”Retter hun seg opp? Synker vi? Hvordan skal dette ende?”

Are Wiig seglade 400 sjömil med nödrigg till Sydafrika efter ett mastbrott. Han avböjde all hjälp. Nu berättar han om vad som hände och om sina beslut.

400 sjömil söder om Sydafrika gick långseglaren Are Wiig runt med sin OE 32. Haveriet inträffade när han tillfälligt drejade bi för att reparera sitt vindroder. En stor våg slog omkull båten och masten gick av. Are deltog i havskappseglingen Golden Globe Race, GGR, och var under resan i radiokontakt med den svenske långseglaren Anders Eriksson som seglade förbi Are i Sydatlanten. Anders valde senare att avbryta sitt försök att segla solo nonstop jorden runt, på grund av en axelskada. Nu har Anders Eriksson på uppdrag av På Kryss intervjuat Are via mejl och berättelsen om vad som hände med Are och hans båt är utförlig. Vi har valt att byta ut vissa norska ord till svenska att underlätta läsningen:

Kan du beskriva hur du upplevde det som hände strax före, under och
 efter haveriet? Hur mycket vatten kom det in i båten? Vilka var skadorna på dig och båten?

Are Wiig: Dette var tredje dagen med sterk kuling og storm, og jeg våknet klockan 
0500 av att båten hadde lagt sig mer på tvers av bølgene. Jeg så straks at
t det var vindroret som ikke styrde, og jeg kom meg ut for å se (været var
så dåligt og sjøene så grove, omkring 10 meter höga bølger, at jeg sov med seildressen på).

Mellanstycket mellan själva mekanismen og rorbladet på vindroret
var böjt, så at servorodret stod rett ut til den ene siden og kunde derfor ikke
styre. Dette hadde også skjedd to dager tidligere. Jeg tenkte att jeg skulle
 reparere då, men sjøen var så grov at jeg ikke tordes å legge bi, da jeg
 var redd jeg skulle bli tippet rundt av bølgene. Så jeg måtte håndstyre,
 og ikke før på ettermiddagen hadde sjøen lagt seg slik at jeg vurderte at
t det var trygt å legge bi. 
Jeg gjorde da det, og fikk demontert servorodret og tok det med meg inn.
 Jeg satte det fast i skruvstädet rett nedenfor inngangen og lukket alle
 luckor, da det jo fortsatt var mye sjø og risk for at den kom inn.
Røret
 kapades (jeg tenkte å lage det kortere for at det skulle bli sterkere) 
og jeg hadde boret med 5 mm, og skulle bore opp til 8 mm da jeg fikk et
t moderat klask i siden, og plutselig datt båten over og landet på styrbord
side/overbygg og jeg torpederte luckan over meg og havnet med huvudet och överkroppen oppe i doghouset, populært kalt sprayboxen, hvor det var fullt
av vann.
Hvor lenge vi lå opp ned tør jeg ikke si, men jeg rakk å tenke
mye; retter hun seg opp? Synker vi? Hvordan skal dette ende?
Etter litt tid rettet hun seg opp, og jeg ramlet ned luka igjen og kunne
begynne å puste. Det var et kaos under dekk, jeg hadde jo både skruvlådan 
(den er sikkert 15 kg), verktyg og diverse annet løst da dette skjedde, og 
ankeret og kjetting som var stuvat under durken hadde revet løs de skruvade 
durkskivorna, og dette hadde havnet nede i den ene salongbenken.

Det var
 vann opp litt over durkskivorna, og en flaske med matolje var krossad og
glatt og grisete med både knekkebrød, kakao, makaroni og havregryn i en
herlig blanding.
Den store elektriske lensepumpa startet uten problem.
 Vinduet over kartbordet var slått inn, trots att det var forsterket med en 10 mm 
polykarbonat som gikk ett par cm utenfor den originale aluminiumsrammen på
 vinduet, og overbygget var sprekt rundt vinduet og flere andre plasser. 
Luka jeg hadde torpedert var revet løs i skruefestene, og det verste var
jo da jeg tittet ut på dekk, å så at riggen var knekt og lå ned på
styrbord side. Jeg kom meg raskt ut på dekk og så ned på skutesiden, och
 där låg riggen å skrapet i siden, men det var ingen veldig skarpe beslag 
eller annet, så jeg var ikke redd det skulle bli hål veldig fort, men
 problemet var jo også at som riggen låg höll den Olleanna tvärs sjön, og jeg var veldig redd jeg skulle bli slått rundt igjen.

Så gikk jeg under dekk og fant i kaoset fram den store bult-tången, bågfil,
 hammer og dorn og bandt alt sammen til meg, så att jeg ikke skulle miste
 noe om vi i verste fall gikk rundt igjen mens jeg var ute, och började att kapa loss riggen så raskt jeg kunne. Jag skar av storseilet ved tredje revet 
som var satt, kappet rullesystemet til kutterfokken med bågfilen og lät 
mast og rigg henge igjen i forstagene. Då virket riggen som drivanker på 
aktern, og endelig la Olleanna seg med aktern mot sjøen, og jeg var ganske
 säker på att hon inte skulle gå rundt igjen.

