Insändare: Om sjökort

Bosse Widfeldts insändare i PK nr 5-2012 om positionsangivelser aktualiserar ett behov av att närmare fundera över skillnaderna mellan verkligheten, dess representation i sjökort av skilda slag och positionsbestämning med GPS. Låt oss börja med en historisk tillbakablick.

Stora delar av redovisad bottentopografi i svenska farvatten är uppmätt för länge sedan och innan ekolodens tillkomst under 1930-talet. Det innebär att det mycket väl kan finnas uppstickande botten mellan två lodskott. Även sedan ekolod började användas kan det finnas ”springor” mellan två lodlinjer även om man valt korrekt lodningstäthet för bottendjupet i området. Sannolikheten för missade toppar är dock synnerligen låg så länge man håller sig utanför tremeterskurvan.

Ett större bekymmer är positionsnoggrannheten som verkligen blivit uppmärksammad sedan de medvetna störningarna av GPS-signalerna togs bort. Den säkerhetsmarginal vi förr använde oss av har drunknat i GPS och WGS84.

Sjömätningen av de svenska vattnen kan liknas vid ett lapptäcke med ett synnerligen blandat innehåll av små och stora lappar av diverse former. Inom varje sjömätningsområde är den interna lägesnoggrannheten nästan alltid av mycket hög kvalitet och fullt tillfredsställande för all normal navigation. Problemet är att dessa områden sinsemellan kan ha stora avvikelser i läge. Innan moderna rikstäckande triangelnät fanns att utgå från, baserades läget för en sjömätning genom astronomiska observationer eller genom vinkelmätningar från punkter i land som kunde ligga på avsevärda avstånd från det mätta området.

Den astronomiska positionsbestämningen utfördes visserligen med för tiden bra instrument men ofta under alldeles för kort tid för att ge den noggrannhet vi idag automatiskt får med GPS. Utvecklingen har inte bara sprungit ikapp utan även om de gamla metoderna och instrumenten. Vid vinkelmätningar över långa avstånd degenererar också noggrannheten ganska snabbt. Kontrollinmätningar av fyrpositioner som vi utförde under 1980-talet, jag var då chefsgeodet vid sjökarteavdelningen, visade att närliggande sjömätningsområden ofta kunde ha inbördes skillnader i position i storleksordningen30 meterom inte mer.

I ett smalt sund eller nära land kan det därför mycket väl vara så att, även om sjökortet är baserat på WGS84, GPS-mottagaren påstår att vi befinner oss uppe på land. Samma gäller förstås också vår position i förhållande till ett grund eller annan företeelse i sjökortet.

När vi idag använder GPS med noggrannheter kring metern gäller det alltså att inse att sjökortsbilden nästan alltid har en intern noggrannhet av hög kvalitet där närliggande punkter är korrekt representerade i sjökortsbilden. Den externa noggrannheten, det vill säga förhållandet till punkter i ett annat sjömätningsområde kan ha betydligt sämre noggrannhet.

Positioner i sjökortet kan alltså antingen stämma med WGS84:s koordinatnät eller avvika med ett antal meter från detta. I till exempel ett smalt sund där man bör hålla sig mitt i sundet måste det alltså alltid vara ögat som bestämmer och inte båtens position i det digitala sjökortet.

Bosse Widfeldt påstår att det enda säkra är ett papperssjökort och en orienteringskompass. Jag tillåter mig att ha avvikande synpunkter. Vad gäller kompassen kan det inte vara annat än jobbigt att hålla en kurs med en sådan och flyttas den i båten behöver den säkert devieras vid varje nytt läge. En fast, lättläst och noggrant devierad kompass bör alltid vara att föredra. Används orienteringskompassen som pejlkompass bör det däremot fungera bättre.

Vad sedan gäller papperssjökorten måste vi vara medvetna om att alla numera bara är kopior. All information i sjökorten ligger idag lagrade digitalt och utgör originalet. Som alltid är originalet det mest tillförlitliga, i detta fall den digitala fil som Sjöfartsverket producerat och som skickas till tryckeriet för produktionen av papperssjökorten. Denna fil är tillgänglig för båtfolket i form av Det Levande Sjökortet (DLS), vars bild på skärmen alltså ser likadan ut som det papperssjökort som av säkerhetsskäl naturligtvis ligger bredvid datorn.

Det finns, förutom Sjöfartsverket, även många andra tillverkare av digitala sjökort i vektor- eller rasterformat och till och med en sjömätare och sjökortsproducent vid sidan av Sjöfartsverket, Hydrografica. Med undantag av Hydrograficas sjökort och DLS är alla digitala kort att betrakta som kopior och kan därför aldrig ha högre noggrannhet än originalen. För all normal navigering är de dock säkert fullt tillfredsställande.

Vi skall bara inte glömma att varje karta, oavsett om det är en stadskarta, en karta över en hel kontinent eller ett sjökort, alltid är tillverkad för en viss skala och att zooma in i flera steg förstorar alla de fel som alla kartor har i alla punkter. En karta kan bara representera eller avbilda jordens yta korrekt i en enda punkt, längs en linje eller i bästa fall två linjer. Jordens dubbelkrökta yta kan aldrig korrekt överföras till en enkelkrökt yta. Försök böja ett papper i två riktningar samtidigt så inser ni problemet. Mer än förstoring till dubbel skala bör därför aldrig göras.

 

/Erik Stenborg