Seglingen läker sorgen

För elva år sedan förlorade kryssarklubbsmedlemmen Mia Raunegger sin yngste son. I På Kryss nr 4–22 berättar hon hur hon hittade en väg till livslust igen på havet.

– Att bara vara här och nu ger en väldig ro i själen.

Mia Raunegger är uppväxt på Västkusten och har alltid känt sig hemma vid havet. Däremot kom seglingen in ganska sent i livet. Men när den väl gjorde det, efter den största förlust en förälder kan uppleva, förstod hon att det var det här hon skulle ägna sig åt.

– Seglingen blev ett helt nytt sammanhang. Det är min egen grej där jag får vara utanför sorgen.

Mia hade bara seglat en gång tidigare, som 14-åring, när hon anmälde sig till en segling med Qvinna Ombord hösten 2016. Det blev en ögonblicklig förälskelse. I sin blogg, En blogg om sorg, har Mia beskrivit sorgearbetet efter sin yngste son Pierre som gick bort bara ett par veckor innan sin 22-årsdag. Efter den första seglingen skrev hon bland annat: ”Det här var annorlunda än något jag upplevt tidigare, eller åtminstone som jag kommer ihåg. Sorgen har varit så påfallande stark och mörkret så djupt att det pressat undan allt annat ljus som försökt tränga sig in. Men här upplevde jag en stillhet i själen, en ro som gav en förhoppning om att åter annektera ljuset och livet.”

– Precis så kändes det. Det gjorde att jag blev helfrälst i segling. Det ligger en fascination i att bli utmanad att föra fram båten med de naturkrafter som finns till hands i form av vind och vågor. Det är som livet självt.

Numera tar Mia varje tillfälle i akt att segla. Hon har bland annat tagit Kustskepparen och Utsjöskepparen, seglat mycket med Qvinna Ombord och är aktiv i Solisterna, Kryssarklubbens nätverk som vänder sig både till skeppare och gastar som inte vill segla själva.

Men den senaste långseglingen över Atlanten i slutet av maj med skepparen Niklas Krantz kunde ha slutat illa. Mitt ute på havet drabbades de av mastbrott, en dramatisk upplevelse som satte många känslor i gungning.

– Som tur var är vi båda ganska handlingskraftiga och fokuserade på att lösa problem. Chocken kom en dryg månad senare när jag var hemma igen. Då var det mycket obearbetade känslor som kom upp och gjorde att jag mådde ganska dåligt.

Men tilliten och kärleken till sjön försvann inte. Mia ville bara ut igen och redan i juli var hon med på Solisternas högsommareskader. Än så länge har hon ingen egen båt, men om ”den rätta” dyker upp slår hon kanske till. Men först vill hon ut på fler oceaner som gast.

– Jag är nog inte riktigt där än, att våga göra det själv. Men det finns ju många inspirerande ensamseglare!

Läs hela artikeln i På Kryss nr 4–22.