Seglarkollo för vuxna

Vi är med ombord som elever på en vuxenkurs. De längre vuxenkurserna går varje höst efter att ungdomarna åter börjat skolan. Och trots att regnbyarna ibland smattrar mot kajuttaket är det en härlig stämning ombord. Några i besättningen beslår förseglet klyvaren för att inte vinden ska få tag i duken medan andra hjälper till med förtöjningarna. Och om en stund ska styrman Catarina ha navigationslektion.

Seglingen började i Strömstad i norra Bohuslän. En efter en dök upp med sina mjuka väskor under eftermiddagen och bekantade sig med varandra. Åldersspannet är stort från instruktören Axel Westfelt som är 18 år till Åke Stööd, en känd seglarprofil från Karlstad. Han skulle snart fylla 84. Totalt är det tjugo personer med olika bakgrund och kunskap om segling som delar utrymme och upplevelser under en vecka i Bohuslän och norska Sörlandet.

Skeppare ombord på Gratia denna vecka är Jerker Paulusson, som till vardags jobbar med försäkringar för stora fartyg, men han har också jobbat en period på sjön som styrman. Jerker seglade redan i början på 1970-talet som 16-åring ombord på skutorna och fastnade i föreningen och gemenskapen och seglade följande somrar som instruktör, styrman och som 22-åring blev Jerker också skeppare. Sedan dess har Jerker seglat nästan varje sommar förutom ett avbrott när barnen var små.
– Att förmedla det jag har lärt mig genom åren är drivkraften för mig. En skuta fostrar människor till att ta hänsyn och hjälpa till, säger Jerker och lägger leende till att han också får segla hur mycket skuta han vill, utan att behöva köpa en egen båt.

Gratia är den lite mindre kända systern till Kryssarklubbens ursprungliga kutter Gratitude. Gratia började sitt liv som lyxig privatjakt i England 1900.
Numera är lyxen lite mindre och bland annat badkaret har fått lämna plats för att alla elever ska få en egen koj. Stora mässen rymmer arton kojer med tre på höjden. De är mycket trånga och det tar ett par nätter innan jag lärt mig hur jag bäst tar mig in och hur jag vänder mig på natten utan att slå i huvudet.

Gratia har oerhört vackra linjer. Den måttfulla bredden gör att den nästan 30 meter långa båten kränger närapå som en skärgårdskryssare. Till skillnad från Kryssarklubbens andra två fartyg, Gratitude och den något större Atlantica, som i stället har fiskebåtens kraftfulla linjer med raka stävar och breda bogar.

Styrman Catarina Bjelkengren har seglat mer än halva sitt liv ombord på skutorna – första seglingen gjorde hon som 13-åring (det första år man kan vara med som elev) och sedan dess har hon seglat ett par veckor varje sommar som instruktör och numera som styrman.

– Det bästa och det som fick mig att komma tillbaka var nog mycket stämningen och de härliga människorna som jobbade tillsammans ombord. Självklart är det även seglingen och det härliga att vara på däck i alla väder som är tjusningen, säger Catarina med ett aldrig svikande gott humör.

En dag ombord börjar normalt med purrning vid halv åtta på morgonen. Ett par personer ur besättningen är backisar (backlagsmän) varje dag och dukar fram en mycket stadig frukost med havregrynsgröt, filmjölk, mackor och kaffe/te/choklad. Det finns bara två toaletter ombord och det blir snabbt kö på morgonen.

Efter frukost, rundvask och en städning på och under däck är det sedan dags att kasta loss och sätta segel. 350 m2 segelyta fördelas på sju segel, de tre förseglen och mesansegel är små och lätta att hissa. Storseglet på 85 m2 behöver helst 6-7 personer för att hissas. Att hissa storseglet tar minst en kvart innan man är van. Efter en vecka har alla mer eller mindre röda handflator, även om det är okej att använda seglarhandskar för att rädda skinnet.

När seglen är satta är det dags att besätta poster – det är utkik, rorgängare, navigatör och ”vissel”; en person som står med säkerhetslina fastsatt i fartyget, håller koll på att ingen trillar överbord.

Anna Stööd Olovsson, 23, överraskade sin morfar Åke Stööd, 83, som tillsammans med sin seglarkompis John Pettersson hade bokat en vuxensegling för att prova något annat än hemmavattnen i Vänern.

När Anna fick höra att morfar Åke skulle segla bokade hon genast en plats ombord utan att berätta något för Åke, så det blev en glad överraskning.

– Jag har seglat med min fantastiska morfar hela mitt liv; han kan allt om båtar och båtliv, säger Anna.

Åke tog med Anna ombord på sin båt redan när hon var några månader gammal och hon har seglat med honom varje sommar sedan dess. När hon var 16 år seglade hon också som elev på Kryssarklubbens skutor och nu är hon en av de mest erfarna tjejerna ombord och kunde entusiastiskt leda delar av arbetet.

För min egen del så älskar jag de gamla skutorna – det är dels lagarbetet och dels också historien bakåt; med traditionella riggar med gaffel- eller råsegel, riktigt tågvirke och traditionella arbetsmetoder. Vid sexton års ålder var jag under en månad elev på skolskeppet Shamrock – och ett tag var målet för arbetslivet att bli sjöman. Men jag insåg snart att med de moderna fartygen är man inte många timmar i hamn och jag fick i stället så småningom utlopp för min upptäckarlusta genom att långsegla med en liten båt. Men nu har jag varit elev och jag har fått en förstahandsupplevelse av vardagen på Kryssarklubbens skutor – det är en fantastisk verksamhet som jag hoppas får hålla på i 50 år till.

Till nästa år tycker jag att ni alla ska anmäla er till vår läsarsegling på skutorna, läs mer här bredvid. Det är absolut en jättefin upplevelse och väl värt trånga kojer och lite valkar i händerna.

Micke Westin

äventyr, destination, kurs, segling, Utbildning