Brustna drömmar och tuberkulos

För hundra år sedan var livet på havet en dröm för många. Men verkligheten såg betydligt annorlunda ut med misshandel, iskyla och bottenlåg status.

Mellan 1918 och 1919 fanns det runt 10 000 svenskar bara i den amerikanska handelsflottan och på svenska fartyg återfanns ytterligare 20 000. Resorna på haven drog ofta ut på tiden och åtskilliga sjömän omkom i stormar, sjukdomar eller av anledningar som inte alltid redovisades sanningsenligt.

Livet ombord var ofta tuffare än de unga männen trott. Arbetstiden var minst 14 timmar per dag och vid hårt väder gavs inget utrymme för vila på flera dygn. Ett segelskepp var ett eget universum med egna lagar och regler. Fram till 20-talet var det inte tillåtet för sjömännen att avvika från skeppet när de låg i hamn. De som gjorde det betraktades som rymlingar och kunde dömas till fängelse.

Att prygla sjömännen var lagligt om de ansågs ha gjort sig skyldiga till olydnad och hierarkin ombord var strikt. Tjänstgöringstid på havet och position var avgörande. Högst upp stod kaptenen, längst ner den jungman som senast mönstrat på. Pennalism och våld var vanligt. En del unga slogs helt enkelt ihjäl utan att den skyldige straffades. Istället skrevs det av som ”olycka” eller ”drunkning”.

De som trots allt stannade kvar ombord uppnådde graden matros efter ungefär två års tjänstgöring. Matroserna var de som fick klättra upp i masten och ut på rårna för att reva eller beslå segel. Ett livsfarligt arbete bland vajrar hala av is och råsegel dränkta i vatten eller snöglopp.

Kaptenen hade en egen hytt medan besättningen sov i skansen. Trängsel, kyla, fukt och bristande hygien bidrog till sjukdomar. Kosten var ensidig och kunde bestå av rovor, välling och salt sill. Det var också svårt att förvara maten på ett bra sätt.

Väl i land förknippades sjömannen med missbruk och kriminalitet. Till det bidrog tatueringarna som ofta gjordes i ett helt annat syfte än att representera en äventyrlig livsstil. Kristna motiv ökade chansen att begravas i vigd jord och guldtanden eller guldörhänget kunde räcka som betalning för en gravsten.

På 1900-talet började sjömän ställa högre krav på både rättigheter och löner. När den norske sjömannen och fackföreningskämpen Andrew Furuseth fick USA:s president Woodrow Wilson att skriva under ”seamen´s act of 1915” innebar det början till slutet för sjömännens närmast rättslösa tillvaro. Demokratin på land nådde till slut också havets arbetare.

Läs hela artikeln i På Kryss nr 2-21.

FOTO: CREATIVE COMMONS / SJÖHISTORISKA MUSEET DIGITALTMUSEUM.SE