Kjell Litwin hemma igen efter världsomseglingen

Tretton månader och fyra dagar tog det. Loggboken registrerar över 30 000 sjömil. Kjell Litwin är tillbaka i Stockholm efter sitt försök att segla jorden runt non stop.

Klockan fem på eftermiddagen i onsdags angjorde en Vagabond 31:a med rejält smutsiga fribord den stillsamma hamnen hos Göta Segelsällskap på Långholmen mitt i Stockholm.

De som hade noterat SS Selene på hennes väg in genom Södertäljeslussen och österut genom Mälaren trodde nog att det handlade om en ovanligt slarvig båtägare på semester. Men den delegation som trängdes på bryggan hos Göta segelsällskap och som utbrast i ett rungande hurrarop och en applåd när båten svängde upp mot bojen visste bättre. Smutsen på friborden kom från mycket fjärran platser. Jordomseglaren Kjell Litwin angjorde sin hemmahamn efter ett drygt år ensam på världshaven.

Senast vi pratade med honom var i julas. Då befann han sig i Tasmanien efter att ett antal problem tvingat honom till ett tjugotre dygn långt ofrivilligt stopp. Bakom sig hade han Indiska oceanen, en svår prövning som började med de svåra korssjöarna söder om Kapstaden, fortsatte med ett färskvattenhaveri och slutade i en seg kryss upp mot Hobart i plågsamt låga farter på grund av bottenbeväxningen. Non-stop-planerna var grusade, men Kjell hade redan ställt om sinnelaget och såg fram emot att fullborda varvet i ”Chichesterklassen”, i gott sällskap av andra som gjort det med ett stopp i Australien. Han var mån om att snabbt komma tillbaka ut till den fria horisonten och hitta in i havsrutinerna igen.

Seglingen österut, mot Kap Horn och Atlanten och sedan norrut mot Europa gick bättre än första benet av resan. Stadigare vindar, en ren botten och, kanske minst lika viktigt, rejält upptränade sjöben gjorde andra halvan av jordomseglingen lättare än den kärva tiden på Indiska oceanen.

Seglad distans mellan Fallmouth, varifrån han startade rekordförsöket, till den plats sydost om Scillyöarna där han korsade sin kurs blev 30 826 sjömil, tillryggalagda under 346 dygn. När det gick som långsammast, och botten var kraftigt bevuxen, seglade han med en snittfart på 2,5 knop i knappt 4 500 sjömil. Det snabbaste dygnet seglade han, med ren botten, 145 sjömil, vilket gör 6,04 knop i snitt. Flera gånger noterade han surfar på över 17 knop. Den högsta farten noterad av loggen var 22,7 knop, men då låg Kjell och sov.

Men en liten båt till havs, månad efter månad, innebär en strapats hur man än förbereder sig. Inne i klubbens mastskjul, där medlemmarna hade dukat upp tårtor och champagne och smyckat taket med ett flaggspel, berättade Kjell om kondens som aldrig slutade droppa, om kraften i Södra ishavets brottsjöar, och om den malande oron över skrovets konstruktion under långa stunder av hårda smällar in i vågbergen när sjön var hård och gick i fel riktning.

– Man måste ha tur, säger han och berättar om upprörda hav där man ser brottsjöarna i fjärran som man vet skulle kunna kapsejsa ens båt. Så går man och lägger sig och vaknar nästa morgon, och ingen av dem har träffat båten. Det krävs tur, men också nerver.

Andra dagar var livet lätt. Vi som följde Kjell via satellitmeddelandena kunde läsa fåordiga, men suggestiva meningar om brödbak, hårklippning, långa fräsande slörar och noteringar om hur olika sjöfåglar hanterade brottsjöarna. Livet ensam till havs är inte bara anspänning och fara, men det är en ständigt pågående problemlösning och en lågintensiv beredskap, dygn efter dygn. Det enda Kjell inte behöver oroa sig för är leda, för han har aldrig tråkigt till sjöss.

– Men om jag ska göra det igen ska jag göra det i en lite snabbare båt, säger Kjell.

– Det ska han inte, säger hans fru Gun.

Och i den stilla sommarkvällen, efter att sällskapet hade brutit upp och Kjell och Gun hade gått hem till lägenheten körde en oklanderligt fernissad mahognybåt förbi. Den klöv kanalens spegelblanka yta strax intill Kjells jordomseglare. ”Herregud vilken skitig båt” hördes från motorbåtsbesättningen i den tysta kvällen.

”Den har seglat jorden runt, kom precis hem efter 13 månader!” röt en av Götas medlemmar. Men besättningen på den snygga båten hörde inte, och fortsatte att skaka på huvudet åt skepparen som inte hade vett på att hålla friborden rena.

Per Runhammar
redaktion@pakryss.se

äventyr, Kjell Litwin, långfärd, långsegling, segling