Hem » Långfärd, Läsvärt

Långfärd   Läsvärt

Anders Eriksson: Svirvelfiske i Sydatlanten

16 mars, 2019 – 18.00 Ingen kommentar

Anders Eriksson har rundat Kap Horn och är på väg norrut i södra Atlanten på sin väg att segla nonstop jorden runt. Han rapporterar från Malala varje vecka här på pakryss.se.

[ Läs mer om Anders långsegling längst ned på sidan. ]

Vecka 11, 2019: Hej då Abbe!

9 mars: Det blev snabbt varmare efter Hornet. Efter en veckas segling norr om Falklandsöarna gjorde vattentemperaturen ett kraftigt hopp från tio till arton grader. Samtidigt fick vi motström, en sydgående gren av ekvatorialströmmen letar sig hitåt.

Vi är i en ny klimatzon. Snart har vi lämnat den sista albatrossen bakom oss. Den gråkindade albatrossen Abbe har följt med oss nästan hela vägen jorden runt. Han försvann söder om Nya Zeeland. Men halvvägs över Stilla havet dök han upp igen.
Av alla albatrossarter är den gråkindade albatrossen, den mest sociala. Många är antalet varv aom Abbe gråkind har flugit runt Malala, och landat bredvid oss. Vi har tittat på varandra ett tag, bakom nästa vågdal startar han igen. Han har varit nära att kollidera med riggen i sin iver att komma nära. Han har dålig koll på turbulensen kring seglen.

Nu är han borta, vi rör oss utanför hans domäner nu.

Vi har kommit in i långhalsarnas revir istället. Nu är vattentemperaturen perfekt för att dom ska föröka sig, växa och må bra.
Fyra gånger hittills har jag stoppat upp och hoppat i havet med min skarpslipade spackelspade. Ensam, mot tusen långhalsar. Den mest minnesvärda kampen var i Södra ishavet på latitud syd 43 i lätt vind. Men grov dyning och 12-gradigt vatten gjorde det hela till lika mycket kamp för överlevnad som effektivt skrapande av långhalsar. En timma och många kallsupar senare orkade jag inte längre, började bli orolig för att min skadade axel skulle hoppa ur led. Jag fick bort det mesta. Resten tog jag senare för ankars vid Stewart Island söder om Nya Zeeland.

Det kan bli en gång till på väg norrut i Atlanten. Här blir det lättare att hitta en dag med lämpligare förhållanden. Och det har skrivits mycket om långhalsar i år. Alla seglare har fått besök av dom i olika hög grad. Helt klart är att dagens bottenfärger inte fungerar för att hålla dem borta, men om man skrapar tidigt är det ganska lätt att få bort dom.

Vi jobbar oss sakta norröver. I de här farvatten bildas många lågtryck som senare vandrar mot sydost och gör livet obekvämt för ishavs-seglare.

Just nu befinner vi oss i ett vindbälte med ostlig vind på cirka 15 meter per sekund. Det rör sig väldigt långsamt och i samma riktning som oss.

Dom flesta kulingar är över på ett dygn, men denna får vi nog dras med i minst tre. Belöningen ligger därborta bakom nästa horisont. Sydostpassaden som vi hoppas ska ge oss en fin fart under ett par veckor innan vi når stiltjebältet norr om ekvatorn. Det blir fjärde gången på mindre än ett år vi passerar det området.

Veckans haverier:
Skulle nästan kunna ge det rubriken Veckans Monitor istället. För nu var det dags igen. Men nu gick rätt sak sönder: säkerhetsröret som är konstruerat för att gå av vid överlast. Jag har en massa rör ombord så det var bara att kapa till rätt längd, borra två hål, och montera ihop det igen. Den jobbiga biten är att montera tillbaka paddeln. Då måste jag ligga med halva kroppen utanför aktern med huvud och armar nära vattnet och ibland under om det går sjö. Idiotisk konstruktion. Det ska vara lätt att byta en medvetet svag länk.

I början av kulingen kände jag av en ganska stark dieseldoft i sjökojen, den jag brukar kalla sjögrottan och som nås genom en skylight i styrhytten. Den har också förbindelse med akterhytten där dagtanken finns. Där har det blivit läck, troligen från manluckan på toppen av tanken. Tanken är bara halvfull men det sloshar vilt därinne i den grova sjön Jag kan se att det fuktar på långsidan av tanken så jag förmodar att det kommer från toppen.

För att komma åt måste tanken tömmas och tas ut. Det går inte att göra nu utan måste vänta, tills vi får bättre väder. Tillsvidare stänger jag till om akterhytt och sjögrotta och sover i salongen.

Allt väl ombord.

Vecka 10, 2019: Svirvelfiske i Sydatlanten

9 mars: Efter Kap Horn har resan ändrat karaktär. Innan dess hade vi under fem månader befunnit oss i ett fint flow, Malala och jag. Tiden har gått fort och jag har känt mig hemma härute i min etta med rorkult på Busvädergatan i kvarteret Albatrossen.

Anpassning är tricket för att trivas med det här. Inte att utmåla havet och vädret som värsta fienden och gå i krig mot naturen. Att anpassa sig är nyckeln, och att leva här och nu. Att gå till jobbet på däck, ta ett rev eller två, reparera saker som går sönder, ständigt hålla koll på slitage så att det inte går sönder. Att leva sitt liv i sin vardag, utan att mäta tid.

Det där har funkat fint. Men nu. Tillbaka i hemmahavet, har jag börjat tänka på resans slut. Den är ju bara två atlanter bort. Om en årstid är vi hemma. När man börjar mäta tid, så saktar den ner. Nuet förvandlas till framtid och dåtid.

Det är i skrivande stund cirka 8000 sjömil hem. Det är lika långt som tre ARC-seglingar över Atlanten, men inte ett enkelt medvindsspår. Nope. Först ska vi ta oss igenom Roaring Forties, mestadels i motvind. Sedan genom sydliga hästlatituder med stora högtryck utan vind. Sen blir det härlig slör ett tag innan vi för fjärde gången på ett år ska passera doldrums och ekvatorn. Det följs av en treveckors styrbordsbog, hårt hemskotade innan vi är uppe vid nordliga hästlatituder. Här ska vi hitta en effektiv väg runt det azoriska högtrycket.

Sen ska vi välja väg. Norr om eller söder om Storbritannien? Den norra vägen är några hundra sjömil längre, men med mindre land i vägen och mindre fartygstrafik.

Vi hoppas kunna passera Hätteberget under andra halvan av maj. Det är en lång väg hem!

Jag hoppas kunna sluta tänka på att komma fram, jag vill tillbaka in i ”the flow”. Där tiden inte mäts utan endast obemärkt glider förbi. Och jag kan åter sitta i timmar och titta på en albatross.

