Livet ombord på Fingal: Samlade tankar från ungdomsreportrarna

Att tre personer skall segla på en mindre båt kan man ju tänka inte är en utmaning, och visst, seglingen är väl inte det mest komplicerade man kan göra. Men utmaningen ligger i att leva och bo tre personer väldigt nära inpå varandra under två månader. Så hur har det varit för oss ombord på Fingal? Här är svaret.

På en liten båt som Fingal så finns det mycket som kan hända. Man kan mysa, tappa bort saker, hitta saker, skratta, gråta, laga mat, diska eller städa. På en så pass liten yta är något av de största nackdelarna att det snabbt ”gror igen”. Därför är städning något som vi lade mycket tid på. Konstant bortplockning av saker var vardag, samt avtorkning av det vita däcket och urtorkning av kölskarparna. Det fanns alltid något man kunde plocka undan, torka av, kvajla (snurra upp tampar), städa eller diska, och det var viktigt att man hela tiden håller ordning. Hålla skeppet i ship shape helt enkelt.

På Fingal så hade vi lite annorlunda matvanor, vilket har beskrivits i våra blogginlägg, och här kommer det igen. Ombord så har vi en allätare (Sanna och/eller Ellen), en vegetarian (Johan) och en semi-vegetarian och extrem mjölkallergiker (Becca). Detta betyder att urvalet av mat som alla kan äta är väldigt begränsat… Men mycket grönsaker och pasta åt vi (men bara när det var finmiddag). Johan är den som har stått för den mer ordentliga matlagningen. Utan honom hade vi nog fått skörbjugg och bara ätit burkmajs och nudlar, även när det är finmiddag.

Det är intressant hur långt man kan gå för att diska lite mindre eller för att något skall gå lite fortare än vad det gör i vanliga fall. Är man påhittig och inte har många medel för att tillaga mat så hittar man på nya sätt att tillaga mat. Ombord hade vi enbart en spritlåga och en vattenkokare som hjälpmedel, och vi använde i alla fall vattenkokaren mer än spritköket. Första gången Becca ville koka ägg i vattenkokaren så påstod resten av besättningen att det var en dålig idé, men sedan var det del utav vår morgonrutin och en självklarhet när ägg skulle tillagas. Återigen ville inte alla att Becca skulle koka potatis i vattenkokaren heller, men det gjorde hon i smyg och berättade först efter att alla sa att det var den godaste potatisen de ätit på länge, i och med att vi inte ätit potatis på länge.

Toalettbesök är något som vi ofta får frågor om, till exempel: ”och toalett, har ni det?” eller ”uhm… det där med personliga behov, hur fungerar det?”. Jo, såhär ligger det till, vi hade en plastmojäng, som rymmer cirka 12 liter och har en skär rosa färg. Det är en kisshink, en helt vanlig hink. Det var lite bökigt i början med det där hinkanvändadet, som första resan med Fingal så var alla tvungna att stanna uppe och personen i fråga gick ner, men i slutet så kunde personen bara dra fram hinken när allt var stängt för läggning och göra det helt offentligt utan att skämmas mitt i salongen (Sanna). Efter sex veckor tillsammans så har vi arbetat fram en ny taktik, så kallad vantkiss (idé från Becca). Häng ut härligheten på läsidan och släpp inte vanten för allt i världen! På det sättet har vi kommit närmare varandra, vi har inget och dölja eller skämmas över längre.

Fingal har fyra kojer. En rymlig förpik, som helt ärligt har en knepig lutning och brukar ha ojämna ribbor som gör att den känns som en puckelpist, samt två sidokojer, vilket vi kom fram till troligtvis hade varit det bästa stället att sova två på. I början av seglingen så var det väldigt kallt och vi sov alla tre längst fram i förpiken. Med Johan i mitten och en dam på var sida så sov vi som små bebisar. Men när det var besättningsbyte ombord och vädret växlade något, så blev det bara turturduvorna Johan och Becca kvar där framme, och så förblev det resan ut. Vi har verkligen uppskattat varje minut av sömn, oberoende av var man sov. Segling gör en trött!

Under de två sidokojerna har vi klädförvaring. Johan har sin på barbordsidan tillsammans med alla skor, medan tjejerna ombord har styrbordssidan. Allt har funkat jättebra! Rikligt med plats, men att lyft på slafarna har varit något av ett problem. Då båten inte är så stor så finns det ALLTID saker som behövdes flyttas på för att man till exempel skall kunna byta tröja.

