Läsvärt
Coronapandemin: Fast i främmande hamn
Runt om i världen sitter svenska långfärdsseglare fast i olika hamnar i skuggan av coronaviruset. När de får lätta ankar igen är osäkert. Här kan du läsa hur livet ombord ser ut just nu på sex båtar.
Strikta regler och karantänbestämmelser av olika slag påverkar förstås också båtlivet. Här är några exempel på hur läget ser ut just nu i olika länder. I Frankrike förbjuder fler och fler marinor båtar att lägga till. Hamnkontor och badrumsfaciliteter är stängda för allmänheten. I Spanien är många marinor stängda och passerande båtar uppmanas att ligga för ankar och försätts i karantän. Att lämna marinan är också förbjudet på många ställen.
I Italien kräver regeringen att alla båtar som anländer för första gången till en italiensk marina måste be om ”Free practice” vilket innebär att visa gul flagg och att de inte får lägga till utan tillstånd. Innan båten får förtöja kontrolleras kroppstemperaturen på alla ombord och väl i land sätts besättningen i karantän.
I Karibien gäller samma regler som i Frankrike på French Islands, Dom Tom och i Dominikanska republiken. I Puerto Rico är alla marinor stängda och tillträde är förbjudet.
Antigua har stängt för alla segelbåtar utom för dem som tidigare har reserverat en plats. Det går däremot inte att reservera nya platser. I Brasilien tillåts endast de besättningsmedlemmar som har en bokad flygbiljett hem att förtöja sin båt. Övriga båtar måste ligga för ankar. På http://blog.navily.com/en/blog/covid-19-marina-information/ går det att läsa mer om vilka hamnar som inte tar emot seglare.
Drygt 3 200 av Svenska Kryssarklubbens 40 000 medlemmar är långseglare och seglar i andra farvatten än de svenska. Här berättar några av dem hur drömresan plötsligt gick i stå och hur de fördriver tiden ombord i väntan på att kunna segla vidare.
Bird of Passage, Port Ghalib, Egypten
“Vi är på väg hemåt efter snart fullbordat varv, men är nu fast i Port Ghalib, tre fjärdedelar upp genom Röda Havet. Vi har det bra och umgås med andra seglare och kan till och med köpa mat. Restaurangerna är stängda, men några har öppet för ”take-away” liksom två matvaruaffärer i närheten. Det är ingen coronavarning i Djibuti eller Sudan, däremot hade turisterna redan börjat åka hem när vi kom hit. Nu är här helt tomt. Det är bara lokalbefolkningen kvar. Det är faktiskt en smått surrealistisk stämning på en plats som i vanliga fall borde vara smockfull med turister.
Vi har bokat plats i en turkisk marina för upptagning på land och tanken är att åka hem över sommaren. I dagsläget vet vi inte hur det kommer att gå, om Turkiet kommer att öppna sina gränser eller…. Vi har inte riktigt kläm på om det går att komma i land någonstans, men ett rykte säger att Malta släpper in folk. Vi stannar där vi är tills läget stabiliserats.”
Hälsningar från Johan och Tove Kjellander på Bird of Passage
S/Y Doris, Valencia, Spanien
“Marinan ligger mitt i Valencia så vi har hyggligt nära till affären. Vi flög ner hit igen den andra mars efter att ha varit i Sverige över vintern för att laga vår motor och jobba. Vi hade tur som hann komma ner och få motorn levererad till hamnen så att vi kunde montera den innan karantänen infördes.
Nu handlar det mestadels om att beta av punkter på vår ”to do” lista, läsa och lyssna på talböcker. Allt är stängt förutom mataffärerna och apoteken. Eftersom bara en person får gå och handla turas vi om så att båda får en liten promenad. På stan kollar polis och militär att man är ute av rätt anledning och man får vara beredd på att kunna visa upp kvitto. Nu har allt lugnat ner sig i affärerna, folk har slutat hamstra så nu ser det ut som vanligt igen i hyllorna. Vi får ibland köa lite för att komma in, men sedan är det bara att sprita händerna, ta på plasthandskar och handla. Kassörskorna sitter bakom plexiglasskärmar så att även de är skyddade. Här i marinan kör vakter omkring och kollar att vi håller oss i våra båtar och inte går på bryggorna. Vi får gå till toa och dusch, men det är allt.
Det kan bli lite långtråkigt vissa dagar när det regnar och blåser, men då ser vi på film och försöker fixa med projekt, som att sy till exempel, inne i båten. När solen skiner som idag är allt mycket enklare. Trots allt är det rätt skönt att de tar coronaviruset på allvar här nere och vi har det rätt bra i båten.
Vi hade som mål att segla mot Grekland via Italien, men eftersom det här ser ut att dra ut på tiden så seglar vi troligen mot Kanarieöarna när karantänen släpper. Sedan får vi se vad som händer.”
Hälsningar från Sten och Kari Reckebo ombord på S/Y Doris
Sailing Sally, Antigua, Karibien
“Vi har hamnat mitt i krisen och har barn och barnbarn ombord här under vår segling i Karibien. Just nu är vi fast på Antigua och flyget hem till Sverige för barn och barnbarn har precis blivit inställt. Båten behöver repareras och reservdelarna finns på Saint Maarten dit vi inte kan segla just nu. Följ oss gärna på sociala medier där vi heter Sailing Sally. Barn och barnbarn heter 4bonbons.”