Vindrodret har fått vila en vecka nu. Vinden har hållit sig för om tvärs, då klarar sig Malala bäst själv.
Det är bra för det känns som att Monitorvindrodret ligger på uppvaket efter en lång operation med oviss utgång.
Uppkopplad med en hjärtlungmaskin. Snälla lilla Monitor, håll dig hel ett tag nu. Sailomatkusinen är det inte heller mycket liv kvar i. Det glappar överallt och den styr illa nu. I värsta fall får sista biten hem bli utan vindroder.

Veckans haverier:
I går for jag upp i sittbrunnen efter oväsen på däck. Vad har hänt? Har skotet lossnat? Jag hör ett vilt fladdrande från klyvaren. När jag kommer upp på däck har jag först svårt att ta in vad jag ser. Den bara ett år gamla klyvaren har skörat från kjolen längs ner till toppen, den är i två delar. Den ena delen, den med liklinan får jag ner enkelt, den andra blir värre, den hänger i svirveln däruppe och i skoten. Det rister i hela riggen. Vinden är frisk men inte hård cirka 8–10 meter per sekund. Problemet löser sig själv när schackeln där uppe skruvas upp trots att den var musad. Seglet rasar i sjön. Efter en intensiv brottningsmatch är all duk på däck och surrad. Nu gäller det att få ner svirveln. En jobbig sjö från gårdagens kuling gör att jag inte vågar klättra upp till toppen av masten. Istället najar jag en krok på spinnakerfallet och börjar fiska svirvel.  Till slut nappar det och jag får ner den till däck.

Att få upp reservklyvaren under rådande förhållanden var inte lätt. Den hinner med att göra timglas och en massa andra spännande formationer innan den är uppe och vi åter kan göra fart med fyra dragande segel. Det är svårt att mata segel i profilen från ett peke som åker expresshiss och hoppar simhopp i en frisk bris med gammal grov sjö samtidigt som man ska hissa vid masten. Men allting går ju, fast vissa saker tar lite längre tid och producerar fler svordomar.

Varför klyvaren skörade är ett mysterium. Visst – det är slitvargen ombord och den har suttit uppe i 28 000 sjömil nu men den var ny  när vi lämnade Sverige och lär knappast hunnit bli försvagad av sol. Det borde inte ha hänt.

Dagen innan, i kulingen, blåste Windexen sönder. Jag saknar den nattetid, speciellt i lättare medvindar. Den elektroniska vindmätarens rikningsvisare blåste sönder vid Kap Horn. Den klarar vi oss utan, men Windexen är ett fantastiskt hjälpmedel i all sin enkelhet. Och kostar mindre än en tiondel av vad vindmätaren kostade.

Allt väl ombord.

Vecka 9, 2019: Kap Horn-veckan

2 mars: Det första tecknet på att land närmar sig är ofta fåglar. Just så gav sig Sydamerika till känna även denna gång. Det kom nya till. Kustnära arter som inte flyger så långt ut till havs.

Andra arter härute verkar föredra att inte närma sig land. Sådana är vi. Vi föredrar att inte närma oss land. Det stör friden och rytmen i vardagen. Det blir ytterligare en faktor som kan bli en potentiell fara.

Kap Horn är den mest klassiska och mytomspunna av alla kontinenters utposter. Här har jag befunnit mig förut. I olika fartyg, och även i segelbåt tidigare. Ingen av de gångerna går upp mot det sättet vi närmar oss den här gången. Att få runda det berömda kapet på den etthundrafyrtioförsta dagen till sjöss. Det är att runda på riktigt.

Det första som märks, förutom fåglarna är att det grundar upp. Sjön ändrar karaktär. Vågorna blir lite kortare, sjön blir lite mer oregelbunden, påverkad av tidvattenströmmar och grund. Den vill inte heller närma sig land, det är mycket som stör.

Sen dyker den upp. Klippan – den mytomspunna. I en blygrå skymning passerar vi under jagande moln. Vinden är friska 15 meter per sekund.
Med tre rev i storen och revad klyvare slörar vi förbi i 8 knop.  Klockan är 19.30 lokal tid, det börjar bli mörkt, vi går inte nära under dom här förhållandena som råder. Team Malala har rundat Kap Horn.
Som för att ge oss en påminnelse om vem som bestämmer härnere ökar vinden under natten upp till 20 m/s i medelvind med stormbyar.

Jag river storen och planskotar två små flikar därframme så vindrodret ska klara av sin uppgift. Vi gör 7 knop, nästan utan segel. Det är mycket vindfång i Malalas stora rigg. Jag börjar fundera på att slänga i bromsen. Vågorna börjar bli höga, branta är dom redan, men än så länge utan de där riktigt farliga brotten. De som kan välta en Malala.

Framåt lunch dagen efter börjar vi närma oss Staten island och vinden börjar sakta mojna, snart är den nere i styv kuling, cirka 15 meter per sekund, och vi kan börja rulla ut lite duk igen.

Efter Staten island är det dags för ett vägval. Öster eller väster om Falklandsöarna. Vädret föreslår väster, så får det bli.
På ett par dagar har vattentemperaturen gått upp från 8 till 12 grader. Den bitiga vinden är lite mindre bitig. Nu är den bara kall. Vi kryssar norrut i den nordlig bris.

Veckans haverier:
Varmkörde motorn häromdagen, efter ett tag gick temperatur larmet.! Jag öppnar luckan och finner en massa kylvatten under motorn. Där ska det ju inte vara, vad kan ha hänt? När jag ska stoppa motorn, vill den inte stoppa. Något är fel. Motorn stoppas normalt med nyckeln, en magnetventill stänger av insprutar pumpen. Nu vill den fortsätta att gå. Den har knappt varit igång dom senaste fyra månaderna och fortsätter att brumma i ren glädje av att få vara igång.

Hursomhelst: jag måste få stopp på den. Det finns flera sätt. Ett är att strypa bränsletillförseln, Men då måste man lufta sen. Ett annat att stoppa luft tillförseln. Jag väljer ett tredje, Skruvar ner tomgången tills den stoppar.

Vet fortfarande inte varför kylvattnet hamnade på utsidan av motorn. Vet inte heller varför magnetventilen fallerade. Har kört motorn igen efter att fyllt på. Allt verkar normalt ? Till slut hittar jag nödstopps-spaken på sidan av insprutarpumpen. Skulle aldrig ha startat det gröna monstret. Det var ju en sån fin dag.