Vi arbetar också här ombord. Vi skriver artiklar som denna, vilket är ett deltidsjobb. Men det är ett jobb som är något annorlunda emot vanlig segling. Vi brukar försöka dela upp arbetet på ett så jämt sätt som möjligt, men när det kommer till kritan så ställer alla upp och är inte petiga med vem som gjort mer eller mindre. För den som hjälper till mer med skrivning behöver kanske hjälpa till mindre med segling eller vice versa. Om alla gör så gott de kan med allt så kan man inte begära mer.

För att ta oss fram på land så hade vi en rad olika hjälpmedel; buss, tåg, cykel (inklusive tandem) men främst av allt så liftade vi. Att lifta är ett bra, ekonomiskt, socialt och miljövänligare alternativ än att var och en åker ensam. Efter ett par gånger med lång väntan för att hitta en bra person att lifta med så tog vi fram en del tekniker eller taktiker rättare sagt, men i allmänhet fungerar se-snäll-ut-tricket ganska bra! Andra kommunala medel som vi använt fick vi alltid springa till… Vi sprang i ösregn till bussen vid Bergsslussar och fick till och med springa till ångloket som höll på att ge sig av utan oss! På dessa transportmedel drabbades både Sanna och Becca av den så kallande trafiktröttheten, vilket innebär att man så fort man kommer på ett fordon så som buss eller tåg blir dåsig och väldigt sugen på att blunda ett tag. Johan däremot, han tittade glatt ut genom fönstret hela resan och fotade det mesta. Så vi kom fram till att lifta var sommaren 2013s transportsätt!

Tyvärr har inte alltid navigeringen gått jättebra. Grundstötningskvoten fyllde vi ganska tidigt, och borttappningskvoten blev enbart halvfull, även om vi var på god väg. Vi tappade bort oss på Vättern mitt i natten, vid Gullholmen i Bohuslän och på väg till Danmark. Vi vet inte riktigt vad allt beror på, men förhoppningsvis inte allt för bristande navigeringskunskaper…

Efter dessa grundstötningar och borttappningar så har vi varit bättre på att utse en person med mer kaptensansvar. Denna person är den som har ansvar om något händer och det är den personen som alla skall lyssna till. Det systemet funkade ett tag, men inte alltid. Utan oftast så funkar det så att den som står vid rodret är den som man lyssnar på, och annars så är det den som säger något och de andra håller med om att det är si eller så, demokratiskt helt enkelt. Vid lite mer dramatiska tillfällen har det dock kommit naturligt att man lyssnar mer på en person, för att hantera situationen. Det är ett slags sammarbete som vi arbetat fram, och det är het byggt på respekten vi har för varandra.

Vi har alla våra styrkor och svagheter, men det är ju det som gör oss till mäniskor. Det finns alltid personer som man gillar mer eller mindre, men på en båt som Fingal så har man inget större val. Men vi har alla lyssnat på varandra och accepterat varandra precis som man är. Vi är alla vuxna i tänket att man vinner vissa kamper, men inte alla, och ibland är det bara att tacka och backa.

I en vattenkokare kan man:

• Koka vatten (basic).
• Koka ägg (snabbt och enkelt), stoppa i äggen, koka upp en gång, låt stå i 2 minuter och koka upp igen, häll av vatten och tillsätt kallt vatten, KLART.
• Koka nudlar, ja koka nudlarna som vanligt fast i vattenkokaren, går 5 gånger snabbare.
• Koka potatis (ger extra mjölighet), skär i mindre bitar (förslagsvis utan skal), koka upp och koka upp med jämna mellanrum tills du tycker potatisen är klar (runt 10min tillagningstid).
• Koka andra grönsaker, till exempel morot, bönor, linser etc.

Allt detta går att göra i en vattenkokare! Men kom ihåg att skölja ur den ordentligt om du inte vill ha potatissmak i ditt morgonte.

 

Sannas liftartips!
Guide till hur du liftar:

1. Se glad ut, ingen vill ha med en argsint person i bilen.
2. Sträck ut din tumme, förslagsvis åt det håll du skall.
3. Ställ dig framför en yta där bilen kan köra in, till exempel en busshållplats eller rastplats.
4. Försök att inte agera för skumt, gör ditt bästa för att verka normal.
5. Sorgligt men sant, ha kvinnorna/flickorna i sällskapet längst fram, vissa svenska bilägare är konstigt nog rädda för manliga liftare.
6.  Ha tålamod! Första bil kanske inte stannar, men ge inte upp för det.