På kryss med Fingal – Dag 39

Vi kastade loss klockan halv sju från Grötvik. Solen stod redan högt och vred upp värmen orimligt mycket för dessa breddgrader.  Dylan i högtalarna och kursen 180 grader syd, mot Halandesåsen yttersta spets, och livet kändes mycket lyckigt denna tidiga morgon.

Strax utanför Torekov ligger Hallands Väderö, en plats min moster tagit mig flera gånger som barn. Mina minnen blev inte besvikna. Vi lade till på ön sydsida, Kapellhamn, och strövade omkring på ön hela dagen. Ormbunkstät skog, öppna slätter med fåglar och får, dramatiska klippor och små fina sandstränder. Visst är färjorna proppade med dagsgäster som man får dela stigar och stränder med men när sista båten till Torekov avgått klockan 17.20 så har man landskapet nästan för sig själv, utom ett par seglare och de som hyr något av de få stugorna på ön.

Vi träffade danska Pia som hade seglat hit regelbundet med sin man de senaste 35 åren och verkade aldrig tröttna på Väderön och dess fridfulla fauna.

–          Jeg elsker de små ponyer, svarade hon när vi frågade om det fanns något särskilt hon gillade.

Vi hade inte sätt några ponnyhästar så vi nickade artigt och antog att det var danska för något annat, typ får föreslog Ellen. Men vi förstod sedan vad hon menade och kunde utan tvekan hålla med henne när vi stötte på de små raringarna med nästan kolsvart päls och rufsig man. De var inte blyga heller.  

Svenska kyrkan lade till bredvid oss med en stor båt och bjöd på dragspel, trumpet och körsång. Solen gick ner denna kväll också, det var vackert och det blev kallt. Vi drog över oss våra filtar och läste högt om Emil Svensson i Lönneberga, och lovade att ta ett kvällsdopp efteråt. Löftet hölls inte.

 

Vänliga hälsningar,

Johan

Fingal