Monitorvindrodret havererar igen. Ett par dagar innan Hornet.
Denna gången är det en svets i ett grovt rör som falerar. Svetsen är till fästet där paddeln ska sitta. Det här är illa. Det som ska gå sönder är safety röret. Det är helt. Min hemma gjorda paddel i plywood är hel, även det ombordsvetsade fästet till den hemmagjorda paddeln är hel. Det är en fabrikssvets i grovt material som fallerat. Dåligt gjort från början helt enkelt. Svetsen är för tunn.
Jag byter ut till den reparerade sailomaten som sjunger på sista versen. Det glappar överallt och den styr illa nu. Men det är vad vi har.
Jag gör ett försök att svetsa ihop fästet med det grova röret. Tappar ur rullarna till rullagret när jag tar isär för att kunna jobba ordentligt. Dom rullar iväg in i springor och under durk. Endast 4 mm i diameter 15 mm långa vita i plast. Hittar inte alla. Vi kryssar och Malala rör en del på sig. Det är inte lätt att pinn svetsa under sådana förhållanden.

Jag får ihop det och hittar material i pinnen från 6.4 mm monelnitar som har samma diameter som rullarna i rulllagret. Sågar upp så många som behövs för att fylla lagret. Skruvar ihop vindrodret. Nu är det redo igen.

Tveksam till hur min svets kommer att hålla i det grova godset.

Allt väl ombord.

Vecka 8, 2019: Längtan till Kap Horn

23 februari: Vi ligger i skrivande stund på latitud syd 54 30. 650 sjömil från Kap Horn. Härnere handlar det mesta om vädret. Jag följer det så noga det går. Kollar barometern, himlen, vågor och kanske främst: gribfiler.
Gribfilerna med prognoser och realtidsdata om vädersystemen ger mig en prognos på hur de närmaste dagarna kommer att se ut.

Trots att vädret bestämmer mycket i vardagen är det viktigt att inte stirra sig blind på det. Jag måste försöka få vila och mat oberoende av väder. Malala behöver sitt, hon börjar bli sliten nu efter 25 000 sjömil sen i juni. Hon behöver därför extra mycket kärlek och tillsyn. Vi tar hand om varandra här ombord!

Rutiner är viktigt, speciellt när vädret är dåligt, utan de och allmän självdisciplin är det lätt att bli apatisk. Därför bakar jag gärna när det blir lite jobbigt. Det tar fokus från vädret och ger mig något att göra och något gott att äta. Jag har gott om mat kvar, men ont om god mat.

Med ambitionen att äta hälsosamt tog jag inte med något raffinerat socker på den här resan. Det var dumt! Sötsuget är stort och jag saknar socker i mina bakverk.

När det blåser biter det i skinnet, den sydvästliga vinden kommer från Antarktis isvidder. Kall luft är tyngre än varm, så det biter även mer i seglen än vanligt. Malala kränger mer i 10 meter per sekund när det är + 5 grader än när det är + 20 grader. Jag måste reva tidigare.

Jag längtar efter att få runda Kap Horn som ett barn längtar till julafton, sommarlov eller veckopengen.
Inte för att det blir varmare eller lättare segling, det dröjer några veckor till.

Kap Horn är det sista kapet och det mest legendariska av dom alla. Jag har varit där förut, till och med iland, uppe på ön. Men att runda Kap på den här resan blir speciellt. Vår ETA är den 26 februari. Om vi lyckas hålla det, så har Malala seglat från Godahoppsudden via Cape Leeuwin till Kap Horn på 90 dygn. Det är drygt två veckor snabbare än Bernard Moitessier gjorde med Joshua 1968. Han tog 105 dygn på sig för samma sträcka.

Hans resa som är anledningen till att vi gör vår. Malala har samma längd som Joshua, men är bredare tyngre och djupare. Joshua hade ingen propeller som bromsar. Joshua borde vara snabbare.
Skillnaden i fart tror jag beror på att vi har haft mer vind, mycket pekar på att det blåser mer nu än det gjorde för femtio år sedan.
Bernard gillade att ösa på med segel han blev lycklig när Joshua seglade fort och väl. Där är vi lika.
Jag har lättare segelhantering än Bernard med mina två försegel på rulle. Bernard hade det slitigare med segelskifte och revning.

Veckans haverier:
Vindmätaren blåste sönder i det sista ovädret. Den snurrar forfarande däruppe och visar vindstyrka men styrfenan gick av så den visar inte längre vart vinden kommer ifrån.

Skäddan till storseglet lossade från den översta travaren. De två 4.8 mm Monelnitarna som håller ihop det hela däruppe gick av.

Fjädringen till rodkicken har helt lagt av. Jag sågade till en bomgalge som skruvades fast på förkant av styrhustaket. Där får storbommen vila när storen inte jobbar.

En drouge köpt på Seasea slets i stycken i fint väder när vi ville vänta ut ett djupt lågtryck som var under bildande nära oss. Den höll inte ens att släpas i två knop i ganska fint väder. Ganska illa då det får anses vara säkerhetsutrustning. Nu var det ingen fara. Det var ett felköp, jag såg direkt att det inte skulle hålla när det gäller, men ville testa under lätta förhållande. Vi har även riktiga grejer ombord och den egna lösningen med murarhinken. Drougen som gick sönder var tänkt som backup.

Allt väl ombord!

Vecka 7, 2019: Saktare i backarna med murarhink på släp

16 februari: Det har blivit köbildning med lågtryck på väg mot Kap Horn. De radar upp sig som sommartrafiken längs E6:an hemma i Bohuslän. Det ena är ettrigare än det andra och för första gången någonsin i mitt seglarliv har jag känt ett behov att bromsa. En dag räckte det inte längre med att reva och ta ner segel. Ibland surfade Malala vilt och utan kontroll i utförslöporna och ville lägga sig tvärs. Det är rejält mycket vindfång långt akterut med Malalas långa mesanmast. Det började bli ett problem för vindrodret när vinden närmade sig stormstyrka.

Jag hade förberett olika metoder för detta scenario. Nu var det dags att prova metod nummer ett. Den består av en murarhink förstärkt med weblashing och hål i botten. I hinken ligger sex meter 10 millimeter-kätting. Hinken är fäst med lekare och schackel i en 100 meter lång och 20 millimeter grov ankarlina. När det är dags är det viktigt att förbereda och göra rätt, krafterna blir väldigt stora. Ett farligt moment. Linan ligger uppskjuten i en säck. Den går via en pollare till största vinschen. Pollarna på Malala är mycket kraftiga och svetsade med förstärkning i däck, de skulle troligen hålla för att lyfta hela båten.

Utläggningen går fint och Malala saktar ner från åtta till fem knop. Surfarna nedför vågorna bromsas i sin linda och allt känns under kontroll igen. Vindrodret får hjälp att hålla aktern mot sjön, men har samtidigt fart nog att göra sitt jobb.

Skulle det behövas mer broms har jag både mer kätting och 100 meter lina till samt pytsar och en drouge, jag kan bygga på vad som behövs. I detta fallet räckte det med metod nummer ett.

