På Kryss med Fingal – Dag 54.

Nu börjar det närma sig slutet, och det känns i både kropp och själ. Efter flera veckor ombord är ryggen ledsen på grund av lite obekväm koj, huvudet ömt efter för många väggslag och kroppen degig efter oändligt många portioner snabbnudlar. Dessutom längtar i alla fall jag hem lite granna, fast bara ibland.

Vi startade morgonen med skrivstuga på fiket Kagan i Simrishamn, men fortsatte runt lunch mot det näst sista stoppet, Brantevik. En liten by med inte allt för många aktiviteter att ta del av, bortsätt från museet om skutan Hoppet, som har just Brantevik som hemmahamn.

Planen var egentligen att vi skulle ligga över, men annalkande regnväder fick oss att redan samma eftermiddag fortsätta till slutdestination Skillinge. Sista seglatsen måste göras med bravur, och vi hissade självklart alla segel, från Klyvare till Storen. En timmas kryss i solsken senare och vi var framme. Inget mer seglande för varken besättningen eller fina Fingal denna sommar.

Väl i hamn tog vi ned alla segel och sköljde av med sötvatten, för att bli av med salt och smuts, och satte sedan alla igen för att låta dem torka. Troligtvis är vi den första båten som har legat till kaj i Skillinge med fulla segel, för folk tittade lite roat och misstänksamt på oss.

Så nu sitter vi här alla tre. Johan lagar vår troligtvis sista ordentliga middag, allt känns fint och sorgligt på samma gång. En hel sommar senare, och man lär känna varandra utan och innan. Nu kommer Klysch-Sanna fram, men åh vad jag kommer sakna mina goda arbetskamrater. Tur att i alla fall Becca bor i Göteborg, så att hon och jag kan åka upp till huvudstaden och terrorisera Johan ihop lite då och då. För oavsett om det är ombord på Fingal eller någon helt annanstans, så kommer jag vilja krama på båda två mest hela tiden.

Tack alla underbara läsare för den här sommaren, glöm inte att kolla in våra artiklar i tidningarna framöver och fortsätt segla lugnt!

/Sanna

 

Fingal