Livet ombord på Fingal: Ellen

Inhoppare, vikarie, stand-in, avbytare. Kärt barn har många namn. Min vistelse på Fingal var lite kortare än de andras. Sanna hade en simskola i Göteborg att sköta, och lyckligtvis hade jag just avslutat min egen seglarskola utanför Kalmar. Så under tre veckor varade mitt äventyr på Fingal – tre fantastiska, spännande, ibland lite läskiga och framförallt roliga veckor.

Snabbt kom jag in i livet ombord på Fingal, jag hittade min plats. Den platsen inkluderade att diska väldigt mycket, alltid smita undan när det kom till matlagning, alltid somna först, högläsning om kvällarna och klanta till mig lite då och då.

Samtidigt som jag fann min egna plats, lärde jag känna mina två besättningkamrater – Becca och Johan. Som sagt är det en ganska lustig situation vi var i – att i tre veckor (eller åtta veckor, som de klarade) umgås nästan konstant på en sådan pass liten yta som Fingal. Så klart går det uppåt och neråt, ibland gråter man av skratt och ibland vill man gömma sig i sovsäcken, men i slutändan får man fantastiska minnen.

Ett av dessa minnen är självklart andra dagen då vi hade legat inblåsta på Källö-Knippla. Becca och jag hade satt oss på en restaurang medan Johan var och duschade. Vi var pigga, det var sent på kvällen och vi hade inte mycket att göra. Självklart är lösningen att klippa min lugg. Under fniss och Johans inrådan klippte Becca min lugg. Hon fick beröm av både oss och, senare, min frisör.

Det är så klart svårt att bestämma mitt absolut bästa minne, det finns så många händelser jag aldrig kommer glömma. Men för det första, så har jag varit med om en fantastisk segling. Från Göteborg, upp till Norska gränsen och ända ner till Malmö. De flesta dagarna hade vi fantastiskt väder, varma vindar akter ifrån och bara solen på himmelen. Men det fanns också dagar då det blåste upp ordentligt, då vi var nära på maxfart och jag var slut i armarna av att bara hålla rodret. De dagarna lärde jag mig otroligt mycket om segling, men mest lärde jag mig hur mycket jag älskar att segla.