Att få ombord bromsen är som ett rejält gympass. Jag tar hjälp av sjön, har linan runt stora skotvinschen och tar hem när det blir slack, en dryg halvtimma tar det att få ombord allt.

Tidigare har det varit i genomsnitt tre dygn mellan lågtrycken. Nu sista veckan har vi haft ett varannan dag och alla har inneburit vindar från 15 meter per sekund upp till 20 i vindbyarna. Brutal segling och ganska tröttande, men också ett fantastiskt skådespel. Att få se en vandringsalbatross i 6–7 metersvågor under jagande moln, göra sina lovar runt Malala när hon surfar i utförslöporna, är en speciell upplevelse. Hur mycket jag än längtar efter att runda det där hornet så har jag byggt på rejält med minnen här nere och jag vet att längtan tillbaka kommer att dyka upp då och då under resten av mitt liv.

Vi har seglat utan stopp i världens stormigaste vatten i tre månaders tid nu, Vi har varit till sjöss i fyra. Så visst längtar jag efter att få runda Kap Horn och segla norrut mot lite mildare seglingsvatten. Vi har att göra några veckor efter udden innan vi är där.

Jag bränner mycket kalorier nu. Här nere söder om S 50 är det inte bara blåsigare, det är kallare också. Jag går och småäter mest hela tiden, men går inte upp i vikt, snarare tvärtom. Det är ovanligt, jag brukar gå upp i vikt till sjöss.
Jag har gott om mat ombord men ont om god mat… Det blir mest konserver och en och annan lufttorkad produkt för att festa till det lite. Lök och vitlök finns kvar för för cirka en månad till.
Vatten finns det fortfarande gott om och jag har inte behövt samla regnvatten på länge.

Veckans haverier:
För ett par dagar sen var det dags igen. Den här gången var det mitt hemmabyggda roderblad till Monitorvindrodret som bröts av strax nedanför fästet. Det glädjande med det är att fästet som jag reparerade sist verkar hålla bra.
Jag plockade in delarna och borrade nya hål i rodret och satte tillbaka. Nu är det 15 centimeter kortare och ger därför inte lika bra styrkraft som tidigare. Resultatet av det är att det blir starkare. Hoppas att det är röret som går av nästa gång. Det är konstruerat för att vara ”the weak link” och är lättare att byta.

Fjädringen i storbommens rodkick verkar ha gett sig, vet inte vad som hänt än. Jag får ta tag i det när vädret lugnat ner sig såpass att det kan bli aktuellt att hissa storseglet.

Allt väl ombord.

Vecka 6, 2019: Finväder och payback

Summan av allt väder över tid är konstant. Om det påståendet stämmer kommer det så småningom ”payback” för den period med relativt fint och stabilt väder som vi har haft en vecka nu. Så lång tid utan kulingvindar har vi inte upplevt sen november i Atlanten.
Visst vi har haft ett par fronter som passerat förbi under veckan med kanske vindbyar upp till kuling, men inget mer än så, och dessutom ganska mycket sol.

Enligt prognoserna från Predictwind i början av veckan var vi på väg in i ett område med betydligt sämre väder. Långtidsprognosen visade på nordostlig kuling med stormbyar med början på fredag och sen fler lågtryck på rad. Prognosen stämde ganska bra. Igår under fredagen ökade vinden från nord och vred mot nordost. Både kryss och kuling. Ja, det var ju ett tag sen. Jag revade ner under dagen. På kvällen låg Malala hårt hemskotad med bara en liten flik av focken, bottenrevat i stor och mesan, och så tillbringade vi kvällen. Vid midnatt visade vindmätaren stadigt 40 knop (20 m/s). Det är dags att riva ner storen helt.
Någon sömn att räkna med blir det inte en sån natt. Trots att jag ligger säkert i sjögrottan så spänner sig kroppen i väntan på nästa örfil. Deföregås ofta av bruset från brottet, sen kommer smällen i bogen och överhalningen. Sömnen får tas igen på dagen och kanske natten efter.

Morgonen kommer med avtagande vind och vridande mot nordväst. Den dordostliga kulingen, som haft natten på sig med 18–20 m/s har byggt upp en brant sjö med cirka 4–5 meter höga vågor som slåss om herraväldet med den alltid närvarande grunddyningen från sydväst och vågorna från den nu fortfarande friska vinden från nordväst.

Vi närmar oss den femtionde breddgraden och det känns. Den sydliga vinden är bitig och kall – det är en annan ton i den. Tuffare tider väntar. Malala och jag är beredda.

De senaste två veckorna har vi gjort samma fina fart som i Indiska oceanen med veckodistanser på runt 1000 sjömil. Snittfarten ligger på cirka 135 sjömil per dygn. Totalt på resan är den nu 125 sjömil per dygn. Räknat fågelvägen mellan middagspositioner. Den totala seglade sträckan är cirka 10 procent längre.

Det är en kaotisk sjö som välkomnar Malala och mig denna lördagsmorgon. Ett uppsprickande molntäcke gör vad det kan för att muntra upp oss.

Malala har rejäla rev, det tredje och sista revet motsvarar storleken på en stormstor, i mesan är det cirka 7 kvm kvar av ursprungliga 20 kvm vid det andra revet.

Veckans haverier:
Den ena paddan blir allt sämre och tar nästan ingen laddning längre. Först var det ärg på kontakten som var ett problem men nu är det något annat, den indikerar laddning men det kommer inte in något i den. Jag har den gamla i reserv som jag skriver på nu.

Tidigare har jag berättat om problem med lattor, om den översta lattan som blev flis. Det är den hårda och oförlåtande fastsättningen i komposit där lattan sitter fast vid mastliket som är problemet, i den sitter en gängad rostfri stång som förbinder lattan med den rullagrade masttravaren från Seldén. Den stången slets ur kompositmaterialet till en av lattorna i veckan. De kompositfyllda gängorna visade tidligt vad som hänt. Jag misstänkte att jag skulle få problem med detta så jag bad Lundhs att trycka i öljetter strax ovanför och under lattfästet vid masten så jag kan ersätta med två vanliga travare istället för den rullande. Det blir en mjukare och följsammare konstruktion.

2 KW-invertern verkar ha gjort sitt. Nu har jag bara den större på 4 KW för verktyg och svets samt en liten på 300 W från Biltema.

Min skruvdragare verkar också ha gjort sitt. Den går på ryckig halvfart. Nu återstår bara den stora borrmaskinen som kräver 220V. Jag skulle haft med en skruvdragare i reserv, men den glömdes hemma.

Sticksågen funkar fortfarande men det är ett glapp i kontakten som gör den svårstartad.

Allt väl ombord!

Vecka 5, 2019: Rekordsträcka och Malalas egen lilla kuling

Dom flesta kulingar följer samma mönster. Det brukar börja blåsa från nordväst och vinden tilltar långsamt. Sen vrider den mot väst och sydväst, det klarnar upp och vinden ökar lite till innan den sakta börjar avta. Det hela brukar vara över på ett dygn.

