Nya besättningarna redo att rädda liv på Medelhavet

Sjöräddningssällskapets insats på Medelhavet har nu varit igång i två veckor. 93 liv har räddats, varav 36 under den gångna natten. Idag är det besättningsbyte på Samos.

Nu är den andra omgången besättningar på plats i Medelhavet. De kommande två veckorna ska sjöräddarna Anna, Fredrik, Sven, Ulf, Jonas och Josef undsätta flyktingar i sjönöd med bas på den grekiska ön Samos. Sjöräddningssällskapets verksamhet i Medelhavet har varit i drift i drygt två veckor och har redan räddat 93 liv.

Senast under natten till idag undsattes 36 personer, varav åtta barn, som blivit strandsatta på en mycket svårtillgänglig klippa längs den sträcka på nordöstra Samos som kommit att kallas ”Dödens kust”, då många flottar förliser här.

Anna Henningsson
Ålder: 47
Yrke: Narkossköterska på Astrid Lindgrens Barnsjukhus
Bostadsort: Årsta, Stockholm
Familj: Singel
Fritidsintressen: Umgås med vänner, resa, träna.
Räddningsstation: RS Möja och RS Stockholm

”Jag är tidigare yrkesofficer med inriktning mot sjukvård, brand- och flygräddning inom Flygvapnet. Jag var stationerad i Norrköping och Uppsala, men hade i princip hela Sverige som arbetsplats eftersom jag arbetade med sjukvårdsutbildning av soldater. Jag lämnade försvaret efter 10 år och började läsa till sjuksköterska och specialiserade mig senare till narkossköterska, vilket jag jobbat med de senaste sex åren. En av mina viktigaste erfarenheter från försvaret har jag med mig från mitten av 90-talet. Då var jag chef för en FN-styrka i Bosnien. Det var många utmaningar. För det första var kriget på Balkan inne i en stökig fas, det var en helt annan sak att arbeta där jämfört med att jobba här hemma. Dessutom hade vi med oss frivillig civil personal, vilket ställde helt andra krav på ledarskap jämfört med att bara jobba med militära kollegor.

Den erfarenheten tar jag med mig till Grekland nu, liksom det jag dagligen ställs inför i mitt arbete: Att snabbt kunna ta beslut i stressade situationer och att arbeta med människor i kris. Nästan allt på jobbet handlar om akuta situationer på liv och död. Det kräver att jag kan vara flexibel och tänka utanför boxen.

Min första tanke när jag hörde om att Sjöräddningssällskapet skulle åka ner till Medelhavet var att det är ett fint uppdrag vi ska göra, där jag verkligen kan åka ner och göra nytta. Jag blev väldigt stolt över att bli uttagen och att mina kvalifikationer gör mig lämplig. Samtidigt är jag ödmjuk inför uppgiften.

Jag kom med som frivillig sjöräddare för fem år sedan, då jag höll i en stor sjukvårdsövning för Sjöräddningssällskapet. De som var med ville ha min kompetens ombord och frågade om jag ville vara med. Jag är inte uppvuxen på sjön, men organisationen passar mig ändå jättebra, jag gillar att vi alla är frivilliga och har olika bakgrund men är där för att rädda tredje man. Min bästa egenskap som frivillig sjöräddare är att jag är stresstålig och strukturerad i jobbiga situationer. Har nog alltid varit det, men jag har självklart kunnat träna upp det ytterligare på mina arbetsplatser. Dessutom har jag i mitt nuvarande yrke fått mycket kompetens kring att möta barn i krissituationer, vilket är ett stort plus också som sjöräddare.

Lite extra roligt är det att jag ska få vara på ”min” båt i Grekland. Rescue Handelsbanken Liv ligger vanligtvis i Möja, där jag är frivillig. Och så måste jag få ge min underbart stöttande chef ett tack för att jag kan åka. När jag sade att jag ville det var svaret ”när du än åker så löser jag det”. Det stödet känns helt fantastiskt!”

Fredrik Sundberg
Ålder: 42
Yrke: Sjökapten
Bostadsort: Västkustbo i exil i Kalmar
Familj: Fru
Fritidsintressen: Sjöräddning, segling och skidåkning. Vatten i de flesta former.
Räddningsstation: RS Kalmar

”Jag är född i Göteborg och flyttade upp till Orust under högstadiet. När jag var 13 år seglade jag skolfartyg för allra första gången, det blev min väg in i sjöfarten. Sedan dess har jag seglat många segelfartyg, bland annat den danska fullriggaren Georg Stage, det var där jag gjorde min matrosutbildning.

