Hamnförenings betalningsansvar vid oljeutsläpp

En förening kan bli anvarig för exempelvis saneringskostnader vid bränsleutsläpp trots att utsläppet inte kan knytas direkt till någon medlem i föreningen. Bilden är en produktbild för en oljeläns. BILD: Sjuntorp Oljelänsor

Nyligen slog Mark- och miljööverdomstolen fast att en lokal båt- och hamnförening ska ersätta saneringskostnader efter ett oljeutsläpp. Detta trots att ingen vet om föroreningen har någon koppling till föreningens verksamhet eller medlemmar. Beslutet blir nu vägledande för liknande fall i framtiden och det finns anledning för föreningar att sätta sig in i vilket ansvar man har, skriver advokaten Oskar Frankki.

I augusti 2014 inträffade ett oljeutsläpp i Östersunds hamn. Det saknades tid och möjlighet att utreda ansvarsfrågan innan saneringen genomfördes av kommunens räddningstjänst. Miljö-och samhällsnämnden i Östersund beslutade i efterhand att saneringen skulle ske på den lokala båt- och hamnföreningens bekostnad. Utsläppen återfanns i en del av hamnen där föreningens medlemmar hade sina båtplatser men det gick inte att fastställa från vilken båt läckaget kom.

Föreningen överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen och anförde att det var ett oljeutsläpp från en oidentifierad enskild båtägare och att föreningen därför inte hade något ansvar för saneringskostnaden. Länsstyrelsen gick på föreningens linje och upphävde nämndens beslut. Detta beslut överklagade nämnden i sin tur till Mark- och miljödomstolen.

Mark- och miljödomstolen lade stor vikt vid att det inte gick att härleda utsläppen till en båt vid en båtplats som föreningen ansvarade för. Till saken hör att det i närheten av föreningens arrendeområde fanns gästplatser som föreningen inte ansvarade för.  Domstolen konstaterade att föreningens avtal om nyttjanderätt till området inte innebar att de hade ett generellt ansvar för allt som hände i vattenområdet och överklagandet avslogs. Föreningen ansågs inte vara betalningsskyldig.

Domen överklagades till Mark- och miljööverdomstolen som gick på en annan linje än Mark- och miljödomstolen. Mark- och miljööverdomstolen konstaterade till att börja med i domen (mål M 7800-16) att det funnits anledning för nämnden att fatta beslut om att sanera området på föreningens bekostnad innan något föreläggande eller förbud hunnit meddelas. I detta fall rörde det sig om ett dieselutsläpp, i en vattentäkt, som riskerade att sjunka till botten varför det fanns anledning till brådskande sanering.

Domstolen tog också ställning till om föreningen var att anse som verksamhetsutövare och därmed ansvarig för saneringskostnaderna. Eftersom föreningen arrenderade det aktuella området och upplät platser till båtägare ansågs föreningen ha haft bestämmande inflytande över den verksamhet som bedrevs där och även faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder vid störningar och olägenheter. Enligt förhållandena på platsen kunde det enligt Mark- och miljööverdomstolen uteslutas att utsläppet skulle ha skett utanför det av föreningen kontrollerade området och föreningen ansågs därför vara verksamhetsutövare. Mark- och miljööverdomstolen ansåg att det funnits skäl att besluta om sanering på föreningens bekostnad. Nämndens överklagande bifölls och föreningen blev skyldig att betala för saneringen. Kostnaden uppges av kommunen vara drygt 26 000 kronor. Saneringskostnader för utsläpp kan naturligtvis bli betydligt högre.

Domen innebär att båt- och hamnföreningar i landet kan bli skyldiga att betala för sanering efter utsläpp inom områden som föreningen arrenderar, utan att det kan visas att utsläppet skett från en båt som hyrt en plats av föreningen. Snarlika avgöranden finns sedan tidigare, men särskilt intressant är alltså att Mark- och miljööverdomstolen just fokuserar på att utsläppet har skett inom ett område som kontrolleras av båt- och hamnföreningen och inte från vilken båt utsläppet kommer ifrån.

Saneringskostnaderna för utsläpp i vatten kan bli mycket stora och mot bakgrund av avgörandet bör föreningar runt om i landet vara medvetna om den risk föreningen tar. Även om det inte är möjligt att avtala bort det miljörättsliga ansvaret, så är det fullt möjligt för föreningar att avtala om vem som ska betala om ett utsläpp sker. Sådana bestämmelser om betalningsansvar kan dels finnas i arrendeavtal exempelvis med kommunen, men även i avtal som ingås med de som hyr båtplatser.

Om en förening överväger att ingå ett nyttjanderättsavtal avseende en hamn, exempelvis med en kommun, kan föreningen insistera på att kostnader för eventuell sanering ska bäras av kommunen eller av parterna gemensamt. Om detta kan accepteras eller inte är i slutänden en förhandlingsfråga precis som alla andra.

Vilka eventuella risker enskilda medlemmar, och föreningens styrelse tar, går inte att besvara generellt eftersom det beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Huvudregeln för ideella föreningar och ekonomiska föreningar är däremot att medlemmarna inte har något personligt betalningsansvar för föreningens skulder. Däremot kan skadeståndsskyldighet uppkomma för både medlemmar och styrelseledamöter vid agerande som exempelvis bedöms som oaktsamt eller grovt oaktsamt.

Kontentan är att det är viktigt för föreningar runt om i landet att sätta sig in i problematiken och förstå vilka risker verksamheten medför.

Oskar Frankki
advokat hos Advokatfirman Delphi och arbetar med miljörättsliga ansvarsfrågor

båtjuridik, juridik, sxk