Den här kulingen uppförde sig annorlunda. Den började blåsa från väst och tilltog sakta. Sen vred den sig något mot sydväst och ökade ytterligare. Omväxlande klart till mulet med regnskurar, så långt inte så jättestor skillnad mot det vanliga scenariot. Men det ovanliga med denna, Malalas egen lilla kuling, var att sjön inte växte i proportion till vindstyrkan. När det har blåst en medelvind på 15–18 meter per sekund några timmar så växer sjön ganska snabbt. Den blir brant med aggressiva brott. Upp mot 4 till 5 meter höga vågor, en del högre.
I den här kulingen växte inte sjön till mer än  2–3 meter och bröt inte på samma sätt. Detta gjorde att vi kunde behålla kurs och fart. I vanliga fall brukar vi ta sjön rakt över aktern när det blåser kuling och mer.

Denna lilla raring till kuling föddes och dog med oss. Den färdades inte mycket fortare än vi själva. Den var som Uppfinnarjockes lilla regnmoln som följde med Jocke var han än gick. För att sjön ska kunna växa behöver den färdas ett stycke, i förhållande till oss. Malalas egen lilla kuling fick aldrig  den möjligheten. Efter cirka ett dygn började vinden sakta att avta. Barometern gjorde inga större skutt under förloppet.

Vädret har stabiliserats den här veckan. Det är lite mer som det var i Indiska Oceanen med en ganska regelbunden passage av lågtryck och fronter. Hela vägen från Cape Leeuwin till Nya Zeeland var vädret mindre stabilt och inte lika förutsägbart.

Kan det vara de stora landmassorna som stör lågtryckbanorna? Det lär ha varit värmerekord i Australien. Lite av det kunde vi märka av, i den nordliga vinden som ibland kunde kännas riktigt varm.

Jag börjar känna av isoleringen från resten av mänskligheten. Den här veckan har vi slagit Kjells rekord som den svenska båt som seglats längst sträcka utan stopp. Jag börjar längta till människobyn och har känt av en mental trötthet som jag inte riktigt vet vad den beror på. Kanske den långa tiden utan att kunna koppla av riktigt tar ut sin rätt. Jag är beredd och vaksam på väder och båt på ett annat sätt än i lite mindre temperamentsfulla vatten. Kollar hela tiden att inget slits att allt är som det ska ständigt beredd. Sover med ett öga öppet.

Vi har drygt 3000 sjömil kvar till Kap Horn, det är ganska långt, längre än från Kanarieöarna till Barbados, men det känns ganska nära när man redan seglat 14000 sjömil. Efter Kap horn är det cirka 8800 sjömil hem till Ljungskile den lite längre rutten. Norr om Storbritannien. Det ska bli skönt att komma fram till hemmahavet och närma oss lättare och vänligare vatten.

Veckans haverier:
Monitorvindrodret höll inte så länge, den här gången var det min egen lagning och svets som inte höll måttet. Redan i Atlanten förlorade jag paddel och paddelfäste. Så båda de sakerna är tillverkade ombord. Den här gången brast de bandjärn i rostfritt som jag svetsat på det rör som håller röret som ska gå av när påfrestningen blir för stor (kallas safety tube) istället för att annat går sönder.
Istället var det den här gången mina påsvetsade järn som brast. Nåja…. det var bara att ta ombord delarna, svetsa ihop och förstärka. Hoppas det håller längre den här gången för nu börjar jag få slut på svetspinnar.

Malala är en tung dam, 20 ton, och har ett stort roder så vindrodret behöver använda mycket kraft för att styra. Det börjar märkas på lagringar som glappar allt mer.

Den ena invertern har börjat krångla och även laddningen till den padda som jag skriver på. Den vill inte längre ta emot full laddning.

En öljett till travare i storseglet slets loss i veckan, det var mitt eget fel, det krävs en del kraft att få ner storseglet på läns och den här gången la jag på lite för mycket på fel ställe. Man kan och kanske bör gå upp i vind för att reva storen på undanvind.
Det blir ganska mycket exrajobb att göra på det viset med spirat försegel i lovart och ensam ombord. Jag har en tunn lina mellan revringarna på mastliket, den lägger jag på vinschen och drar ner seglet till nästa rev punkt. Det går fint men man måste vara uppmärksam så inget fastnar. Det var inte jag den här gången.

Toaletten börjar bli trögpumpad och jag får smörja med matolja lite oftare än för. Det läcker lite från pumphandtaget.

Fallvinchen på mesan har börjat tröga under belastning. Den är välsmord och löper fint det är bara under last som den går trögt, undrar om axeln har blivit böjd?

Det tredje vinchhandtaget, Roca, gick sönder på samma sätt som de tidigare: dålig svets. Nu har jag inte många kvar. Men du har ju svets! tänker ni. Jo, det har jag men för att komma åt att svetsa fast pinnen som håller handtaget måste jag göra diverse ingrepp. Jag väntar tills det blir helt nödvändigt. Tillsvidare svär jag över Roca och alla som säljer dem.

Både Malala och dess kapten börjar bli lite slitna, men vi är drygt halvvägs och allt är väl ombord.

Vecka 4, 2019: Dubbeltisdag och fårtalg på vantskruvarna

Vi tillbringade en natt drejandes bi strax söder om Dunedin. När vinden började mojna på söndagsmorgon, sattes kursen mot Kap Horn. Det sista kapet. Det finns få platser på jorden som är så sägensomspunna som Kap Horn. Stormarnas Kap. Den sista utposten mot Antarktis.

Jag har varit mycket däromkring på olika fartyg tidigare. Under mitt jobb som överstyrman i expeditionskryssningsfartygen Explorer och Caledonian Star. Då tog vi turister ner till den Antarktiska halvön. Ibland stannade vi till vid Kap Horn och gick iland.

Jag har även seglat förbi med S/Y Searcher på väg ner mot Elefantön i Antarktis under en expedition med Ola Skinnarmo som kallades I Shackletons spår.

Allt det där bleknar i jämförelse med att passera kapet under en nonstopsegling jorden runt solo. Jag är väldigt noga med att påpeka att vi inte är där än. Här tas inte ut några segrar i förskott.

Några dagar efter biliggningen i skydd av Nya Zeelands sydö var det dags att passera longitud 180. Under en jordenrunt segling österut passerar man en tidszon var 15:e grad. Då brassar vi skeppsuret en timma fram.
För att kompensera för detta måste man någon gång under varvet backa ett dygn. Gör man inte detta så ligger man ett dygn fel när man väl kommer fram. Den kompensationen görs vid datumgränsen och man har  valt att lägga den vid longitud 180 grader. Här seglar vi över från det östra halvklotet till det västra och backar ett dygn. I vårt fall så bestämmer jag att vi får två stycken tisdag den 22 januari.