Jag läste till sjökapten och påbörjade min mastersutbildning på Chalmers i Göteborg. Sedan 1998 har jag jobbat som styrman och kapten, mestadels på tankbåtar men även segelfartyg. Bland annat på Gunilla, den seglande gymnasieskolan i Göteborg.

De senaste fem åren har vi bott i Kalmar. För ett par år sedan när jag jobbade på en tankbåt var jag med och räddade två hummerfiskare tillsammans med räddningsbåten Ilse Sanne från RS Käringön. Då kom jag på att jag också ville engagera mig som frivillig. Jag tog kontakt med stationen i Kalmar och har varit frivillig sjöräddare sedan dess.

Jag är en ganska lugn och strukturerad person, som lyckas få saker gjorda även när det hettar till. Jag är trygg i min befälhavarroll. Det viktigaste ombord är samarbetet, men det är också viktigt att i rollen som befälhavare kunna fatta beslut när det krävs.

Det kändes som en ynnest att bli utvald att få åka ner. Att få åka ner i ett tidigt stadie, som den andra omgången, känns väldigt spännande. Vi är lite pionjärer. Innan jag bestämde mig pratade min fru och jag igenom riskerna. Jag är inte rädd för min fysiska säkerhet, mer om vad man kommer att vara med om där nere och hur det påverkar mentalt. Men jag känner mig trygg i den uppbackning som finns på Sjöräddningssällskapet.

Det är med lite skräckblandad förtjusning jag nu packar för att åka ner. Jag känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att vi möter folk i nöd och som är lidande på olika plan. Risken att behöva lämna någon i vattnet om det är många båtar som välter samtidigt är ett skräckscenario. Men det känns väldigt bra att kunna hjälpa till med något jag verkligen kan. Att jag kan göra något mer än att skänka pengar. Pengar är också viktigt men här kan jag också använda min kompetens. Speciellt just nu när det verkar vara brist på både båtar och räddningspersonal i Grekland. För vilket land kan förbereda sig för den mängd flyktingar som nu kommer?

Jag har länge funderat på vad vi på Sjöräddningssällskapet kan göra för att hjälpa, och ibland undrat varför vi inte gör något. Så det kändes väldigt skönt när det väl hände något och Sjöräddningssällskapet fick möjlighet och medel för att åka. Dessutom var det perfekt timing för mig som för närvarande inte har jobb som kapten.”

Jonas Laveryd
Ålder: 29
Yrke: Matros och utbildare inom sjösäkerhet
Bostadsort: Visby
Familj: Sambo och ett barn
Fritidsintressen: Dyka
Räddningsstation: RS Visby

”Jag gick sjöfartsprogrammet på gymnasiet och har jobbat på sjön sedan dess, mest på tankbåtar och färjor. Jag vet inte riktigt varför jag blev sjöman, men det ligger nog i släkten. Och så är man ju så nära havet här på Gotland.

Första gången jag gick med som frivillig sjöräddare var 2005, på räddningsstationen i Visby. Jag började fundera på vem som skulle rädda mig om det hände mig någonting när jag var på sjön. Då fick jag reda på att sjöräddningen sköttes till stor del av frivilliga sjöräddare och bestämde mig för att bli en av dem. Jag drivs av att hjälpa andra, det är det absolut bästa med att vara frivillig sjöräddare.

Jag var väldigt snabb med att skicka in en intresseanmälan när det blev klart att Sjöräddningssällskapet skulle skicka båtar till Medelhavet. Jag har pratat med kustbevakare som var nere och jobbade i somras och kände starkt att jag också ville åka dit och göra en insats.

Sjöräddningssällskapet gör helt rätt typ av insats, vi gör precis samma sak som vi gör här hemma. Jag gillar att vi varken blandar oss in i politik eller militär.

Jag vet inte riktigt vad som väntar oss. Jag vill försöka hjälpa så många som möjligt. Särskilt barnen, de är de det är mest synd om. De har inte själva valt det här. Jag tänker att det förmodligen kommer att bli väldigt tufft, men jag har förberett mig så gott jag har kunnat. Om det är någon som ska göra det här så är det vi! Det känns helt naturligt att vår organisation gör detta, och då vill jag vara en del av det. Jag är van att vara på sjön. Jag är en god sjöman och jag tror jag kan göra nytta.”