Hälsningar från Jonas Edlund ombord på Sailing Sally
S/Y Samantha och S/Y Nausica, Oriental, North Carolina
“Båda båtarna lämnade Sverige för cirka två år sedan och vi planerar nu att segla hemåt så snart som möjligt, men vi vill vänta tills vi vet att vi blir insläppta först på Azorerna och sedan i England och övriga europeiska länder på väg hem till Göteborg.
Planen var att utforska USA:s östkust upp till New York, men det tog tvärstopp när vi nådde North Carolina. Det får bli en selfie vid Frihetsgudinnan på en annan resa längre fram istället tyvärr. Marinor och bensinmackar stänger ner och vi är inte välkomna att gå i land om vi byter delstat.
I North Carolina lyder sedan den 30 mars en ”Stay at home” order vilket betyder att vi endast får lov att lämna båten för att handla mat, uppsöka sjukhus/skaffa medicin samt utomhusaktivitet för hälsan, förutsatt att vi håller oss minst sex fot (cirka två meter) från andra personer. Vi får heller inte vara mer än tio stycken i grupp. Människor här är extremt hjälpsamma och lånar bland annat ut både bilar, båtplatser och sommarhus till oss. Vänligare människor har vi aldrig träffat!
Det är trist att se hur ett helt samhälle stannar av och det ekar tomt i stan och butikerna. Vi har bunkrat massor med mat som tur är. Varor som papper, tvål, handsprit, bröd, pasta, ris och mjöl är, som på många andra ställen, nu svårt att få tag på. Barnen är lite besvikna över att lekparkerna har stängt, men även här har lokalbefolkningen hjälpt oss med leksaker och utomhusaktiviteter som tjejerna kan göra i land (såklart på avstånd från andra).
En positiv sak med corona för oss ombord på Samantha och Nausica är att vi har blivit väldigt kreativa när det gäller matlagning och bakning ombord. Kanelbullar, pizza, egenkokta räkor, pannkakor, kladdkaka och Beauf Bourguignon är bara några av alla godsaker vi tryckt i oss den senaste tiden! Förutom att frossa i mat har vi på grund av utegångsförbudet även kunnat ägna oss mycket åt det båtunderhåll som vi tidigare har skjutit upp.”
Hälsningar från Maria och Johan Syversen ombord på S/Y Samantha och Anders, Linnea, Tilda och Agnes ombord på S/Y Nausica
S/Y Colon, Puerto Williams, Chile
“Vi har gått igenom många stadier av ”att vara fast på båten”. Allt från att segla länge till att bara vara inblåst någonstans. Men sällan har vi varit med om att bli fast på båten på det sätt vi är nu. Vi ankom Puerto Williams efter några dagar i Ushuaia, hade checkat in och tagit oss vidare för att upptäcka lite av den enastående naturen här nere. Den 17 mars återvände vi till Puerto Williams, vårt Zarpe (cruising permit) hade börjat gå ut och Johanna, en vän på besök, skulle flyga hem dagen efter.
Det är sällan vi får höra något via VHF på engelska i dessa farvatten. När Armadan i Chile verkligen tar sig tid att hitta någon som (mer eller mindre…) talar engelska vet du att det är något allvarligt. Det Armadan säger är att vi inte är tillåtna att gå iland. Klockan 18.00 samma dag har de låst alla hamnar och vi måste därför lägga oss på ankar till 1 april (vi kom in klockan 18.20).
Normalt sett hade det inte varit någon fara. Men vi befinner oss söder om den mest sydliga staden, Ushuaia, och Puerto Williams är ännu längre söderut. Det vill säga att vinden, vädret och allt runt omkring oss är värre än det normalt sett kan vara någon annanstans i världen. Vi blir därför tvungna att lägga ut 100 meter kätting a´ 10 mm. Plus extra vikter. Det är inte alls speciellt skyddat här. Och vind kommer det alltid. ”Willywags” kallas de här, men vi kallar dem Willy Wonkas!
Vi meddelar att vi har lågt med vatten och nästan ingen mat kvar mer än ris och pasta. Känslan av att vara helt utelämnad är större än någonsin. Normalt sett känner man ofta så när man seglar. Men då är det självvalt. Vi har valt att segla ett världshav. Vi har valt att vara utan kontakt med omvärlden. Vi har valt att vara isolerade. Inte nu. Nu hade vi dessvärre också två personer på besök. Deras vistelse skulle helt klart bli annorlunda. Nu är vi intvingade i en karantän, fyra personer i en båt där vi normalt sett bara är två, jag och Anton.
Första dagen går snabbt. Andra dagen får vi levererat både mat och vatten till båten av Armadan själva och vi känner oss i goda händer trots allt. Via satellittelefon har vi fått höra om många andra i världen som haft det betydligt mycket värre än vi.
