46 (2004) s. 212. Jfr Svea Hovrätts avgörande ref. i RH 1990:57 där en båt förtöjd i Oxelösund endast med förlina ansågs ha felaktigt tagits i förvar av polisen.

[36] Den separata frågan avgjordes av Nacka TR och Svea HovR enl. referat i ND1986 s.26.

[37] Något hårdraget kanske avgörandet kan tolkas så att t.ex. en bojförtöjd båt som slitit sig ses som sjöfynd om linan lossnat ombord och inte syns på den funna båten men icke sjöfynd om den lossnat från bojen och släpar ut från fören.

[38] Rikspolisstyrelsens författning RPSFS 2003:3 uttalade under 2. Om sjöfynd mm, att ”övergivna fartyg som hittas fastgjorda eller uppdragna på stranden … omfattas inte av bestämmelserna om sjöfynd. Författningen upphävdes genom PMFS 2018:11 men ersattes då av polisens interna handbok PM 2018:40 med motsvarande ”rekommendation” under pkt 19.4.2.

[39] Närmare om denna hantering av felbedömd ägarövergång, se härnedan under hittegodslagen vid fn 52.

[40] Justitiekanslerns ansvarsfall 1989-03-16 Dnr 3663-88-40.

[41] Några ytterligare fall om liknande frågor är JKs beslut 2006-12-07 Dnr 6489-40 om en båt på strand i Skälderviken och 2008-08-14 Dnr 803-08-40 om en båt i Kungsbackaån.

[42] Tillämpning av hittegodslagen (1938:121) får bedömas enligt denna lag men är inte motsättningsvis be­gränsad till vissa vatten, jfr Polismyndighetens handbok PM 2018:40 pkt 19.4.2. Oklart är JKs ärende 2008-11-19 dnr 244-08-40 där en båt påstått upphittad invid en havsvik tycks ha hanterats som hittegods men förverkats enligt sjöfyndsregeln, varefter ärendet nedlagts i väntan på åtal, refererat vid fn 51 härnedan.

[43]  Avskaffat genom ändring (1082:1119). I Prop. 1982/83:59 sägs på s. 4 f att polisen vanligen ”kungjort” hittegods genom anslag i polislokal eller annonser, vilket inte ansetts fylla något ändamål.

[44] T.ex. JKs beslut 30 dec. 2004 i ärende 3072-03-40. I Svea HovRs tidigare nämnda mål nr DT 19/1986 används däremot ”övergivande” som ett kriterium för tillämpning både av hittegods- och sjöfyndslagen.

[45] NJA II 1938 s. 743.

[46] Typfall: JKs beslut 30 dec. 2004 i ärende 3072-03-40 avseende en moped påträffad ”övergiven med upp­brutet tändningslås”, som polisen intagit som hittegods och efter tre månader utlämnat till upphittaren, fastän fordonet bort efterlysas som stöldgods med den undersöknings- och kungörelseplikt som där gäl­ler. Jfr JK 2018-05-23 dnr 1411-18-43 om båt på parkeringsplats utan drev och med sönderplockad motor.

[47] JKs beslut 2006-12-07 dnr 6489-06-40, 2008-11-20 dnr 3634-08-40 och jfr JK 2008-08-14 dnr 803-08-40. Liknande vid sjöfynd JK C.3 1989-03-60 dnr 3663-88-40.

[48] Jfr NJA 1987 s. 867 Magnific Midget.

[49] Hittegodslagen 4 §; ”tillfaller” mot täckning av kostnader, jfr fn 22 ovan.

[50] Se besked av JK i beslut 2006-12-17 dnr 6489-06-40, beslut 2008-08-14 dnr 803-08-40, dom av FörvaltningsR i Lin­köping 2018 -11-27 i mål nr 5538-18 och svar från JO 2003-09-11 dnr 1449-02, samt JK-beslut 2008-11-19 dnr 255-08-40.

[51] Åklagaren hade för ägarens räkning i första hand yrkat endast båten åter och i andra hand dess försäk­ringsvärde 172.000 kr. I TR godtogs förstahandsyrkandet, medan HovR utöver motoråtergången godtog en värderingsmans uppskattning till ”mellan 60­70.000 kr”. Andra krav var ej framställda. I form var målet ett brottmål, där X var åtalad inte för bedrägeri utan för anstiftan till hittegodsföreståndarens slarv, som formellt överfört äganderätten till X. När föreståndaren frikändes medförde detta att även X blev frikänd!

[52] Exempel: JK 2008-08-14 dnr 803-089-40 (förtöjd båt i Kungsbackaån hittegodsanmäld, omhändertagen och utläm­nad efter 3 mån fastän polisen vid ägarens mellankommande stöldanmälan bort märka att just denna båt fanns hos dem; skadestånd), JK 2008-11-20 dnr 3634-08-40 (båt i Norrlandså hittegodshanterad trots att den legat fastkedjad med låst motor; fullt skadestånd), jfr JK 2006-12-07dnr 6489-06-40 (utlånad båt förtöjd i Skälderviken hittegodsan­mäld & försedd med lapp om poliskontakt, som låntagaren förbiser; ägaren begär båten åter, vilket JK ej kan bevilja, och får ej ersättning); JK 2008-06-12 dnr 1056-12 (landstulen båt hittad utan motor i Umeälven, ersättning då den bort kunna identifieras).

[53] Jfr från föreg. fn. JK dnr 803-089-40 anmäld 17 nov 2005, utgiven 2 maj 2006, dnr 3634-08-40 anm. 20 okt. 2006, utlämnad 15 febr.2007 samt tidigare nämnda sjöfyndsfallet JK C.3 1989-03-16 dnr 3663-88-40, anm. 12 jan. utlämnad 11 maj samma vår.

[54] I JK dnr 8489-06-40 skedde hittegodsanmälan 19 juli och utgivandet 20 oktober, men där var båten utlånad till ett scoutförbund så att ägaren inte kände anledning att se till den.

[55] Det är visserligen knappast de riktigt dyra båtarna som faktiskt blir hittegods, och praxis i godtagna fall har mest gällt öppna småbåtar som legat vid eller uppdragna på strand. Högsta värde i här redovisade JK-ansvarsfall är 18.000 kr inklusive utombordsmotor. I det i texten refererade Välenfallet med krav på 172.000 kr för en motorbåt under­kändes helt förutsättningarna för giltig hittegodsbehandling, men ägaren lär ändå ha lidit en betydande förlust.

[56] Skriftlig fråga 2017/18:1554 Ändrade regler om sjöfynd.

båtjuridik, sjöfynd