Sagolika strandhugg på Bahamas

Simmande grisar, langustrar stora som getter och regnfria paradisöar. Ryktena som lockade Kerstin Ljunglöf och Sven Erixon till Bahamas sprids nu glatt vidare efter att paret besökte den enorma ögruppen med sin Långedrag 30:a SY Ash.

I Bahamas är vattnet sådant som man ser på bild. På dagarna är det bländande turkost och på månklara nätter nästan självlysande. Det är så klart att man kan urskilja varenda sten eller sjöstjärna på 30 meters avstånd och under stilla dagar kan man studera småfisk, krabbor, sköldpaddor, hajar eller enorma stingrockor direkt från sittbrunn eller från jollens torra kant.

Innan vi bestämde oss för att segla till Bahamas visste vi nästan ingenting om landet. Vi trodde att det  var en enda ö, exploaterat på amerikaners vis och att där var fruktansvärt dyrt. Det var inte förrän någon nämnde langustrar stora som getter, öde öar, inget regn och något så knasigt som simmande grisar, som vi ens brydde oss om att kolla upp mer exakt var det låg.

Landets chockerande storlek var det första som slog oss. Med en längd på ungefär 520 sjömil är det lika långt som både Windward- och Leeward-kedjorna i östra Karibien tillsammans och därtill är det nästan lika brett som Sverige. Antalet öar överskrider det hisnande antalet av 700, kustlinjen 2 200 sjömil, och ankringsmöjligheterna är totalt obegränsade. Utan båt finns där kanske inte mycket att hämta, men för en långseglare som vågat sig på att lämna Karibiska sjön och tagit sig en liten bit upp i Nordatlanten finns det fantastiska möjligheter. För oss visade sig Bahamas bli ett riktigt paradis.

Passadvindarna är inte lika stabila såpass långt norrut och med ens blev seglingen mer varierad. Framför allt fick vi uppleva betydligt fler lugna dagar än vad vi var vana vid och vid flertalet tillfällen kunde vi hissa spinnaker och helt lugnt glida fram genom det klara vattnet. De olika ö-kedjorna i landet bildar en naturlig vågbärriär i över 300 sjömil i sträck. Även de dagarna när det blåste som allra mest upplevde vi ren seglarglädje på platt vatten. Det var fantastiskt bekvämt.

Större delen av seglingen i Bahamas sker uppe på Great Bahama Bank där djupet ligger på mellan en och tio meter. I början kändes det ovant, men vi vande oss snabbt vid att hela tiden kunna se bottnen. Mycket av navigeringen gick ut på att helt enkelt spana för ut efter stenar, sandbankar eller rev och efter ett kort tag blev vi riktigt duktiga på att avläsa djupet genom att studera vattnets olika färgskiftningar. De flesta ankringsvikarna är mellan två och tre meter djupa och ju mer grundgående båt man har desto fler möjligheter får man att leta sig in i de smalaste kanalerna och charmigaste ankringarna. Vår båt Ash sticker 1,65 meter vilket fungerade bra, med en mer djupgående båt hade vi varit tvungna att vara försiktigare och framför allt planera vägvalet noggrannare.
När vi anlände hade vi inte någon egentlig plan, men eftersom vi var på väg norrut så började vi i landets sydöstra ände och tog därefter öarna mer eller mindre i den ordning de kom. Vi seglade förbi ö efter ö, nästan alla obebodda, ankrade närhelst vi kände för det och kunde knappt tro våra ögon. Kanske beror det på just det grunda vattnet och de navigeringskunskaper som krävs, eller kanske på att vinden är ostadigare, men under de nästan tre månaderna vi var där träffade vi förvånansvärt få andra båtar och nästan inga turister. Att landet skulle vara överexploaterat visade sig vara tomma fördomar.

Självklart finns det öar med hotellkomplex och resort och visst finns det områden som besöks mer frekvent av båtfolk, emellanåt visade sig kontrasterna vara stora. Semesterfirare från USA och Kanada hade en förmåga att på vissa platser klumpa ihop sig och sina båtar i några få utvalda vikar. Däribland gick det att hitta enorma lyxmotorbåtar med ett flertal vattenskotrar eller till och med en helikopter på akterdäck. Men om vi istället fortsatte runt hörnet till nästa vik så befann vi oss åter helt själva i total ödemark. Och Bahamas är som sagt var stort, inte ens i de mest populära områdena upplevde vi någonsin att det blev trångt, utan att det snarare var bristen på civilisation som kunde ha lett till större problem. Reparationsmöjligheterna är uppenbart få utanför de största städerna och i stora områden var det svårt att proviantera. I de mindre byarna vi passerade fanns det ett visst utbud av konserver, ägg och grönsaker, men vi var ändå väldigt glada att vi hade fyllt på båten ordentligt innan vi anlände.

Vi nöjde oss med ett par timmars seglats varje dag och spenderade sedan resten av tiden i vattnet. Det något svalare klimatet gjorde att vi orkade hålla igång hela dagarna och kombinationen kristallklart vatten och mycket lite regn gjorde aktiviteter så som bad och snorkling oemotståndliga. Vi hittade både spännande grottor och sjunkna vrak att utforska och runt varje ö fanns det nya korallrev med tusentals vackert färggranna fiskar. Vi såg sköldpaddor och haj, rockor och krabbor och stötte, som utlovat men ändå till vår förvåning, faktiskt även på några simmande grisar. Kanske fann även de vattnet alltför lockande att motstå. Ganska ofta hittade vi languster och ungefär lika ofta plockade vi upp en till middag. Att de skulle vara lika stora som getter var som väntat något överdrivet, men de var ändå ordentligt tilltagna och smakade dessutom fantastiskt.

Att fiska är något av en hobby ombord på Ash och i Bahamas är lagarna generösa, vid ankomst till landet med båt får besättningen automatiskt ett fisketillstånd. Kombinationen av grunda banker och den djupa Atlanten ger ett sprudlande fiskliv och gillar man dessutom harpunfiske så har man hamnat helt rätt.

Visst kan öarna i sig upplevas som ganska tråkiga, de är torra och låga och där går varken att hitta regnskogspromenader eller vattenfall, men istället kan man varje kväll finna sig en skyddad ankring, slå sig ner på en egen paradisstrand, tända en eld i väntan på solnedgången, njuta av total stillhet och grilla dagens nyfångade middag. Känslan måste likna den Columbus hade när han landsteg 1492, känslan av att ha hittat en helt ny värld.

Kerstin Ljunglöf
Sven Erixon
redaktion@pakryss.se

Kerstins och Svens egen sajt om seglingen: sy-ash.se/
Ash är nu till salu. Läs mer här: blogg3.sy-ash.se/

 

äventyr, destination, fiske, långfärd, långsegling, natur, segling