Bohuskustens mest magiska

Ett marint naturreservat med rikt djurliv, mystiska ruiner och stenristningar från 1400-talet. Väderöarna är Sveriges varmaste, och blåsigaste, idyll som bjuder på minnen från svunna tider och historiska strapatser. Och en och annan kall öl på klipporna.

SISTA PRICKEN I farleden rundas med vitskummande svall. Under däck mullrar dieselmotorerna och i turbåtens styrhytt tar skepparen kurs mot bohuskustens utskärgård. Vi är på väg mot Väderöarna, Västkusten yttersta arkipelag, som jag minns så väl från min barndoms somrar. När vi gick ut från Hunnebostrand, rundade och slog vid Skägga stenkummel. Tog kurs på några små öar norrut i fjärran med vind i seglen. Ett svart pärlband skymtande i soldiset, en skärgård vid öppet hav och obruten horisont.

Vare sig vi seglade eller tuffade fram i vår blanklackade snäcka var det ett äventyr man såg fram emot. När havets gudar var nådiga och sjörapporten stabil kunde man få audiens, men alltid på naturens villkor.

Jämfört med ostkustens vidsträckta skärgårdar är västkustens övärld lite mer kompakt. Hela alltet ligger närmare havet och till de yttre skären är sällan långt. Inte ens till Väderöarna. För en stadig sydväst var vi där på några timmar och kunde reva seglen mellan skyddande holmar. Sedan gällde det att hitta en hygglig hamnplats i den exponerade miljön där sjöhävningen låg kvar i dagar efter att det hade stillnat. Tufft kunde det vara, men visste man om vikarna hittade man alltid något ställe och bästa hamnen fanns då som nu på Storö.

Även om det kunde bli trångt om saligheten fina dagar. Hur som helst minns jag den goa känslan när man puttrade in för maskin och en hel liten saltkråkeby med bryggor, båtskjul och boningshus mötte. Samma vik där jag nu många år senare, som passagerare på turbåten Bredbogen, lägger till vid kaj. Solvarma klippor speglas i vikens vatten och det är bara Tjorven och Båtsman som fattas på bryggan.

MITT I DENNA fabelaktiga plats, som för inte så länge sedan var övergiven, finns numera ett värdshus med servering och pub. Väderöarna har en historia som lotsstation och många byggnader från 1800-talet finns kvar. Bland annat en liten skola för lotsfamiljernas barn. Som mest bodde drygt trettio personer här som, förutom på sjötrafiken, försörjde sig på småbruk och fiske. Men allt lades ner på 1960-talet och kvar blev en spökby som nära nog hade förfallit, om det inte varit för frivilliga krafter som räddade den historiska lotsutkiken och höll liv i utposten. En konstgjord andning, tills några driftiga entreprenörer såg möjligheten att väcka Väderöarna till liv på nytt.

Byn på Storö renoverades och byggdes ut med värdshus, konferenslokaler och vandrarhem. En vågad satsning i en skärgårdsidyll som lätt hade kunnat mista sin själ om man gått för hårt fram. Idag kommer besökare året runt, med turbåt eller egen båt, och njuter av gnistrande stjärnhimmel och bränningarnas brus. Väderöarna är öppet för alla, alltid.

Vi slår oss ner på värdshuset. Besökare kommer och går, tar en bit mat eller ett glas vin. Stämningen är lugn, fridfull rentav, i eftermiddagssolen. Ute i viken svalkar sig seglarna.

Det ser härligt ut där de flyter omkring i blänkande spegelbilder på det stilla vattnet. Ett dopp vore skönt, men jag nöjer mig med sval dryck denna gång. Puben på värdshuset ligger pittoreskt i en pytteliten bod alldeles nere vid vattenbrynet. Jag får en pilsner från tappen och växlar några ord med servitrisen.
– Visst, det är lugnt idag, igår var det mer folk. De flesta strömmar till framåt kvällningen, då blir det lite mer uppsluppet. Det finns mer folk än man tror härute i båtar och stugor, säger hon vänligt.

– Jag arbetar extra sommartid. Bästa jobbet om man finner sig tillrätta. Det är ju lite speciellt i ytterskärgården, inte stan direkt. Men det är trevligt folk som kommer hit. Då är det lätt att jobba.

Jag tar med mitt glas och sjunker ner på värdshusets brygga. Tjoanden från andra sidan, fler badare nu. Solen har stekt hela dagen men står lägre på himlen och berget bakom kastar skuggor över viken. Det är fortfarande varmt, tropiskt nästan.

Immigt står glaset snart tomt på bordet. Maltdrycken svalkade gott, men mer finns att upptäcka. Som berget bakom oss, det som kastar skuggor över viken och reser sig som en skyddande vägg mot västerhavet. Det är brant upp, men väl ordnat med trappsteg och räcken där det behövs.

Halvvägs passerar vi en liten göl med några vindpinade buskar och grästuvor runt. En kallkälla bara, men ovärderlig då ön befolkades. Utan färskvatten hade tillvaron blivit svår här, om ens möjlig. De första lotsarna kom hit på 1700-talet för att vägleda skeppen genom en svårnavigerad övärld. De lömska grunden låg lika tätt då som idag och strömmarna var överraskande och svårbemästrade för dåtidens segelskutor. Utan lotsar hade fler fartyg gått i kvav med laster och sjömän i djupet.