Det var en fin dag med lagom vind och en del sol, ovanligt här. Så favorit i repris på den. Den här veckan kommer alltså att bestå av åtta dygn. Så konstigt kan det bli när jorden är rund och man ska ta sig runt hela varvet och samtidigt ligga i rätt tidszon under resan. Man kan slippa genom att köra med UTC ombord hela tiden men då får man finna sig i att äta frukost i solnedgången en vacker dag.

Idag, lördag, börjar dagen med duggregn och  en stilla morgongipp. Handgreppen sitter där utan jag behöver tänka. Vi har seglat ett par dagar med spirade försegel i en ganska stabil västvind. Nu är det en inkommande kuling från nordnordväst på väg.

Jag rullar in klyvaren, tar ner bommen och gippar stagfocken, men låter dess bom vara kvar uppe. Den surrar jag i babords främre undervant. Hissar en bottenrevad stor. Nu är vi redo och jag kan gå in i värmen, koka kaffe och äta frukost.

Veckans haverier:
Jag kunde först inte se vad det var för fel. Styrlinorna var hela, vindflöjeln vippade fint och vattenpaddeln pendlade. Men ändå styrde Sailomaten inte båten.
Vid närmare inspektion såg jag att stötstången som överför kraften från luftvippan till vattenpaddeln var av. Den består av ett aluminiumrör med ett gaffeländstycke i var ända. Aj, det här var inte bra. Inte så lättfixat. Vindrodret måste monteras loss och tas in i båten och ersättas med det reparerade Monitorvindrodret. Vid tillfället blåste det kuling och var fyra meter höga vågor. Hade jag inte gjort den här manövern förut skulle jag aldrig våga mig på den i det väder som rådde.
Med noggrann planering och säkring av både mig och delar gick det dock bra och efter ett par timmar styrde Monitor oss vidare mot Kap Horn.
Stötstången lyckades jag jag reparera med hjälp av en gängad stång m6 och lite ombyggnad av ändstycken.

Nästa haveri blev ett vinschhandtag, Roca, som gick av i svetsen till handtaget. Det är det tredje vinchhandtaget som går sönder. Dåliga konstruktioner helt enkelt. Köp rekommenderas ej.

När jag ändå är lite irriterad så vill jag ta upp en produkt, eller snarare hur den är förpackad, som har retat mig sen jag började segla: Seldéns  vantskruvsolja. Det är den kladdigaste substansen på denna jord! Och så väljer man att sälja den i en förpackning som inte går att försluta när man väl öppnat den. Jag har tappat räkningen på hur många små plastflaskor med vantskruvsolja som runnit ut i mina verktygslådor. Den här produktens flaskförpackning har sett likadan ut så länge jag kan minnas. Nu har jag börjat smörja vantskruvarna med fårtalg istället.

Allt väl ombord!

Vecka 3, 2019: Hundra dagar och stopp i en vik

I veckan som gick nådde vi fram till 100 dagar till sjöss. Hur känns det? Jo tack bra! Ungefär som 99 eller 64.

Mental och fysisk status då!? En mental trötthet är ofta närvarande, jag tror den kommer sig av att det är svårt att helt koppla av i det här havet.
Man måste vara beredd hela tiden. Ligga steget före. Som ett bytesdjur i skog full av vargar, sover jag med det ena ögat öppet.
Lågtrycken rör sig fort och ibland stämmer inte den bild prognoserna ger. Utrustning slits och går sönder. Båten seglas 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Det finns ingen som kan lösa av eller hjälpa till.

Men jag skulle inte vilja vara utan den här upplevelsen. Aldrig har jag varit så länge så långt borta från resten av mänskligheten. Aldrig varit så utsatt. Med utsattheten kommer också en närhet till den karga och oförlåtande natur vi färdas i Malala och jag.

Det är en unik upplevelse som jag är glad att få uppleva, den totala isoleringen från annan mänsklig närvaro gör att närheten till allt runtomkring känns större. Ibland känns isoleringen jobbig och pressande, det är känslor som går över och ibland ersätts av ett rent lyckorus över att få vara här och uppleva den här naturen, utan annat skyddsnät än Malala. Här finns ingen skyddad hamn att gömma sig i när stormen kommer. Här finns ingen hjälp att få om jag skadar mig. Man är tacksam för varje dag allt gått bra, man tar ingenting för givet. Det känns som viktiga lärdomar.!

Kroppen då, hur fixar den detta? Jag har ibland värk i axlar och armar, jag tror att det beror på mycket vinschande och att båten ofta rör sig häftigt och då måste man hålla i sig även när jag ligger ner i kojen så spänner jag kroppen i den där extra kraftiga överhalningen.

Ett tag hade jag mycket kramp i benen, som jag tror berodde på vätskebrist och dåligt med motion för benen, jag skärpte till mig på de punkterna och sen har det blivit bättre.

Högeraxeln: den skadade med två avslitna senor. Den klarar sig bra, ingen förändring annat än att jag känner mig mer bekväm med funktionshindret nu än jag gjorde i början.

Oftast brukar jag gå upp några kilo under längre sjöresor, det gjorde jag även på denna, men de senaste två månaderna har jag nog tappat ett par kilo, trots att jag ofta äter på något.

Sömn får jag hyfsat mycket av – över tid. Oftast som längst 3–4 timmar men många dygn i kortare perioder än så. Den totala sömn mängden är ojämnt fördelad över dygnet men räcker nog till. Kanske inte dom värsta blåsdygnen, då är det svårt att få vila.

Veckans Haverier:
I torsdags kväll seglade Malala in i en skyddad vik på Stewart Island. I stiltje och månsken och  guidade av ett par sälar ankrade vi mitt i viken på 30 meters djup med lina och ett 30 kilos Bruceankare. Botten ser helt slät ut på ekolodet så jag gissar på sand eller lera. Vi får ankra så länge vi inte går iland. Robin Knox ankrade inte så långt härifrån på sin resa 1968.

Jagade av ett djupt och snabbt lågtryck som är på väg att bildas måste vi snabba på. Ett par timmars sömn följdes av riggarbete. Fixade till den sneda vindexen som en fågel krockat med, kollade tricolorlanternan i masttoppen, felet satt inte där. Jag letar vidare en annan dag.
Höljet till klyvarfallet var helt avnött så jag kortade fallet en bit, såg över allt däruppe. Ändvände klyvarskoten, och fixade furlexen till stagfocken, profilen hoppade ur sitt fäste när jag sträckte upp fallet. Borrade och gängade för en m6 för att säkra att det inte händer igen.
Efter knappt fem timmars arbete var vi på väg igen. Vill hinna över sundet mellan Stewart och sydön innan stormen är ikapp oss.
Idag lördag ligger vi och kryssar mot en envis nordostlig vind längst sydöns sydostkust, planen är att få sjölä när stormen kommer, när det lugnar ner sig bär det av österut mot Kap Horn och Ljungskile. Stewart island var en vändpunkt. Nu har hemresan startat.

