Nödsystem utslaget på Scallywag

John Fisher, Scallywag, slogs överbord och återfanns aldrig. Båtens system för personliga nödsändare, ais-sart, fungerade inte på grund av en trasig antenn. Bild: Konsrad Frost

John Fisher på VOR-båten slogs överbord i en gipp och återfanns aldrig. Nu berättar Scallywags skeppare att systemet med personliga nödsändare var utslaget på grund av en trasig ais-antenn. Någon extra antenn fanns inte ombord.

Det var i slutet på mars som besättningsmannen John Fisher föll överbord i det pågående Volvo Ocean Race och aldrig återfanns. Han hade lossat sin säkring för att ta sig framåt i båten Scallywags sittbrunn när båten surfade nerför en våg och gippade. Scallywag hade kommit mer än halvvägs på den nära 8000 sjömil långa etappen och hade seglat i kulingvindar i en och en halv vecka när olyckan inträffade cirka 1400 sjömil väster om Kap Horn. Vid gippen slogs John överbord av skotet och försvann ur sikte. Efter en tids letande i området gav den övriga besättningen upp, avbröt etappen och styrde istället mot Chile utan att runda Kap Horn.

VOR har varit sparsamma med information om händelsen och bland annat inte svarat på På Kryss frågor om Scallywags och Fishers ais-baserade nödsändare av typen ais-sart, search and rescue transponders, som ska bäras av besättningen. Med en personlig nödsändare kan en person som fallit överbord lokaliseras tack vare en transponder i nödsändaren som skickar en signal till båtens ais-antenn. Men nu berättar skepparen David Witt i en intervju med New York Times att båten Scallywags ais-antenn, som alltså är en förutsättning för att det personliga nödlarmet ska fungera, var trasig. Redan ett par dygn efter starten på Nya Zeeland förstördes antennen i de hårda vindarna.

Alla i besättningen på Scallywag har möjlighet att bära en personlig nödsändare, en så kallad ais-sart. Men den personliga nödsändarens signal kunde inte tas emot på Scallywag. Bild: Spinlock

– Om vi hade haft vår ais så hade vi hittat honom”, säger David Witt till New York Times och konstaterar att olyckan har lett till lärdomar som kräver förändringar i utrustningen.
– Redundans (av varandra oberoende system) för det här systemet är ett exempel på förändring, och att det finns en antenn till.
David Witt säger också till tidningen att tävlingens säkerhetsrutiner fungerade väl, men att ”vi slösar en förfärlig massa tid och pengar” på säkerhetsutrustning som inte är så användbar som en extra antenn hade varit.
Phil Lawrence som är tävlingsansvarig för Volvo Ocean Race säger till tidningen att VOR har som rutin att låta skepparna diskutera säkerhet efter och inför varje etapp. Ett sådant möte hålls idag, fredag. VOR har inte meddelat om orsaken till dödsolyckan med John Fisher kommer att leda till några förändringar i rutiner eller av utrustningen under kommande etapper.

Chanserna för en person som fallit överbord att överleva beror på många omständigheter. Det finns många exempel på personer som har återfunnits relativt snabbt, men som ändå omkommit. Exempelvis omkom Simon Speirs i november förra året efter att ha spolats överbord i Södra Oceanen. Spiers återfanns tack vare sin ais-sart efter cirka en halvtimme, men han hade då drunknat.

Scallywag anlände till Itajaí på torsdagen innan söndagens start mot Newport.

Det enda tidigare dödsfallet i Volvo Ocean Race inträffade på Nordatlanten 2006 då Hans Horrevoets föll överbord. Horrevoets återfanns död.

LÄS MER: Senaste numret av På Kryss, nr 5, innehåller flera artiklar om säkerhet inklusive mob-larm som ais-sart

LÄS MER: Artikel om olyckan i New York Times, 18 april, 2018

En minnesvägg och kondoleansbok fanns på plats vid stoppet i Itajai. Bild: Ainhoa Sanchez

John Fisher ombord på Scallywag under en tidigare etapp av pågående Volvo Ocean Race. Bild: Konrad Frost

Johan Boström
johan@pakryss.se

AIS, säkerhet, segling, Volvo Ocean Race