For hver sjø som kom over dekk rant det godt med vann inn gjennom vinduet 
over kartbordet og noe ved gjennomgangen til masta, så vindushullet måtte 
tätas. Det hade nu blivit mørkt, og etter jeg hadde tätat hullet til
 vinduet og stappet håndklær rundt masta var det tid for å få på seg något 
torrt, spise litt og jeg var egentlig bra sliten så jeg så for meg at det 
kunne være greit med litt sömn.

Jeg hadde funnet fram satellitt-telefonen og fikk ringt både 
regattakontoret og min fru, Idun.
 Som du vet har jo en seilbåt uten mast förfärligt kraftiga och abrupta rörelser, og da 
jeg krøp inn i stick-kojen med huvudet først for å få meg litt søvn, fikk jeg
 nesten ikke blund på øynene, da Olleanna plutselig la seg godt over, og 
jeg tenkte at hun kanskje gikk rundt igjen, men jeg lå nå inni der til det 
lysnet, og lite vila blev det ju. 
När solen gått upp startet jeg opp med å rydde under dekk og på dekk og sette
 nødrigg og til slutt reparere vindroret igjen, og litt utpå ettermiddagen
 heiste jeg stormfokka upp och ned på forstaget og endelig kunne jeg kapa loss
 forstagene og låta riggen gå til botten i Syd Atlanteren.

Jeg var omkring
 39.30S og 012E, og stormen hadde da presset meg cirka en grad nordover.

Många har ju haft problem med sina vindroder. Jag hade liknande problem
 med mitt Monitor och tycker att safetyröret, som ska vara vindrodrets svagaste och utbytbara länk, går av för lätt och är lite
bökigt att byta. Vad tycker du om ditt vindroder och vindroder i
allmänhet? Hur borde det vara konstruerat för att hålla bättre?

Are Wiig: Safetyrøret er tydelig for svagt, men om det skal forsterkes er det
 kanskje andre ting som ryker, og det betyder dessutom at hele 
konstruksjonen må gjøres sterkere. Det er jo i dårlig vær dette ryker, og
det samme skjedde meg i en storm i Nordsjøen i slutten av oktober i fjol. Jeg er helt enig i at det er vanskelig å bytte, og begge gangene jeg
 skulle bytte nå, måste jeg slå ut ”pinnen” med hammer og dor, og det er 
litt besvärligt når du ligger der tredd gjennom pushpiten og sjøene forsøker
 att dränka dig.
 Jeg har tidligere hatt Aries vindror, og det fungerte bra, men jeg synes
 Monitor var bättre på att styra. Men det var olika båtar (Granada
31 respektive OE 32), så det er ikke helt jämförbart.
 Hadde Monitor varit sterkere hade jeg nok valgt dette igjen, men jeg är inte säker på hvilket jeg skal velge. Jeg har montert Hydrovane på andras båtar,
 og fått god återkoppling fra kunder på det, men jeg vet jo ikke riktig
t hvor mye de har brukt det og i hvilke forhold. I GGR har flere både skrytt
 og forbannet de fleste vindrorene, Beaufort, Hydrovane, Aries, Windpilot
 og Monitor. Jeg vet ikke om det er andra typer av vindroder med.





Många är imponerade över ditt sätt att hantera situationen, att
 överhuvudtaget göra någonting på en segelbåt utan rigg i grov sjö är 
svårt, det rullar något fruktansvärt. Hur lyckades du få upp en fungerande 
nödrigg så fort?

Are Wiig: Jeg hadde redan förberett beslag og hadde riktige skruer og 
Spektralina som jeg hadde i en segelpåse (vi hadde jo ikke lov til å
bruke Spektrafiber i regattan). Dette var også et krav fra GGR at dette skulle 
ferdiglages og testes (en av de bedre reglene). Spinnakerbommene passet 
jeg på å lagre på dekk, så at de ikke skulle följa med överbord i ett eventuellt
 masthaveri.



Det har blivit ganska 
vanligt att besättningar överger sina båtar i mindre komplicerade situationer än din. Du blev erbjuden hjälp av ett förbipasserande fartyg. Övervägde du att 
ta emot den hjälpen?
Are Wiig: Jeg er av den oppfatning at man ikke ber om hjelp uten at man 
virkelig behöver det (livshotande situasjon), og jeg var ikke i noen
 omedelbar fara. Jeg hadde både mat og drikke, torra kläder (paket i 
vattentäta Helly Hansen-väskor), og jeg viste var og hur jeg skulle
 komme meg opp til Cape Town. Jeg tenkte det i verste fall kunne ta omkring
 10 dager, men det gikk jo på 6, og jeg var jo egentlig klar for å være 
ute i över 6 måneder til. 
Jeg vet inte något om andres situasjon når de ber om assistanse, og det kan
være mange faktorer, men jeg har dessverre en mistanke om at en del roper
 om hjelp litt tidlig.

