Insändare: Aktivt samarbete krävs för att uppnå effektiva miljöförbättringar

2013 publicerade På Kryss Lennart Falcks debattartikel med rubriken Vad sysslar våra myndigheter med? Lennart följer upp ämnet här med frågan: Hur jobbar de svenska forskarna tillsammans?

För nästan exakt två år sedan ställde jag frågan vad våra myndigheter sysslar med i miljöfrågor? Frågan är fortfarande i allra högsta grad aktuell. Jag får dessutom lägga till: hur jobbar de svenska forskarna tillsammans?

När jag har varit ute hos våra kretsar och hos andra båtklubbar och pratat om miljö och båtliv, har jag ofta citerat en känd miljöskribent: Stefan Edman.
Han presenterade för några år sedan en europeisk undersökning om miljöbelastningen i våra hav. Ca 80 % kommer från våra egna aktiviteter när vi är på land, d.v.s. hemma. 12 % från handelssjöfarten, max 2 % från båtar under 24 meter och max 1 % från fritidsbåtar. Man skulle kunna dra slutsatsen att ju mer vi använder våra båtar desto mindre belastar vi miljön. Nu är det väl inte riktigt så enkelt.

Om man vidare läser på Kemikalieinspektionens, Kemis, hemsida, kan man notera att av all den mängd koppar som är klassad som biocid, så går 1,7 % till antifoulingfärger, drygt 19 % går till industrin och ca 60 % till tryckimpregnering av virke.

Riksdagen har satt följande miljömål fram till år 2020: Ett hav i balans och fritt från kemikalier.
För att uppnå målet så behövs båtlivets insatser, men utifrån Stefan Edmans resonemang eller Kemis statistik torde insatserna knappt vara mätbara. Naturvårdsverket har nyligen givit ut en rapport som visar kemikaliesituationen i våra hav och vatten. Målet kommer inte att klaras, även om det finns några ljuspunkter. Det handlar om attityder hos bl a båtägare. Är det verkligen rätt fokus att jaga fritidsbåtar kan man fråga sig? Vi blir offer, och har svårt att försvara oss. Ofta beroende på att vi saknar fakta.

Hav och Vattenmyndighetens första regeringsuppdrag var att skapa en riktlinje för hur båtbottnar ska tvättas. Den kom ut 2012 och har kritiserats massivt av båtorganisationer och Naturskyddsföreningen. Nu är den slutreviderad och nyttan med den är tyvärr ytterst tveksam.

I riktlinjerna framgår det tydligt att det är de lokala myndigheterna som ställer kraven. De har säkert viktigare ”utsläpp” att syssla med än de från fritidsbåtarna. Lägg nu detta missfoster till riktlinje på hyllan och sök konstruktiva kostnadseffektiva sätt att runda dumheterna.

T.ex. säger riktlinjerna att det är halterna av de farliga substanserna, som man skall styra på, inga totalmängder! Eftersom havsvatten är billigt är det väl bara att skaffa sig en tank och späda till lämpligt haltvärde och sedan släppa ut igen. Förmodligen är det nog inte så det är tänkt Hav och Vattenmyndigheten lever i någon slags 60-tals tänk när det gäller miljö, d.v.s. att reningsteknik är det enda saliggörandet. Hur mycket har Kemi och Hav satsat på bottenfärgs utveckling? Grundproblemet. Givetvis är det inte deras bord.

När den sista remissrundan genomfördes kollade jag vilka som svarat på remissen. Det var NSF, Transportstyrelsen, SSD och möjligen några fler.

Kemi, Sjöfartsverket, kommunerna hade inte skickat in några synpunkter. D.v.s. de som skall utöva tillsyn har uppenbart svalt ”missfostret”. Hav har valt att samarbeta med NSF (hur då?). Båtorganisationerna har väl för mycket kunskap och är kanske för besvärliga. Något för båtorganisationerna att reflektera över.

Vi får väl se hur många rättsliga processer som kommer att skapas pga. dessa riktlinjer.

Konsekvensen har blivit att Kemi som riskbedömer bottenfärger kör sitt race för båtar i sjön och Hav sitt när båtarna torrsätts. Inom EU bedöms bottenfärger från ett helhetsperspektiv. D.v.s. man bedömer målning, slipning, arbetsmiljö och läckage till vattnet. Finland använder EU:s sätt, men i Sverige måste vi ha flera myndigheter för att göra samma sak. Det är dags att fundera över detta slöseri med tid och pengar.

Med kännedom om de färgläckagesiffror som forskarna fått fram, kan man enkelt visa den av Hav föreslagna reningstekniken kan ersättas med att ta upp några båtar lite tidigare. För det är väl ändå utsläppen till recipienten som räknas.

Inom forskningsprojektet Change pågår för närvarande tester med att måla mindre som SXK:s västkustkrets håller i och där jag är engagerad.
Syftet är att försöka kartlägga hur mycket av färgen som läcker, hur mycket vi behöver måla och hur mycket vi spolar av och hur korrelationen ut ser ut gentemot provplatteexponering. Ett 20-tal båtar från Öresund till Västkusten testas.

