”Tuffare och mer givande än jag trodde”

Av drygt nio månader på Atlanten gav seglatsen hem från södra halvklotet, ofrivilligt utan motor, resans största och bästa upplevelser. Soloseglaren Emma Ringqvist la till i Göteborg på måndagseftermiddagen och vill lära sig mer om fiske innan nästa långfärd.

Strax efter lunchtid på måndagen passerade Emma Ringqvist Vinga i åtta knop med sin Laurin 32, SY Caprice. Kulingen bjöd på en snabb final genom Göteborgs skärgård på det över nio månader och 15000 sjömil långa äventyret runt Atlanten. För att inte komma för tidigt till mottagningskommittén på Tångudden i Göteborg var Emma tvungen att slå fram och tillbaka en bra stund mellan Långedrag och Älvsborgs fästning utanför Göteborgs hamn.
– Vinden och vädret utanför Göteborg och i Yttre Hebriderna var det tuffaste på hela resan, berättar Emma efter att hon lagt till vid Tångudden.
– När jag gjorde en gipp vid Trubaduren, helt kontrollerad, gick ändå fyra travare i det revade storseglet. Och så kom en stor våg in i sittbrunnen utanför Vinga som någon våg aldrig någonsin har gjort tidigare på Caprice, säger Emma Ringqvist och skrattar.
– Vädret var annars en av de där sakerna som jag förväntade mig skulle vara svårare och mer dramatiskt. Men jag har egentligen inte hamnat i något riktigt tufft väder. Någon sa att hemma är det inte så ofta riktigt hård vind och oftare än så behöver det inte vara det på havet heller. Vädret är snarare mer förutsägbart än hemma på många platser.

Vad har hänt som du inte förväntade dig skulle inträffa?
– Det var tuffare än jag trodde. Men också mer givande. Eftersom motorn la av på väg mot Tristan da Cunha så var jag helt utelämnad till vädret resten av resan hem. Blåser det inte så står man still helt enkelt. Tystnaden där ute i stiltjebältet var fantastisk – när jag väl kunde uppskatta den. För mig tog det en dag med gråt och frustration över att bara stå still, tills jag kunde acceptera situationen och se och njuta av omgivningen. Vattnet var en enda stor silveryta och tystnaden total. Men perioderna med stiltje och mycket lätta vindar, sammanhängande som mest i åtta dygn, gjorde att maten höll på att ta slut. Annars hade jag inte stannat i Stornoway utan seglat raka spåret till Göteborg. När det gäller valet att segla själv så är jag är en person som ibland vill vara ensam och nu ville jag utforska det. Och det fick jag verkligen. Men nu räcker det – nu vill jag utforska andra människor, skrattar Emma som inte tror att hon hade fått vara med om den starka positiva känslan av att vara själv om hon inte gått igenom även svåra stunder.
– Att söka sig till ensamhet är ju uråldigt och jag upplever att man kommer till ett djupare ställe i sig själv som man inte kan komma till i en stad och tillsammans med andra. Och alla känslor är förhöjda när man är själv så länge: mer lycka, större frustration och så vidare. Det kanske låter flummigt, men jag fick en styrka jag bär med mig.

Vad har du lärt dig när det gäller segling och livet på båten?
– En hel del eftersom jag aldrig har långseglat så här tidigare, även om jag seglat i hela livet. Bland annat har jag lärt mig mycket om klimat och hur olika det kan vara på havet. I vissa områden var det överraskande många korta vindbyar, squalls, och på andra vatten var det lugnare så att man kunde ha mer segel uppe även på natten.
– Och så har jag lärt mig att ta hand om fisk utan kylmöjligheter. När jag fick upp en riktigt stor så skar jag den i tunna skivor och gned in i salt och la sedan i vitvinäger. Gott och mättande och jag har kvar torkad fisk från Sydatlanten som jag bjöd på nu på Tångudden. Och så tog jag hand om stora flygfiskar som hälsade på. En gång trodde jag att något gått sönder eftersom det lät så mycket. Men det var en stor flygfisk som sprattlade i sittbrunnen. Jag tillagade den och åt upp den. Sedan fiskade jag mycket också på väg hem över Nordatlanten, men jag fick ingenting. Jag måste bli bättre på att fiska och till nästa gång vill jag lära mig mer om vad som fungerar som bete i olika vatten.