Sven Johnsson
Ålder: 56
Yrke: Brandförman på Storstockholms brandförsvar
Bostadsort: Dalarö
Familj: Två barn
Fritidsintressen: Fotografering
Räddningsstation: RS Dalarö

”Jag har alltid haft ett intresse att jobba inom räddningstjänst. Jag gick med i frivilligbrandvärnet i Dalarö 1977 och är sedan 1980 heltidsanställd brandman. På den tiden ville man ha brandmän med yrkesverksam bakgrund. Själv är jag fordonsmekaniker i bakgrunden. Jag har varit inom brandkåren i hela mitt yrkesverksamma liv. Idag jobbar jag som brandförman.

Eftersom jag bor och verkar på Dalarö finns ett stort intresse för sjön. Vi har sommarställe ute på Huvudskär i familjen, där det tidigare låg en sjöräddningsstation. Vi var ett gäng på Dalarö som redan på nittiotalet började prata om att vi också borde ha en station hos oss. 2003 var stationen på plats, och idag är vi en av de stationer i Sverige som har flest uppdrag.

Nu ser vi ett uppenbart stort behov på Medelhavet. Vi på Sjöräddningssällskapet har bra båtar som passar för det här uppdraget. Och kan man hjälpa till så bör man göra det. Vi ser ju redan på de insatser som gjorts att vi gör mycket stor nytta. Att Grekland som nation och den grekiska kustbevakningen har svårt att själva mäkta med den extrema situationen är fullt förståeligt med den anstormning av människor som sker.

Jag har lång internationell erfarenhet efter att ha jobbat i utlandstjänst i över tjugo år, mestadels via Röda Korset. Jag har också ett stort intresse för sjöräddarverksamhet. Om det är på Dalarö eller Samos har mindre betydelse, uppdraget är det samma. Jag tvekade aldrig att söka.

Jag har inte byggt upp så många förväntningar, mer än att vi ska operera som vi brukar göra. För mig innebär det att vi åker ner för att fylla en arbetsuppgift och ett tomrum som finns. Vi ska vara professionella och göra ett bra jobb utifrån vårt uppdrag, då kommer vi också att kunna hjälpa många människor som är i nöd. Jag hoppas att vi kan få verka som det är tänkt och planerat.

Min bakgrund, såväl inom internationellt hjälparbete och som inom räddningstjänst gör att jag är van att jobba i krissituationer och i räddningsstationer där man måste fatta snabba beslut i en föränderlig miljö. Jag har också god vana av att arbeta i internationell miljö och med andra aktörer. Det är viktigt att ha förståelse för den byråkrati och hierarki som råder i andra länder.

Jag tycker om att vara ute på havet och att åka ut och hjälpa människor. Det ligger någon form av patos i att jobba på det viset. Jag drivs av att få hjälpa andra.”

Josef Carlsson
Ålder: 28
Yrke: Styrman på Briggen Tre Kronor
Bostadsort: Göteborg
Familj: Mor och far
Fritidsintressen: Skidåkning, segling och traillöpning
Räddningsstation: fd RS Nynäshamn

”Jag är från Nynäshamn, söder om Stockholm men har nu min bas i Göteborg. Fast jag bor och jobbar mest till sjöss, faktiskt. På vinter och vår åker jag skidor istället, nere i alperna.

Jag halkade i sjön på ett bananskal kan man säga. Jag är uppvuxen i Nynäshamn, ganska nära inpå havet. När stationen i Nynäshamn startade 2007-2008 var jag frivillig sjöräddare, och då väcktes intresset för sjön och att jobba på sjön, ha det som yrke. Av olika anledningar hamnade jag i Kalmar och började läsa fartygsbefäl klass sju. Jag tyckte att det var en väldigt kul och bred kurs. Men vägen till styrman har inte varit spikrak. Jag har tagit avbrott och provat på lite allt möjligt. Nu jobbar jag på Briggen Tre kronor på sommartid och vikarierar även på supplyfartyg på Nordsjön då och då.

Jag tycker att segling är väldigt kul. Med Briggen Tre kronor jobbar vi aktivt med våra passagerare, de är delaktiga i arbetet ombord. Vi jobbar mycket som ett lag. Vi seglar bland annat med gymnasieungdomar. Inte sällan är det ungdomar som inte haft kontakt med sjön tidigare. Vi seglar också med ungdomar som kommer från trassliga uppväxter eller ungdomar med invandrarbakgrund. Men vi gör även företagsseglingar och har en tydlig miljöprofil.

