Insändare: Mellan himmel och vatten

På rygg i sittbrunnen. Molnen, grå drar förbi med hög fart. Måsarna seglar fram och tillbaka. Jag sugs upp av oändlighetsperspektivet ovanför. Molnen kommer att svepa förbi i årtusenden framåt, det vet vi Måsarna kommer att avlösa varandra, det hoppas vi. Själv är jag en försumbar prick i tiden, i materien.

Klipporna, kobbarna, havet, bränningarna, bruset, vinden – allt är i ögonblicket Men samtidigt är allt detta delar av en oändlig sekvens. Ett skeende som fortgått och kommer att fortgå utan att vi människor kan påverka det minsta, utan att vi ens känner den som är regissör till detta hänförande drama.

På havet, bland skären får vi vara med i det tidlösa. Vi ser spåren av det mångtusenåriga förflutna. Vi har att spela med och anpassa oss till de härskande elementen, I staden, bland människorna ser vi det konstgjorda, lever vi i minutvisarens rundgång.

Också är det så att mötet med de boende och dem som färdas i övärlden blir blir nära under de gemensamma naturkrafternas villkor. Vi möter likasinnade, utbyter erfarenheter och upplevelser med andra som från olika håll trycks samman i en skyddad vik för natten. Gemensamma förtöjningsåtgärder, praktiska råd båtarna emellan. Man kommer från olika håll i alla bemärkelser, man möts, man seglar sedan i olika riktningar. Men dessa möten har någon gång också lett till bestående band. För 50 år sedan då vi började segla i dessa vatten, före mobiltelefonen, då förtöjde man vid fiskarens brygga och fick ringa hos honom för att ta kontakt hemåt. Nästa år blev man igenkänd, tredje året bjöds på kaffe. Vi har nu vänner bland de bofasta på olika öar. Och det har också uppstått bestående vänskap med seglare vi mött. Och alltjämt uppstår nya relationer.

Sålunda låg vi i natt i en vik förtöjda intill ett sympatiskt, ja charmerande äldre par i en rejäl men ganska ordinär träbåt, litet större och några år yngre än vår Johanna (43). Så småningom fick vi veta att dessa två seglat tre gånger runt jorden i sin båt. Deras berättelser om orkaner där de kastats kring i dagar i tillstängd kajuta, om mastbrott (vi såg lagningen av masten) likaväl som om ljuva färder under de 22 år de varit ute, dessa skildringar, fyllde aftonen och fyllde sedan de nattliga tankarna i den trygga stickkojen.

Den, stickkojen skall jag nu trä på mig för natten. Birgitta skriver loggbok – jag seglar fortare än hon skriver – hon ligger två dagar efter. Vi ligger säkra i den vind som skall blåsa i natt. Vi hör bruset av bränningarna på andra sidan ön. Vinden tilltar och rister och tjuter i riggen. Jag hör inget kluckande mot båtsidan – vi ligger fortfarande vindrätt.

Men för övrigt är det tyst sedan knirket från förtöjningslinorna i klysen stillats. Gårdagens oceanseglande bekantskap lärde oss att linda tamparna med en tygbit. Förlåt alla som i dubbel bemärkelse förut sovit, eller försökt sova ombord. I sammanlagt sju år har Birgitta och jag seglat på Johanna utan att känna till detta knep. Varje seglingsdag får vi fortfarande nya erfarenheter, nya upplevelser. Vi vet inte vad morgondagen har att ge.

Storhet och småting formar livet här ute – mellan himmel och vatten, mellan oändlighet och nuet.

/SB

Johanna III, Helsingholm, Finland, den 10 juli 2012