Miljödebatten har blivit mer och mer ett Östersjöproblem, men vi har ett Västerhav också. Tänk på all skräp som blåser upp på Västsidan. Den internationella sjöfarten rår inte våra myndigheter på, men allt som rinner igenom våra reningsverk är inte så fokuserat jämfört med fritidsbåtarnas utsläpp. Var finns helhetsperspektivet?? Det är dags att tänka om och rätt. Vidare vet vi ju att det finns mängder av farliga kemikalier som passerar våra reningsverk och säkert är en stor miljöbelastning. Givetvis är åtgärderna svåra för att minska detta.

På Stockholms universitet har man kartlagt uppläggningsplatser för fritidsbåtar. Givetvis har man funnit vissa substanser som kommer från slipning och tvättning av i huvudsak godkända bottenfärger. Det är troligtvis gamla synder, som all industrimark har. Dessutom finns det många mätningar av föroreningar i sedimenten runt hamnar längs våra kuster. Är det någon som blir förvånad??

Många av de redovisade substanserna kan man inte beskylla båtägarna för. Nu finns det krav på hur man skall hantera målning och slipning, åtminstone på västkusten.

SSD har föreslagit en riktad åtgärd när det gäller äldre båtar med TBT-färg ( tennfärg ). Vi har lyckats få till ändring av LOVA-bidragen så att det är möjligt. Mätteknik ( XRF) finns, men hur skall det gå till ?

I Önnereds Båtlag i Göteborg i kommer vi att i höst mäta på ca 100 båtar. Sannolikt kommer vi att hitta ca 15 % med gammal TBT-färg. Genom att bara mäta skikten kan man säkert på ett enklare sätt identifiera TBT-rester. När analysen är klar måste man fråga båtägaren om han är villig att blästra sin båtbotten med stöd av bidrag. Om han nu säger ja , behöver han sedan ”bara” måla själv 4-5 lager epoxi och måla åtminstone på Västkusten 2 skikt bottenfärg.

6 gånger måste botten målas. Normbåten i forskarnas undersökningar är ca 20-22 m2.

Ca 120 m2 skall rollas. Det vill till att ha friska armar och bra väder!

Att forskare och myndigheter har målsättningen att förbjuda bottenmålning av fritidsbåtar råder ingen tvekan om. Dessvärre är alternativen i form av mekanisk rengöring dåligt verifierade. Att myndigheter rekommenderar tekniker som ej är vetenskapligt undersökta i någon form, visar bara på avsaknad av relevant kompetens. Krav satta i samråd brukar ge effekt, myndigheter som vet vad bästa teknik är blir bara pinsamt.

Utveckling av nya biocider har stått still i säkert åtta år beroende på EU-biociddirektiv, som stötts och blötts. Det finns nu hopp om nya icke kopparbaserade biocider skall bli godkända.

Det lär redan finnas godkända, men nästa steg blir sedan att formulera en färg och försöka få den godkänd av Kemi, en process som många färgfabrikanter tvekar inför. Dyrt, omfattande och tidskrävande. Flera kommer att avstå från den svenska marknaden och då sitter vi med myndigheter vars uppgift är att minska miljöbelastningen i våra vatten i stället konserverar nuläget. Vad skall vi med dessa myndigheter till? Jag har sagt och kommer fortfarande att hävda att investering i spolplattor och reningsteknik kommer att bli monument, skapade av inkompetens.

Det är svårt att låta bli skriva något om koppar. Att vi har enormt stora kopparutsläpp från våra vattendrag, dagvatten och kommunala reningsverk, vet många. Det är kontinuerliga utsläpp, som delvis är svåra att minska. Givetvis skulle man kunna tänka sig att skicka dagvatten från tätorter genom reningsverk. Det kan knappast bli kostnadseffektivt i relation till utsläppen. Ryaverket i Göteborg släpper ut ca 1,5 ton koppar och ca 3,4 ton zink/ år

Givetvis har man ett miljötillstånd som säger att detta är helt i sin ordning. Det är i stort sett samma mängd som alla fritidsbåtar i Göteborg närområde (ca 15 000). Det verkar som om kopparläckage från fritidsbåtar är farligare är det som läcker naturligt och från industrin.

Spelar myndigheterna ”strutfotboll” ? Den som provat denna ädla lek, vet hur lite man ser.

Vad kan båtorganisationerna göra?

1: Jobba tillsammans med forskarna.

2: Hjälp till med att ställa upp som testpiloter för alternativa metoder

3: Skapa fakta

4: Skapa goda relationer med myndigheterna (bakom de knöliga fasaderna finns människor)

5: Ändra attityderna hos båtägarna genom saklig information

6: Satsa egna medel för faktainsamling

Hur svårt kan det vara?

Lennart Falck
Medlem i Kryssarklubbens Västkustkrets och engagerad i projektet Change

kretsar, miljö, Östersjön, sxk