Medlem med egen bergborr

Bosse Hermansson, 75, har alltid gillat båtar. Det började med en eka på 40-talet, en Forsslundare på 50-talet, en Daycruiser på 60-talet, en Vega på 70-talet och nu kör han en liten kabinbåt. Inom Hamn- och farledskommittén ser Bosse till att Kryssarklubbens sjömärken och bojar i Stockholms skärgård ligger på plats. Bosse blev medlem i Kryssarklubben ”för jättelänge sedan”.

– Kommer inte riktigt ihåg när det var. Jag gick med för att få ett certifikat för att kunna segla utomlands. Någon segling utomlands blev det aldrig, men jag ångrar inte en sekund att jag gick med i SXK.

För tio år sedan blev han aktiv inom Hamn- och farledskommittén. Då hade han varit pensionär i fem år, av en anledning som han paradoxalt nog är lite stolt över:

– Jag gick vid 60 för att jag ansågs som en obekväm revisor på Telia. Dåvarande generaldirektören Tony Hagström tyckte att det var jätteskönt att bli av med mig. I ett skriftligt betyg stod det att jag var en hårdhänt revisor. Det gillade jag, säger Bosse och skrattar.

Inom Kryssarklubben har Bosse fått många kompisar och han fortsätter att vara medlem av den enkla anledningen att här finns många trevliga människor. Sitt jobb inom Hamn- och farledskommittén trivs han med. Jobbet går ut på att åka ut med båt, inventera och kartlägga leder och naturhamnar, tillsyn av uthamnar och bojar och en hel del annat. Runt hela den svenska kusten, i Vänern och Mälaren har Kryssarklubben 130 bojar plus bergöglor för förtöjning. Klubben hjälper också båtfolk att lättare ta sig fram genom att bekosta och sätta ut sjömärken, orienteringstavlor och enslinjer.

– För att lättare få upp orienteringstavlorna har jag köpt en egen bergborrmaskin. Den gör jobbet betydligt enklare och lättare.

Bosse ägnar en hel del tid åt att ge service till Kryssarklubbens medlemmar.

– Det rullar iväg, över 14 dagar per år blir det säkert. Jag står på båtmässan någon eller några dagar och brukar också vara ute vid Malma Kvarn och hjälpa till.

Malma Kvarn är Stockholmskretsens seglarläger på Värmdö. När Bosse ser framåt är det just verksamheten på Malma Kvarn han ser som viktig.

– Klart att det vore kul att få in mer ungdomar till Kryssarklubben och då tror jag konfirmations- och seglarlägren på Malma Kvarn spelar stor roll. Det är ju när man blandar unga och gamla som det blir bra. Det finns det många bevis på.

Men tillbaka till Bosses båtintresse. När han fyllde 10 år, det vill säga samma år som andra världskriget tog slut, fick han en eka med en Archimedes utombordare från 1928 av sina föräldrar.

– Den körde jag och min kompis själva från hemmet i Grisslinge till Vaxholm. Inget dåligt äventyr för två unga grabbar.

När det var dags för gymnasiet i Stockholm startade han en roddarförening, ”Södra Latins Roddarförening”. Där fick han en tysk hårdför tränare med meriter från träning av det tyska OS-laget i rodd inför OS 1936 i Berlin.

– Vi kallade honom för Professor Hirn. Men nej, han hade ingen mustasch. Han var schyst och vi märkte inte något av hans eventuellt dunkla förflutna. Han förstod väl redan tidigt att det var bäst att växla om och flytta till Sverige.

Det var under skolåren på Södra Latin som Bosse även hittade och köpte en äkta ”Forsslundare”, det vill säga en av den tidens häftigaste motorbåtar, konstruerad av legenden Gideon Forsslund.

– Den var i hyfsat skick och eftersom min far hade en bilverkstad hjälpte han till med att sätta in en Ford V8:a av årsmodell 1952. Det var en sidventilare på 85 hästkrafter med raka avgasrör rätt ut genom akterspegeln. Det lät ordentligt när vi drog på i 28 knop.

I lumpen blev han båtchef inom Kustartilleriet för en 200-båt, en trupptransportbåt som tog 50 man. Under den tiden fick han inblick i alla de hemliga leder som Marinen har i skärgården.

– Inom Hamn- och farledskommittén har vi försökt att få Försvaret att lämna ut några av lederna. Det vore kul om Kryssarklubben kunde ta hand om dem.

Annars är det med Vegan 791 ”Narnia” som Bosse har spenderat mest tid i Stockholms skärgård.

– Ja, även om det inte blev någon långsegling utomlands så seglade vi upp till Öregrund något år och till Öland och Västervik något annat. Det var när barnen var små och för dem var den tiden nog inte helt fel. Min son Stellan jobbar nu med de avancerade trimaranerna SeaCart 30.

Text Hasse Bauer Bild Maria Fasth