Vitahavseskadern på ryska vattenvägar

Under Allt för sjön i Stockholm förra året samlades ett femtiotal SXK-seglare på mässan för att planera en Rysslandseskader. Att sommaren 2015 segla från S:t Petersburg via floderna Neva och Svir, sjöarna Ladoga och Onega, genom Vita havskanalen till Vita havet och därifrån till Norge.
[Karta längst ned på sidan.]

Alla eskaderbåtar klarerade in i Kronstad i Finska viken. Inklareringen gick förvånansvärt smärtfritt. En anledning till detta var att Kryssarklubbens ombud Vladimir hade förberett vår ankomst. Framme i S:t Peterburg låg vi vid Central River Yacht Club. Sju båtar och 22 personer sammanstrålade i S:t Petersburg; Tinto (Amel 54´), Gantika (motorseglare 46’), Orion (Contrast 36’), Kvast-Hilda (Wasa Atlantic 51’), Odelfina (Scandi Yacht 52’), Nikolina (HR 36’) och Jennifer (Beneteau Oceanis 50’). Klubbhuset såg flott ut, men var nerkört, en kvarleva från Sovjettiden. S:t Petersburgs mest imponerande sevärdheter var Hermitaget med Vinterpalatset, sommarpalatset Peterhof och Uppståndelsekyrkan. På kvällarna var det operabesök på den nya Marinskyoperan och cocktail på det svenska generalkonsulatet.

Natten till den 2 juni lämnade vi S:t Petersburg. Broarna öppnas bara på nätterna, varför vi började seglatsen då lotsarna kommit. Det var fascinerande att se broar och palats upplysta; det gamla börshuset, amiralitet och Vinterpalatset om styrbord och fästningen Peter-Paul om babord. Strömmen var ganska strid: två, tre knop. Efter några timmar, vid halvfemtiden, hade sista bron passerats och lotsarna gick av.

Färden gick vidare på Neva. Stränderna var delvis kantade av de så kallade datjorna, det vill säga sommarstugor. Efter att sista bron passerats var vi framme vid den lilla staden Slisselburg med fortet Nöteborg vid Ladogasjön vid kvällningen. Vi lyckades få tag på vakterna som välvilligt öppnade upp den tidigare svenska fästningen och guidade runt oss.

Ladoga är Europas största sjö, 120 sjömil lång och nästan 50 sjömil bred och ligger 4 meter över Östersjöns nivå. Hela sträckan till Valamo är 100 sjömil. Strax innan midnatt i den ljusa sommarnatten gled vi in i viken där Valamoklostret är beläget. Det gav ett magiskt intryck i det skira ljuset. Vi lämnade Valamo tidigt på den svenska nationaldagen. En underbar morgon, klarblå himmel och lite vind, men kallt. Alla sju båtar lämnade samtidigt och det var en vacker syn när vi på rad passerade klostret.

Mot kvällen nådde vi Svirs 3 sjömil långa, smala ränna och kom sen in i själva floden. Svir är 224 kilometer med två slussar och två broar. Det tog drygt två dagar att gå igenom och den var väl utmärkt med bojar. Sista byn på Svir innan Onega var Voznesene, där vi lade till vid den nya yachtklubben. Onega är dubbelt så stor som Vänern. Den har över 1 000 öar och är förbunden dels med Östersjön via Neva, dels med Vita havet via Vita havskanalen men även med Kaspiska havet och Svarta havet via Volga.

Nästa stora stad var Petrozavodsk, där Andrei, som talade ryska och var vald till eskaderledare, hade ordnat så att vi fick ligga i den charmiga men slitna båtklubben Polar Odyssey Naval. Här provianterade vi och fyllde diesel.

Seglatsen mellan Petrozavodsk och Kizji, en ö i norra delen av Onegasjön, är 35 sjömil. Här finns två unika och spektakulära timmerkyrkor med en klockstapel, Kizji Pogost, från 1700-
talet som är på Unescos världsarvlista. Från Kizhi motoriserade vi alla sju på en rad i totalt bleke, sjön såg ut som glansis. Nästa anhalt blev Povenets, inloppet till Vita havskanalen, byggt under Stalinepoken under rekordtiden tjugo månader. Kanalen består av 19 slussar, varav 13 dubbelslussar, och är 227 kilometer eller 125 sjömil. Kostnaden för att bygga kanalen var hög; mer än 100 000 straffångar varav uppskattningsvis 25 000 (officiellt 12 000) dog.

Från Povenets i Onega gick vi in i vår första sluss som förde oss upp, en dubbelsluss och den följdes av fem. Nu var vi på högsta punkten, 100 meter över havsnivån och 70 meter över Onega som vi just lämnat. Väderleksutsikterna sa att midsommarafton skulle bli regnig medan dagen innan skulle bli fin. Därför bestämdes att vi skulle fira midsommar en dag tidigare, torsdagen den 18 juni.

De sista två dagarna på kanalen, gick vi igenom flera slussar, alla omgärdade med taggtråd, högtalare, strålkastare, videokameror och beväpnade vakter. Väl i Vita havet seglades de 40 sjömilen mot de spännande Solovetskijöarna. Strax efter midnatt gled vi in i Solovetskijs hamn och lade till mittemot den imponerande borgen. Det var en mäktig syn med katedralen väl skyddad bakom de tjocka stenmurarna.

Solovetskij är både en borg, fängelse och kyrka och syns på flera sjömils avstånd. Efter Sovjetunionens kollaps rustades klostret upp och 1992 kom det med i världsarvslistan. Seglatsen till Archangelsk är 150 sjömil. Vi passerade igenom Dvinaflodens enorma delta till en liten yachtclub i Archangelsk. Här skingrades eskadern.

Vi seglade in i Barents hav och Norge. Rysslandsseglatsen hade gått bra, även om det var mest motorgång, en del sol och en del dimma, men ganska kyligt. Vi hade inte haft några problem i Ryssland som många hade befarat. Vårt ryska äventyr var över.

Lars Hässler  
redaktion@pakryss.se

[Detta är en webbversion av artikeln som publiceras i På Kryss magasin nr 7, 2015, med fler bilder och mer information.]