När jag fick höra om Sjöräddningssällskapets planer tänkte jag wow, det här vill jag verkligen vara med på! Jag har tidigare följt bekanta som åkt ner på egen hand till gränserna mellan Serbien, Makedonien och Kroatien för att hjälpa flyktingar. Deras beskrivning av vad de har upplevt har påverkat mig väldigt mycket. Varför åker inte fler ner tänkte jag. Det här är något vi måste ta på allvar, det liknar inget annat vi i vår tid tidigare sett. Och det händer här i Europa, så nära oss. Om man kan hjälpa till känns det så självklart.

Jag tror att jag som person är ganska sympatisk och anpassningsbar till situationer. Jag är intresserad av psykologi och fick idén att fördjupa mig i det när jag deltog i Sjöräddningssällskapets flotteövning förra våren. Jag vill lära mig mer om hur människor fungerar i extrema situationer och brinner för utveckling. Nu läser jag psykologi på halvfart. Sjukvård är något som också finns naturligt yrket och som finns med i utbildningen till sjökapten. När man seglar med passagerare har man ett stort medicinskt ansvar, om någon skulle bli sjuk ombord. Då är det bara att försöka lösa situationen även om det är långt till land.

Jag har tänkt väldigt mycket kring olika sorters situationer som kan uppstå där nere sedan jag fick reda på att jag skulle åka. Nu är jag väldigt sugen på att komma ner och börja handla iställe Mycket handlar ju om problemlösning på plats. Jag är mest orolig för att det kanske kommer bli mycket stillasittande, när man går och väntar på att vara till nytta. Jag hoppas verkligen att vi ska göra en skillnad för så många människor som möjligt.”

Ulf Jakobsson
Ålder: 68 år
Bor: Ödby ö, mellan Smögen och Hunnebostrand.
Familj: Fru, två barn samt två busiga barnbarn, Emilio och Zander
Yrke: Jobbar med fastigheter, tidigare utvecklingschef på teknikbolag och entreprenör
Fritid: Åker båt och tränar jiujitsu (instruktör med första dan)
Räddningsstation: RS Smögen

”Jag är alltid haft ett intresse för båtar och sjöliv. Jag har varit aktiv dykare med egen dykbåt, gjorde lumpen i marinen och lägger några veckor varje år på att segla någonstans i världen. Förra året var jag för skojs skull i England och genomgick en utbildning till Yachtmaster där. När jag för sju år sedan hade flyttat till Smögen tog jag kontakt med en i Sjöräddningssällskapet här, jag ville känna på livet som frivillig sjöräddare och det passade mig alldeles utmärkt. Förutom mitt marina intresse hade jag tidigare i yrkeslivet varit ombord på sjöräddningsbåtar, eftersom ett bolag jag arbetat för levererade teknik till båtarna.

När jag fick höra om att Sjöräddningssällskapet skulle skicka båtar till Medelhavet var första tanken: Yes! Jag har länge funderat på att göra en humanitär insats någonstans i världen, men aldrig hittat ett projekt där jag haft något att tillföra. Men det fanns nu. Det här är verkligen en humanitär insats, vi kan ha olika politiska åsikter om orsakerna till denna katastrof, men jag vill bara ner för att rädda liv. Efter den första reaktionen kom mer tankar om hur detta ska bli, och jag tänkte givetvis också på sin familj. Men efter att jag gått och dragit på det några dagar lade jag fram för min fru att jag hade funderingar på att söka till uppdraget. Hon bara tittade på mig och sade ”Självklart!”. Då var det inget mer att fundera på.

Efter allt funderande har jag också kommit fram till att grunden i uppdragen i Grekland antagligen blir desamma som här hemma: Det blir inte som man tänkt sig när man lämnar kajen. Man måste kunna improvisera, vilket är en av mina stora styrkor som frivillig sjöräddare. Jag jobbar också bra i grupp och framförallt är jag lugn när det hettar till.

Det senare är något jag lärt mig bland annat från jiujitsun. Det finns en övning som heter randori som går ut på att tio personer står i en ring runt dig. Vem som helst av dem kan göra ett utfall mot dig, och du vet inte varifrån attacken kommer. När du lagt ner den första kommer nästa, och sedan nästa, och så vidare. Övningen handlar mycket om att hantera stress, ju längre detta pågår desto närmare reptilhjärnan kommer du. När man tränat upp denna förmåga höjer man också sin egen stresströskel.”

Gula Båtarna, Medelhavet, sjöräddning, Sjöräddningssällskapet