Elizabeth Tyler: Med havet som konstatelje

Det finns många sätt att uppslukas av ett intresse. Några föds in i det, andra visar sig ha talang, vissa kan inte ens själva förklara hur det gick till. Konstnären Elizabeth Tyler vet precis hur det gick till. Tyvärr. Snart 70 år driver hon i dag en seglarblogg, målar sina tavlor ute på havet och skuttar runt med Go Pro-kamera. Men vägen tillbaka till seglarlivet har varit lång.

– Första gången jag seglade var jag 14 år och det var hemma i England, ett sjösystem med nätverk av floder och kanaler som kallas Norfolk Broads, säger Elizabeth Tyler när jag frågar när hon upptäckte seglingen.
Spelplanen kom att bli större. Under 80-talet via bland annat en Bandholm 26 i Danmark. Men det var inte förrän 1988 som saker skulle förändras på allvar. Det var då hon träffade sjökaptenen och lotsen Max Sandström. På en ”romantisk mikroö” i finska Österbotten av alla platser. De gifte sig, köpte en Monsun 31, gav sig först ut i Norden, sedan vidare genom kanalerna och ut i Medelhavet. När Max gick i pension tillbringade paret halva året till havs, halva på land – i det ikoniska Borstahusen utanför Landskrona. Elizabeth beskriver sin make som varm, ömsint och inriktad på problemlösning. Men det hindrar inte att där ute i den grekiska övärlden var det sjökaptenen, inte akvarellmålaren som bestämde.
”Min man var van att ge order i sitt yrke. Så det var inget att diskutera; jag bestämde ingenting. Men jag hade sett det han gjorde… Det var en ganska traditionell rollfördelning,” säger Elizabeth och det är tydligt att hon egentligen inte vill komma in på vad som hände sedan. Hur det där hon sett skulle bli så viktigt.
Tjugofyra år hann de leva så. Hon med ateljé på båten, han med järnkoll på det tekniska och administrativa. Men så en morgon 2011 förändrades Max.
”Kvällen innan hade han dykt och klättrat i mast. Nu pratade han bara konstigt. Hällde kaffe på spisen. Visste inte var han var. Det var väldigt svårt att få någon att förstå att något var fel, för det syntes inget utåt och han anade inget själv. Till slut fick jag med honom ned i gummibåten, rodde iland till en liten grekisk fiskeby och tog taxi till närmaste klinik. Han blev medvetslös under undersökningen…”
Det var en upplevelse som Elizabeth fortfarande har mardrömmar av. Ensam i den grekiska övärlden med 80 euro på fickan och mobilsaldo som närmade sig noll. Flera timmar senare och via fem olika ambulanser över bergen hamnade Max på ett privat sjukhus i Aten och fick diagnosen herpes encefalit, ett herpesvirus som satt sig i hjärnan. I januari 2013, svårt personlighetsförändrad och hjärnskadad, gick han bort.
Elizabeth Tyler vevar runt i sin latte och vet att jag undrar. Det var en vedervärdig tid. Hur i hela friden hittade hon tillbaka till seglingen?
”När han dog var det många som tog för givet att jag skulle sälja båten. Men varför skulle jag göra det? Att sitta och måla i båten, det var mitt liv! Jag tänkte: ’Jag kan väl i alla fall försöka segla själv, går det inte så går det inte.’ Jag tog med min svåger ner och sjösatte den. Första dagen var han med ombord också, ifall det inte skulle funka. Sedan körde jag på själv.”

Var du inte nervös?
”Jo väldigt! Då låg jag i Porto Heli, en stor bukt med en massa båtar som ligger för ankar. Jag tänkte bara att jag måste få ut den en vända. Sedan när det började blåsa tog jag tog mig hastigt tillbaka. Vi har elektrisk ankarvinsch så det var ju enkelt att ankra. Så där höll jag på; de första veckorna tog jag bara små turer ut och tillbaka.”
Det här var i maj 2013. Knappt två år har gått och Elizabeth har förlagt mer och mer av sin tid till havs. Sommaren 2014 var hon ute fyra månader. Besök av barn och barnbarn några veckor, men mest själv.
Lätt var det inte. Vid åtminstone två tillfällen var hon nära att ge upp:
”En gång när det var storm hade ankaret lagt sig på en massa fiskenät och jag drev iväg och kolliderade med en stor stålbåt. Mitt ankare trasslade in sig i stålbåtens kätting så jag fick gå ner i gummibåten och försöka få bort det. Det gick bara inte. Det slutade med att båtägaren, som var fransman, hoppade ner i min gummibåt mitt i natten helt naken (skratt). Det var ganska surrealistiskt. Jag ville bara hem. Men nästa morgon kände jag mer ”shit happens”, för då insåg jag att det var ett misstag som kunde hända alla, det berodde inte på min okunskap.”
Mod. Nyfikenhet. Kampvilja. Det finns säkert många ord för att beskriva vägen tillbaka. Själv menar Elizabeth att ’envis’ nog är det bästa ordvalet.
”Vill jag att något ska hända så – ser jag till att det gör det, kanske.”