Allt väl ombord.

Vecka 2, 2019: Kafferansonering!

Indiska Oceanen har blivit blåsigare ju längre ostvart vi kommit. Enligt mina pilotcharts, med vindrosor som visar förhärskande vind, borde det vara tvärtom. Den högsta kulingfrekvensen är, enligt historisk statistik, i den västra och centrala delen. Så är det ofta med statistik gällande väder, känns det som. Undantaget som bekräftar regeln är vanligare än regeln själv.

Som seglare ute på ett stort hav har man inget annat val än att anpassa sig till det som råder. Malala och jag har små möjligheter att komma undan oväder. De rör sig alldeles för fort i förhållande till våra medelfart på mellan 5 och 6 knop.

Jag laddar ner väder filer två gånger per dag, så kallade grib-filer. De ger mig en förvarning om vad som komma skall och utifrån dessa lägger jag upp min taktik. Jag kan sällan eller aldrig hinna helt ur vägen. Men är det något riktigt jobbigt på gång kan jag iallafall försöka lindra det hela genom att hålla en kurs som kan göra att vi slipper det värsta. I stort sett har vi haft tur med vädret, hittills. Det är andra referenser som råder här nere.

Lite statistik: I området norr om Kerguelen-öarna är det en kulingfrekvens på 15 procent, det vill säga att 15 procent av tiden blåser det hård kuling eller mer. Detta är för månaden december, vilket motsvarar juni hemma, försommar alltså.
Månaden september visar en kulingfrekvens i Biscaya på 1–2 procent. Det säger ju en del. Siffror och statistik är bra att ta till ibland, fast nu var det ju det här med undantaget och regeln – nåja, över tid får man väl förmoda att statistik stämmer hyfsat.

Det börjar tära på den goda maten ombord. Häromdan fick jag sjösätta en del ost. Den hade fått så mycket karaktär att jag började se min ensamseglarstatus hotad. Det var grevé- och herrgårdsost som fick gå överbord, efter att jag skurit bort plasten som den var vakuumförpackad i. Prästosten får stanna ett tag till. Den påminner iallafall lite om ost i smaken. Den har dock blivit väldigt smulig och hård.

Den spanska salamin tog slut i veckan och jag har bara en förpackning kvar av den lufttorkade skinkan. Lök och vitlök finns i hyfsad kvantitet. Kaffe dricker jag mer än jag trodde och jag har nu satt mig på ranson.

Men det värsta av allt: den sista kladdkakemixen gick åt igår. Det blir tufft nu!

I övrigt har vi gott om det mesta, det får bli konserver, pasta och ris. Jag har kvar en del lufttorkade produkter från friluftsmat att pigga upp rätterna med.

Vi har passerat Tasmanien och börjat segla oss över Tasmanienhavet. Ett ökänt hav, för sina stormar. Jag ska villigt erkänna att det tog emot en del att segla förbi ”Tassie” som lockade med sina fjordar och skyddade ankarplatser. Kom hit! Kom hit, sa Tassie. Skrubba botten, klättra masten, kolla rigg, fall och stag. Dyk och skrapa bort långhalsar, vila ett tag och fortsätt sen.

Det är tillåtet enligt de vedertagna reglerna för nonstop-segling så länge du inte går iland eller tar emot hjälp eller utrustning. Hmm… Jo, jag är lite sjötrött emellanåt. Det är trots allt tre månader till sjöss nu och vi är inte halvvägs än.

Men vi seglar vidare. Resan har fått ett momentum, som inte låter sig brytas så lätt. Näste möjliga pitstop är Stewart Island. Söder om Nya Zeeland. Där bör vi vara om en vecka. Vi får se om det blir ett stopp där. Robin Knox-Johnston ankrade utanför Bluff norr om Stewart Island. På sin resa.

Veckans haverier:
I den senaste kulingen slutade tricolor-lanternan i masttoppen att lysa. När jag skiftade över till lanternorna i däcksnivå var det bara akterlanternan som lyste. När vädret lugnat ner sig kunde jag börja felsöka. Trådarna i en skarv på peket hade korroderat av. Så det var lätt fixat. Tricolor-lanternan har en led-lampa och det kan vara glapp däruppe. Det får vi ta en annan dag.
Jag har inte sett ett fartyg på en och en halv månad så risken att bli nedseglad är rätt så liten.

En av brännarna i fotogenköket började läcka i veckan, jag har ett backupkök att plocka delar av. Kostade ett par hundralappar nästan oanvänt på Blocket. Vem vill ha fotogenkök idag?
Ska man köpa bara en brännare i butik så kostar den en tusenlapp om man kan hitta en.

Pentrypumpen med tryckvakt la av  för ett par dagar sen. Jag har ingen mer pump med tryckvakt ombord, så lösningen fick bli att ersätta den med en självsugande impellerpump. Det funkar ok för jag kör bara pumpen när jag fyller upp två enlitersflaskor som utgör min dagsranson varje morgon.
Det läcker lite ur den mellersta färskvattentanken. Jag har ännu inte kommit underfund med var vattnet kommer ut någonstans.

I övrigt allt väl ombord. Den dagliga rapporteringen kan som vanligt följas på Facebook och på sailingmalala.com
Positionskarta för alla som deltar i Longue Route respektive i Golden Globe Race plus några till kan hittas på Longueroute2018.com

Vecka 1, 2019: Nytt år, nytt hav!

2018 är till ända. Ett bra och händelserikt år. Många blå mil under kölen. Drygt 18 000 sjömil sen vi lämnade Sverige den 21 juni. Då vände vi utanför Brasilien i början på augusti och seglade tillbaka norrut.

Efter att ha renoverat ett badrum och lite annat pyssel i vårt projekt på Gran Canaria, blev det en nystart från Las Palmas den 8 oktober. Nytt försök, med bättre förutsättningar, att lyckas nonstop hela varvet. Nu seglar vi mot vår istället för vinter och jag har blivit bättre vän med min skadade högeraxel.

Efter 83 dygn från Las Palmas passerade vi nyligen Kap Leeuwins longitud söder om Australien.

Nu närmar vi oss Tasmaniens sydspets där det ligger en waypoint cirka 50 sjömil söder om ön, sen är det en ungefär en vecka till nästa waypoint söder om Nya Zeeland. Därifrån har vi igen, äntligen, gott om öppet vatten framför oss. Härombord trivs vi bäst om det är minst 1000 meter djupt, en fri horisont och inget annat runt oss än vatten, fågel, fisk och en och annan val.

