Läsarbrev: När vi nästan åt lunch på Megrundet

Sommaren 2009 tillhörde ju inte de soligaste, men månadsskiftet juni-juli var en fin period i våra trakter och då passade vi på att göra vår årliga seglats runt norra delen av Dalbosjön i Vänern.

För den oinvigde kan meddelas att Vänern består av två delar, Dalbosjön i sydväst och Värmlandssjön i nordost med Värmlandsnäs, Luröskärgården och Ekens skärgård norr om Lidköping som skiljelinje.

RJ-85-an Miv förde oss via Ekens skärgård till Lurö, som är vår favoritö i Vänern och där man numera kan äta på restaurant och bo på vandrarhem om man är på det humöret. Det blev en utsökt lunch innan vi fortsatte inomskärs till Bärön i norra delen av Millesviks skärgård på västsidan av Värmlandsnäs. Den välprickade knixiga leden är i vackert väder en skönhetsupplevelse med få motstycken. Måtte vi få behålla utprickningen.

Efter en lugn natt på Bärön var det dags för Säffle Segelklubbs uthamn på Sandön, en av pärlorna i Vänern. Efter ett stopp på Svegön söder om Åmål hamnade vi på en underbar ö i södra delen av Tösse skärgård. Kvällen var så där magisk som den kan vara när man är ensam med naturen och tystnaden.

Tidig avfärd i så gott som bleke. Vi tillhör den krympande skara som inte gärna tar till motorn och som till vår stora förvåning får applåder när vi seglar in i hamnar, men nu fick vi ge oss. Det blev motorgång till Vingens hamn och därefter var det dags att korsa Dalbosjön på väg till hemmahamnen på Kållandsö.

Mitt i Dalbosjön ligger ett ökänt och skräckinjagande grund vid namn Megrundet, ett lömskt skär som orsakat många haverier i gångna tider. I Erik Holmströms bok om Vänerns fyrar kan man läsa hur ångfartyget Idog en stormnatt i september 1880 gick rätt på grundet och hur sju män, åtta kvinnor och två barn fick uppleva en fruktansvärd stormnatt med brottsjöar, som ideligen vräkte in över det havererade fartyget.

Tre man ombord på segelslupen Westgöten från Vänersborg lyckades dagen därpå med stor fara för egna liv rädda besättningen. Räddarna erhöll sedermera medalj för sina insatser.

En ovädersnatt endast åtta dagar senare var det dags för nästa katastrof då ångfartyget Trollhättan gick under med man och allt vid Megrundet. Sex män och tre kvinnor följde fartyget i djupet.

Efter tragedin med Trollhättan beställdes ett fyrskepp från Motala Verkstad, det enda fyrskepp som funnits på Vänern. Utläggningen skedde 1883 och skeppet var i bruk ända till 1919 då dagens fyr var färdigbyggd.

Megrundet är alltså en fyr man inte gärna närmar sig i dåligt väder, men nu var det vindstilla, varmt och soligt och att få tala om för barnbarnen att man ätit lunch på Megrund var klart lockande. Hustrun är van vid makens till synes våghalsiga utfärder bland grynnor och skär och godkände kursändringen.

Fyren, som är 13 m hög, är ovanligt vacker med omsorgsfullt utformade fasaddetaljer, t ex inskrifttavla över dörren, gjutjärnsspröjsade småfönster och lanterninbågar i zickzackmönster. Numera är fyren dessutom skönt vitmålad.

Dags att ta land. Men icke! Det brukar nästan alltid finnas något ställe djupt nog för en båt som klarar sig med 1,26 m under kölen och hade jag fått peta och knacka bland stenarna en stund till hade det nog gått, men hustrun protesterade och påpekade att någon lunch på den lilla yta, som fanns runt fyren knappast var möjligt. Att skäret dessutom var fullt av fågelträck gjorde ju inte saken bättre.

Snöplig reträtt alltså, men vi hade i alla fall knackat på hos det mytomspunna grundet. Synd att vi inte blev insläppta!

Bosse Hjelmqvist

destination