Porträtt: En pionjär vid rodret

Karin Palmér var kryssarklubbare och en pionjär som skaffade egen båt och tog rodret i en tid när skepparen ombord av många förutsattes vara man. Nu har hennes dotter skänkt en bildskatt från Karins seglatser till Sjöhistoriska museet.

För sjuttio år sedan, den 23 april 1942, sjösattes en ny sorts segelbåt vid Arendalsvarvet i Göteborg. Det var en enkel träbåt med järnköl och trämast. Folkbåten var resultatet av en nordisk konstruktionstävling som utlysts av Skandinaviska Seglarförbundet. Ändamålet var att gemensamt med de nordiska länderna ta fram en praktisk entypsbåt med sovplats för 3-4 personer. En överkomlig segelbåt för den moderna familjen. Sjutton år senare, den rekordvarma sommaren 1959, seglar en av landets många Folkbåtar ut från Djurö i Stockholms skärgård och sätter kurs mot Åland. I båten sitter Karin Palmér, dottern Aina och väninnan Bille. I förstäven fladdrar en vimpel med en påsydd karp.

– Det var en mycket ovanlig syn med bara kvinnor ombord på den tiden. Jag minns seglingen över Östersjön väldigt väl. Det fantastiska vädret och att inte se land på flera timmar, minns Aina Palmér. På Kryss träffar Aina på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Idag är Aina pensionär.

Hennes mamma Karin gick bort 1998. I en glasmonter en halvtrappa upp i museet kan besökarna ta del av historien om Karin Palmér och hennes folkbåt. Här finns vimpeln med karpen, loggböcker från seglingarna och en tidstypisk skepparpipa. Det är en gåva från Aina till museet. På en teve rullar rörligt material från några av seglingarna, filmat av Ainas pappa Louis Huch som var fotograf vid SF. På filmerna kan man se Karin hiva sig upp i masten och rå om sin båt.

– Hon var inte rädd för att ta i. Hon var även aktiv i många sporter. Men ve och fasa när vi seglade in i Kryssarklubbens gästhamn på Runmarö: ”Hjälp, en båt med bara kvinnor!”. Gubbarna kom nerspringande och såg till att vi inte kom för nära deras båtar. Men mamma var så lugn och säker. Hon hade stor spatial känsla. Men visst, vi gick ju på grund några gånger. I Gråskärsfjärden söder om Sandhamn bland annat. ”Bååång” lät det, sen fick vi gunga loss båten, säger Aina och ler.
Karin Palmér arbetade som modist och älskade att sy. På de rörliga bilderna bär hon originella hattkreationer.

– Man får en väldig segellust när man ser de här fotona, säger Aina och visar en bunt fotografier hon själv tog under seglingarna med Karp. Namnet Karp fick Karin från sitt eget namn (KARin Palmér).
Utställningen på Sjöhistoriska Museet är ett förträffligt tidsdokument och en bra skildring av Folkbåtens betydelse för seglingens utbredning i Sverige. Folkbåten gav fler svenskar chansen att semestersegla med familjen.

Med åren ökade antalet Folkbåtar stadigt och Folkbåtklubbar bildades runt om i landet.
Idag, 70 år senare, engagerar Folkbåten fortfarande entusiaster, inte bara i Sverige, utan även runt om i världen.

Utställningen är även en utmärkt skildring av en stark kvinna som skilde sig från normen och hittade sin självkänsla på sjön. Då de flesta kvinnor var hänvisade till ruffen, ansvarade Karin för sin egen Folkbåt. Hon sydde sina egna segel, hade sin plats vid pinn och var en duktig navigatör.
– Mamma var dyslektiker, vilket var pest på den tiden. I skolan blev hon påmind om handikappet. Men på sjön hittade hon friheten. Där var den total, säger Aina.

Adam Holmberg
redaktion@pakryss.se
BILD: Privat / Sjöhistoriska Museet