PÅ TOPPEN AV berget står den märkliga lotsutkiken. En högrest tingest som ser ut att själv ha vandrat upp på berget med sina långa ben. Vi går in och tittar upp i trappan som leder mot toppen. Fotstegen är smala och känslan lite klaustrofobisk. Den trånga och nästan lodräta passagen är inte för vem som helst. Klättringen betalar sig dock med ett panorama över hundratals öar och skär. Österut syns fastlandet som en grå strimma i diset, söderut fyren vid Väderöbod och norr och västerut ligger öppet hav så långt ögat når. En storslagen syn mot oändligheten.

Väderöarna blev naturreservat 2011. Ett marint sådant, gränsande mot Kosterhavets nationalpark. Det är ett artrikt område även om det mesta gömmer sig i undervattensvärlden. I djupet räkstim och storfisk som håkäring och hälleflundra, mot land mäktiga tångskogar och vid ytan tumlare och knubbsälarnas kolonier på skären. Sportdykare berättar om jättelika humrar och klippväggar med färggranna anemoner och sjöstjärnor.

HÄR FINNS MÅNGA fantastiska naturhamnar, varav en del har bryggor, men vill man ha nära till värdshus och andra förnödenheter är det gästhamnen på Storö som gäller. På segelskutornas tid kunde sundet vara lika fullt av båtar som idag. I kanalen mellan Storö och Stora Hejen ligger Strömsund. En mellanhamn för rederier och handelsmän från när och fjärran som väntade på dagsljus eller bättre väder. Ibland fick de vänta länge och fördrev tid med att  hugga in namn, årtal och andra tecken i berghällarna. Man kan fortfarande se ristningar ända från 1400-talet och på Storö finns en mystisk stenruin som lär varit en enkel kyrka eller kapell.

Havet ger och havet tar är ett gammalt talesätt. Få visste det bättre än lotsarna. En stormande novembermorgon i början av 1900-talet drev den ryska skonerten Charlotte mot svarta skär. Lotsarna på Storö och närliggande Dyngö gav sig iväg mot Sotefjorden. De lyckades undsätta den nödställda båten, men lotsarna från Dyngö miste en man. Bragden belönades med silvermedaljer av dåtidens regenter, Gustav V och den ryske tsaren.

Ett foto finns bevarat, med hjältarna i nypressade uniformer, medaljen på bröstet och stolta hustrur. Sådana händelser får en särskild nimbus på plats. Historiens vingslag brukar man säga. Och på Väderöarna blandas fläktarna med andra vingslag i skyn. Här är fågellivet rikt och på vägen ner från berget seglar trutarna förbi. I vikarna dyker tärnorna pricksäkert i stimmen av skarpsill. Storskarven sitter och torkar sina utbredda vingar på skären och med lite tur upptäcks tejsten, den sotsvarta sillgrisslan. Fågelintresserade har att speja på i detta karga rike kallat ett himmelrike till havs och helvete på jorden, med syfte på årstidernas växlingar och vädrets stundom stormande makter.

En lynnig karghet som går hand i hand med blomstrens fägring av vildkaprifol, trift och vitsoppor mellan klipporna.

I BYN HAR båtfolket bytt till byxor och kortärmad skjorta eller kjol och blus, men några i badkläder är kvar vid bastun nere vid vattnet som eldas så skorstenen bolmar. Bastun är ett bra ställe att hänga på då stugan, som kallas loungen, ligger på klipporna intill. Här erbjuds dryck av varierande slag och kompletterande inköp av öl och annat läskande kommer väl till pass när man sitter på laven och värmer sig efter ett uppfriskande bad.

Allt fler strömmar till och minglar. Ett behagfullt sorl med glam och skratt fyller sommarkvällen samtidigt som värdshusets personal sätter fart och springer fram och tillbaka för att duka till utomhussupé. Förväntan ligger i luften och folk ser ut att trivas. Som norrmännen som förfestar på uteserveringen. De har seglat hit från Kristiansand. Tvärs över öppet hav.
– Fina grejer att segla den vägen. Det har blivit en tradition för oss att ligga över en vecka om sommaren. Något liknande med värdshuset och gästhamnen finns inte i norra Skagerrak. Det är helt toppen. Hemåt följer vi kusten, in mot Strömstad och vidare till Oslofjorden. Man måste ju hälsa på lite i storstan också, skrattar norrmännen glatt och understryker att Väderöarna är något extra.

Borden på innergården mellan värdshuset och den vindskyddande sluttningen fylls av gäster. Kvällens kulinariska högtid är på gång med vedeldat grillbord stort som ett traktordäck där biffar, korvar, majskolvar och paprikor fräser och får färg runt en flammande eld. Bredvid, dryck på kylning, skålar med sallad och blänkande kristall. Och i fonden kvällsljus mot ett stillnande hav. Magiskt.

TEXT OCH FOTO: PER LINDBERG