Hur har båten, Caprice från 1969, levt upp till förväntningar och krav?
– Jag har bara haft båten drygt ett år nu, men jag såg till att byta vant, vindroder, roderns fästen, rorkult och annat innan långfärden. Ingenting på båten gick sönder. Och seglen har hållit. Om jag skulle ut med den igen så hade jag gärna renoverat den inuti. Standardinredningen för L32:orna är väldigt enkel och anpassad för långfärd. Jag skulle vilja öppna upp den inuti, men prioriterade förstås att få en stark rigg och säker båt. Däremot körde motorn ihop nere vid Tristan da Cunha trots att den bara hade gått 300 timmar.
– Men jag blev lite fundersam ett par gånger när jag förstod hur flexibelt skrovet är. Laurin 32:orna är byggda utan skott och allting rörde sig väldigt mycket i hög sjö. Jag såg hur navigationsbordet åkte upp och ner och har nu lärt mig att det kallas flytande inredning. Det ska röra på sig.
– När det gäller säkerheten så upplevde jag att min oro faktiskt växte. Jag flyttade ut livflotten till sittbrunnen bland annat och säkrade mig oftare ju närmare hemma jag kom. Första riktiga dramatiken var i stiltje utanför Stornoway när tidvattenströmmen tog mig mot land. Jag hade förmodligen klarat mig, men för att inte riskera något tog jag bogserhjälp in till hamnen.

När du gav dig ut från Brasilien var det väl inte bestämt om du skulle gå mot Sydafrika eller hemåt. Hur resonerade du då?
­– Jag visste inte riktigt vad jag ville och det var många faktorer som spelade in – bland annat gick mitt pass ut och jag var inte säker på att jag verkligen ville segla hela vägen hem. Jag övervägde Falklandsöarna, och sedan Sydafrika. När jag bestämt mig för att segla hem båten och styrde mot Tristan da Cunha fick jag en alldeles fantastisk resa. Bara besöket på Tristan da Cunha var värt resan. Jag blev rundvisad av Head of tourism och fick se odlingarna, korna och den fantastiskt vackra lilla ön som har runt 250 invånare. Passkontrollanten, Head of immigration, mindes Sven Yrvind väl. Ön saknar hamn och jag låg ankrad och blev skjutsad från Caprice och tillbaka. När jag skulle få skjuts tillbaka in till ön den andra dagen blåste det för mycket och jag var tvungen att segla vidare. Sen seglade jag till St Helena där jag låg vid en av bojarna på läsidan. Under fyra dygn hann jag bli en del av långseglargemenskapen, simma med valhajar och se ön med sina 4000 invånare. Jag hade tekniker ombord som kollade på motorn, men den skulle behöva mycket arbete och att jag stannade länge. Istället valde jag att segla vidare och om jag hade haft motorn så hade jag inte fått vara med om de där fina stunderna i stiltjen.
– Jag var aldrig rädd att segla utan motorn till havs. Den har man ändå ingen nytta av i en storm. Viktigaste lektionen där i stiltjen var att släppa kontrollbehovet. Som mest hade jag åtta dygn i stiltje eller mycket svag vind. Helt stiltje var det som mest i tre dygn. Jag har funderat på varför man blir så rastlös i stiltje. Det är nog ett mänskligt behov av att alltid vara på väg. Om man tänker efter är det inte så stor grej att ligga stilla och att överfarten tar något dygn längre. Men har man en motor så sätter man igång den och åker ut ur stiltjebältet och så är det inte mer med det.

Nu har du den här långfärden bakom dig. Vad gör du nu?
– Nu är det motsatsen som gäller ett tag: det stadgade livet. Jag ska skaffa jobb och lägga tid med vänner och familj. Fundera på karriären och så. Jag blir kvar i Göteborg och söker jobb. Sen får vi se när det blir fler äventyr framöver. Jag älskar faktiskt segling mer än någonsin.

LÄS MER: Emma Ringqvists blogg från SY Caprice

LÄS MER: Emma inför seglatsen mot Brasilien [pakryss.se 5 december, 2017]

Johan Boström
johan@pakryss.se

äventyr, långfärd, långsegling, segling