14 dagar är egentligen ingenting. Jag tror jag talar för de flesta långfärdsseglare när jag säger att det knappt tar dig till andra sidan Atlanten. Men sällan sitter du i 14 dagar och ser land ett halvt stenkast iväg från båten du är låst på.
Vi spenderar dagarna med att få utfört service på en hel del saker. Dieselugnen som vi snart insåg läckte var en bra sak att få ordnat snabbt. Det blev bättre än nytt. Som så mycket annat vi fått gjort, när man bara finner tid att göra det (läs; tar sig tid!). Vem uppfann kortleken, han/hon/den borde ha Nobels fredspris! Utan den hade vi nog inte klarat oss. Vem kan vi reta idag, över att inte ha vunnit överhuvudtaget? (Oftast bara en person, Anton!)
Vi är konstant i kontakt med en annan segelbåt, Kotik, som ligger inne i marinan. Kapten Igor har varit en ängel och hjälpt oss att forsla ut lite specialsaker till båten som vi inte fått från Armadan. Han har hållit oss uppdaterade och hjälpt oss med det mesta.
Vi är nu i marinan, på en annan boj, men mycket mer skyddade. Vi är fortfarande i en ”typ av karantän”. Hela staden är i ”lockdown”, men vi har rätt att få utnyttja marinans faciliteter. Vi kan gå omkring lite och vi kan ordna så att vi får leveranser av mat och andra förnödenheter. Det var aldrig tufft eller på gränsen till att vi inte skulle klarat oss där ute. Men när man är fast, utan att kunna ta hand om sig själv känner man sig väldigt utlämnad åt slumpen. Det känns bra att kunna ta hand om sig själva för en gångs skull. Johanna har missat sin flight. Hon kan inte lämna ön här nere. Svenska ambassaden kommer med många tips från Santiago, men att ta sig dit är omöjligt just nu. Det är helt enkelt så att vi är fast här. Vintern är på väg. Och det kan gott bli så att vi alla blir inlåsta här en lång, lång tid framöver. Kanske öppnar det upp för Antarktis nästa år istället?”
Hälsningar från Ludvig Grip och Anton, Camilla och Johanna ombord på S/Y Colon.
SV Chibidarra, Isla Mujeres, Mexiko
“Fast i Mexiko i vårt kära hem, en Dufour 44 fots ketch vid namnet Chibidarra från 1978. Vår besättning består av tre personer, Anders, Andreas och Hanna, i 30-årsåldern. Tillsammans har vi seglat ungefär 10 000 Nm och hade precis nått punkten längst hemifrån när covid-19 började göra sig hörd. Vi var länge förskonade, men i Mexiko blev vi fast, när grannländerna stängde sina gränser.
Vår vardag i Mexiko har ändrats väldigt mycket sedan vi kom hit den 15 mars eftersom förutsättningarna ändras nästan från dag till dag. I början var allt öppet och massor av turister överallt, men ön tömdes ganska snart och nu är 59 av 60 hotell stängda. Vår karantän på båten har nu varat i en och en halv vecka, så än så länge är humöret uppe. Vi börjar morgonen med kaffe och Cruisers net här på Isla Mujeres där info och nya regler från hamnkaptenen tas upp. Efter det dras olika projekt igång. Som för de allra flesta båtar med lite år på nacken finns det en oändlig att göra-lista och det enda som sätter käppar i hjulen är bristen på material. Vi håller även igång och tränar på båten då vi endast får gå iland 1,5 h per dag och då får endast en person gå och handla mat eller gå till apoteket, efter att först ha bett om lov. Dagssegling uppmuntras för att tömma svartvattentankarna, men även här måste hamnkapten meddelas. Förutom båtprojekt och underhåll så har vi även börjat experimentera med konservering av mat. Vi har byggt en köttork och gjort fermenterade grönsaker. Vi har även skapat vår egen surdeg och bakat på den några gånger. Möjligheterna är oändliga när man har internets tutorials till hjälp.
Resan för oss började från Sverige, Göteborg hösten 2018 och tanken har varit att vara tillbaka sensommaren 2020. Planen var att stanna i Mexiko i 10 dagar för att proviantera inför Cuba och Bahamas. Mer än tre veckor senare och vi är fortfarande här. Efter Bahamas var planen att segla norrut direkt till Kanada för att sedan ta norra rutten via Grönland, Island, till Sverige, och lite däremellan. Just nu finns inga planer. Vi har anmält vårt intresse till en europeisk grupp som planerar en atlantöverfart i sommar. Vi kanske väljer att åka med dem, vem vet. Vi är i alla fall ganska lugna, det kanske inte kommer bli den trevligaste seglingen hem, med i värsta fall en 5 000 Nm segling direkt från Mexiko och hem, men det skulle ju lösa sig det med. Så just nu avvaktar vi läget runt om i Karibien innan vi gör några nya planer.
Hälsningar från Hanna Kvistberg, Anders och Andreas ombord på SV Chibidarra
![](https://pakryss.se/wp-content/uploads/SXK-Logga_vit.png")
Hej.
Alla är ju inte fast i en hamn eller land.
Många är fast på sin vinterplats och kan inte
åka till sin båt.