Fast du var ändå 67 år när det här hände.
”Mm. De flesta kvinnor jag pratar med säger: ’Nej, det skulle jag aldrig ha vågat!’ Men jag tänker att det är för att de inte har behövt. Jag har träffat flera andra änkor som seglar runt själva. Det är hemskt mycket pensionärer därute och det mest sannolika är ju att den ena parten dör först och den andra senare, vad ska man göra då – sluta?”
Elizabeth Tyler har snart hunnit bo ett halvt århundrade i Norden. 1992 kan räknas som hennes genombrottsår som konstnär, det var då hon vann pris i den nordiska teckningstriennalen. Men det var hemma i England som hon tidigt förstod vilket yrke hon var ämnad för. Som elvaåring vann hon en teckningstävling i tv. Som femtonåring fick hon dispens att börja på en konstskola. Året därpå gick båda hennes föräldrar bort – sorgearbetet efter maken är med andra ord inte det första. Sedan dess har hon försörjt sig som bildkonstnär.
”Under konstskoletiden levde jag på stipendier och helgjobb på supermarket. Men ja, till slut gick det ju…”

Du har seglat sedan 1960. När blev havet ett motiv i din konst?
”Ganska sent faktiskt. Till en början gjorde jag tuschteckningar av gatuliv och människor – med just tusch för att det var billigast. Därefter växtlighet, inte kultiverade blommor, utan vild växtlighet. Till sist blev det strand och så småningom havet… Så, ja, jag har väl sakta närmat mig det. Det är svårt att måla hav! Det rör ju på sig hela tiden.”
Elizabeth Tyler är en god historieberättare. Hon ler lurigt och underskruvar sina anekdoter på ett sätt som många nog skulle kalla typiskt brittiskt. Hon är fullt öppen med att hon inte alls gillar att bli äldre, eller snarare vad det gör med folks förväntningar på vad som är ’möjligt’. Reaktionerna när hon kommer in i hamn varierar; vissa ställer sig med armarna i kors med ett ”kom inte hit och stör”, medan andra visar två tummar upp. Det är inte så mycket att bry sig om. Det viktiga är om man fixar det. Och där, säger hon, kanske det spelar in att hon är just bildkonstnär.
”Fantasin är ett så viktigt inslag där och jag tror faktiskt det är många situationer jag kunnat lösa ombord tack vare det”, säger Elizabeth och nämner som exempel när hon inte hittade platsen i motorn där man kontrollerar oljenivå. Lösning: In med Ipaden under alltihop, parallellfota åtta bilder snett underifrån och, tja, någonstans måste den ju vara.

Du nämnde att det fanns ett tillfälle till när du var nära att ge upp?
”I fjol råkade jag ut för en orkan på 32– 35 sekundmeter. Den gången släppte ankaret, men det fanns inte utrymme att lägga ut mer kätting för det var en massa båtar bakom mig vid fasta förtöjningsbojar. Att köra längre bort gick inte eftersom jag inte kunde lämna ratten för att ta upp ankaret. Med den och 40 meter kätting hängande från fören fick jag köra runt i ring i flera timmar. Jag kunde inte be om hjälp över VHF:en eftersom den var upptagen av flera may-day-anrop. Följande dag var gummibåten med aktersnurran vänd upp och ned och årorna bortblåsta. Jag kunde inte komma iland och mobilen var död, men jag hade internetuppkoppling. Jag ska inte tråka ut dig med detaljer men jag minns rådet jag fick från Facebook: ’OBS ta inte upp aktersnurran förrän du har förberett baljor med mycket sötvatten som du kan bada den i för att få bort saltet direkt!’ Och det var ju tur, annars hade jag aldrig kommit iland.”

Elizabeth Tyler:

Född 1946. Uppvuxen i Leamington Spa i den del av Storbritannien som kallas Midlands. Har sedan slutet av 60-talet bott i Norden. Först Danmark, sedan Finland och sedan 1996 Sverige. Bor idag i skånska Borstahusen, det anrika fiskeläget grundat redan på 1770-talet.
Första segelbåt: En Pinochio 23, sedan en Bandholm 26 och nu en Monsun 31, byggd 1976, som fått namnet ”Aquarella”.
Familj: Två söner, tre barnbarn, en styvdotter, en styvson och fyra bonusbarnbarn”. Blev 2013 änka efter maken Max Sandström, lots och sjökapten född 1942 i Helsingfors. Max gick till sjöss som 16-åring och for flera varv jorden runt på svenska handelsfartyg innan han återvände till Finland och blev sjökapten och landets yngste befälhavare.
Idag driver Elizabeth bloggen Sailing on, single-handed, yachtswoman.blogspot.se och är även aktiv på Facebook-gruppen Women who sail (5000 medlemmar över hela världen), där hon numera inte bara får goda råd utan även börjar kunna
ge råd.
Hennes tavlor finns på: www.elizabethtyler.com

Niklas Eriksson
redaktion@pakryss.se

[ Artikeln publicerades första gången i en längre version med fler bilder i magasinet På Kryss nr 5, 2015 ]

långfärd, Medelhavet, segling, tips&trix