Man skal også komma ihåg att de som eventuellt ska ge 
dig hjelp, kanskje utsetter seg selv for fare, så det er ikke noe man bare
 ber om.


Om du får ekonomisk möjlighet att göra detta igen. Skulle du då vilja
 göra det? Isåfall i vilken form? GGR eller lite mer soft non stop solo i egen takt?

Are Wiig: Jeg har inte ekonomisk möjlighet att starte i GGR på samme sätt som 
jeg gjorde nu, så jeg kommer att vara helt beroende av større sponsorer om jeg ska
 satsa en gång till. Jeg gillar verkligen kappsegling, og jeg kommer nog inte att seile
 utenom regatta.





Vilken typ av båt skulle du välja om du skulle göra samma resa igen? 
Något speciellt du saknat i utrustningsväg, som du gärna skulle vilja ha
 med nästa gång?

Are Wiig: Jeg er veldig nöjd med OE32, og den passade in i min budget, men
 om jeg skal starte i GGR en gang til vil jeg ha en av de større raskere
båtene som er godkjent. Olleanna var jo en av de minste båtene, og med en 36
-fots båt får man noe mer ”gratis” når det gjelder fart. Även om jeg klarade av att hålla jämnt med de andre (jeg lå jo på tredje plass), krevde det mye
 aktiv seiling, og med en något raskere båt og om jeg er like aktiv, ser jeg
 for meg at jeg kunne gjort det bedre. Alternativet er kanskje ”Moitessier-klassen”. 
Jeg har också tenkt at jeg kanske skulle ha mitt andra vindroder redan monterat för att det ska vara lättare att börja använda. Jeg er veldig fornøyd med oppsettet på dekk/seil, og kan
 nesten ikke få lovprist doble rullesystemer med kryssfokk og kutterfokk 
(cirka halva storleken av kryssfokka), og revesystemet med separate liner 
for og akter og tredjerevet så långt ner at jeg ikke behövde ett tryseil.
Dette gjør 
att seiling i all slags vær er en glede (tills du går rundt…), og når
 det var lettere vinder hadde jeg wireforstaget på bogsprötet hvor jeg
 satte genoa 1 og Code 0 på kroker.

Jeg skulle nok gjerne hatt laget bedre vannsamlingsystem, då det å samle
 fra hele dekket fort blir förorenat av en rask sprut havsvatten, og jeg gjorde for
dårlig jobb med den gamle dieseltanken under motoren, hvor jeg hadde
 diesel for varmeren. Den tok inn vann og dieselen blev utspädd. Litt mer 
penger hadde gitt meg mer tid, og bedre forberedelser.



Det diskuteras mycket kring olika stormtaktiker: dreja bi bogsera
linor, drivankare drouge och så vidare. Har din tanke kring detta ändrats efter det
som hände?

Are Wiig: Jeg hadde et drivanker om bord, og det satte jeg noen dager
 tidigare då jeg gjorde en reparasjon av fästet i däck till det löpande
 akterstaget (til kutterfokk). Dette var et drivanker avsett för større
båter, og jeg satt det mest for å prøve (det blåste omkring 30 knop), og 
det rev jeg i stykker nesten med en gang. Jeg er egentlig ikke så glad i att sätta drivanker og legge aktern opp mot sjøen, og jeg har erfaring med at
t det kan ge skader, som da vi la oss med drivanker i en liten storm med
 trimaranen Undarousa. Då blev vi kastet akterover av en sjø og böjde
 hjärtstocken. Jeg festet deretter drivankeret i en hanfot så att hon blev
 liggende cirka 30 grader mot sjøen, og det verkade bättre (det var transport av
båten hjem fra Spania, og storseilet var så utblåst at vi ikke fikk høyde
 for å krysse mot stormen).

Jeg provade att släpa segel i bukt og med ett ankare med svivel og kjetting i
enden, men jeg synes at jeg ikke hadde nok ”rörelsefrihet” med den lösningen. 
Ett par dager före haveriet leste jeg ferdig boken A Voyage for Madmen, där det var referert til den tragiske Fastnet race 1979, og där det stod at ingen av båtene som drejade bi i det ovädret fick skador. Men just den dagen vågade jeg ikke legge bi förrän på ettermiddagen, og da gikk det galt…

Med Olleanna er min erfaring at jeg seiler med sjøen (Moitessier-metoden) og holder fart og god styrförmåga. Jeg fikk noen sjøer inn i
 cockpit, men med de ekstra självlänsarna (2 x 2″) jeg har montert var ikke
 det noe problem (annat än att lite vann kom opp gjennom buksebeina).

Anders Eriksson
redaktionen@pakryss.se