Från Nya Zeeland är det fritt ända till Kap Horn. Jag har både varit iland på Kap Horn och passerat förbi många gånger på väg ner till Antarktis i fartyg och i segelbåt. Men att få göra det under en solo nonstop around the world! Det är lite speciellt, och det ögonblicket ser jag fram emot.

Än har det inte blivit något mer tillfälle att attackera de kvarvarande långhalsarna, vi gör fortfarande bra fart så det känns inte akut. Fick bort det mesta under det senaste dyket.

Malala är i fin form, bättre förberedd än hon var när vi lämnade Sverige. Visst, det slits här och var, vindrodret glappar allt mer i lager och bussningar, en latta har det blivit flis av. Spirbommen slet loss en bit av skenan från masten, travaren tappade lagringen. Monitorvindrodret gick sönder och jag fick bältros med mera. Efterhand så har allt blivit lagat, fixat eller utbytt. Så allt det viktiga funkar. Vattensamlingssystemet får med beröm godkänt och vattentankarna är fulla efter snart tre månader till sjöss. Vi har gott om mat och bränsle. Lite problem med bränslet kan ni läsa om längre ned.

Jag är i bra form och har seglat så många mil med min dåliga axel att jag tänker inte så mycket på det längre!

Jag lär mig allt mer av Malala och hur hon vill bli hanterad i hårt väder. Det är viktiga lärdomar, som bara kan göras på plats i hårt väder. Jag skulle vilja rekommendera alla som vill ut på långsegling att träna på att hantera er båt i hårt väder, det är en viktig del i att segla säkert. Har man gjort det minskar risken för rädsla och panik den dan det börjar blåsa på riktigt. Förhoppningsvis, skulle färre välja att ropa på hjälp när det egentligen inte behövs. Förr eller senare kommer det dåligt väder då kan det vara bra att ha testat och tränat först. En del kanske upptäcker att det var riktigt läskigt. Bra, då kanske du inte ska iväg på långsegling? Andra som tränat i hårt väder kommer att upptäcka att de har mer tur med vädret framöver.

Fågellivet har ändrat karaktär de senaste dagarna. Kanske för att det är närmare land nu. Till Australien norr om oss är det cirka 500 sjömil. Abbe, den gråkindade albatrossen som varit min trogne följeslagare ända från Atlanten är inte nära hela tiden längre, ibland ger han sig av. Stormsvalor och havslöpare är nytillskott, små snabba fåglar som flyger alldeles nära vattenytan där det ser ut som att de studsar på vattnet när de sätter ner en fot i flykten. Jag undrar varför de gör så?
Konstigt nog var det mer fågel mitt ute på Indiska oceanen än det är här. Men det är hela tiden något som flyger runt oss och det är vi glada för.
Mr Walker, vandringsalbatrossen, ser jag sällan. Säkert en vecka sen sist.

Veckans haverier:
Två stycken vinchhandtag har jag dragit sönder och jag är inte speciellt stark. Det ena i aluminium gick av vid fästet i vinchen gjutningsfel kanske? Det andra tappade handtaget när en dålig svetsfog brast. Dessutom är låsningen i vinchen för dålig. Handtaget trillar ur på vinscharna på masten. Roca är märket, rekommenderas ej.
Sen har jag upptäckt ett problem med dieseln i den aktra tanken. Det är inte den vanliga svarta sörjan av alger som jag sett tidigare. Nu är det som små lätta bruna partiklar. Kan inte avgöra om det är något som växt i tanken eller om det kommit vid den senaste bunkringen i Las Palmas. Partiklarna upptäckte jag häromdan när jag startade motorn som inte varit igång på en månad. Den ville inte vara med på höga varv och till slut stannade den. Filtren var igensatta. Totalt har jag fyra filter från bottentanken via dagtank till insprutarpumpen på maskin. Aj aj! Jag skulle tagit med fler reservfilter. Men förliga tanken verkar ok.

Nåväl, Malala är ett segelfartyg – vi ska nog ta oss hem. Nu är alla filter bytta och motorn går som den ska, men nu har jag inte fler reservfilter ombord. Har redan bytt en gång sen start.
Vi har ännu en vecka med cirka 1000 sjömil bakom oss. Jag har börjat bli bortskämd med fart och blivit van vid dygnsdistanser på runt 140–150 sjömil/dygn. Det värsta som hände under veckan som gick var att jag bakade upp den sista kladdkakemixen, det blir tuffare nu!

Allt väl ombord.

Vecka 52: Havet lever

Känslan av att Malala går lite trögare genom vattnet, blev starkare för var dag. En dag mojnade vinden, vi drejade bi och stoppade upp. Jag filmade botten med en liten vattentät actionkamera fastnajad på en båtshake.

Det blev en läskig liten film som gjorde det klart för mig att något måste göras. Ju längre jag väntar desto svårare blir det att få bort dem. Förhållandena är långt ifrån ideala. Vinden har mojnat men inte helt, sjön är kvar, vi ligger redan bi så på med våtdräkt och cyklop. Jag hoppade i sjön med en skarpslipad spackelspade på en två meter lång pinne.

Jag inser snart att vi dejsar för fort, mindre än en knop, men ändå för fort för att kunna ha någon styrsel i pinnen. Ner med alla segel utom en planskotad mesan och en liten bit av klyvaren backskotad, rorkult surrad i lä. Nu går det lite bättre,
mindre drift men mer rullande.
Det blir en kamp. En rädd, ensam och frusen gubbe mot tusen långhalsar. Det är långhalsarnas hemmaplan, men gubben är envis och spackelspaden är skarp. Den skär effektivt loss halsarna när jag har tur att träffa dom med mitt långa vapen.
Efter en timmas kamp har jag svalt mycket saltvatten och är rejält trött, resten får vänta till en annan gång. Jag är rädd att min dåliga axel ska hoppa ur led och vågar inte ta ut mig för mycket.

När jag håller på att göra Malala klar för segling igen hör jag ett kraftigt PSCHHHH . Två knölvalar glider sakta förbi bara tio meter från vår styrbordsida. WOW! Men kunde dom inte varit där tio minuter tidigare när jag fortfarande var i vattnet, då hade det varit ännu mera wow!

Det känns skönt att ha fått av det värsta, resten får vänta till lämpligt tillfälle.

Jag har hört soloseglar kollegor som tycker att havet är dött, härnere. Undrar om vi seglar i samma hav!?

Mitt hav vibrerar av liv, Det är Abbe och hans kompisar i luften, hela tiden är det sjöfågel runt om oss, något jag aldrig upplevt så intensivt som här. När jag dök såg jag smala nästan transparenta trådar i vattnet, överallt var dom. Vet inte vad det är, men någon form av liv är det. Knölvalarna, och så dom där långhalsarna, det sjuder av liv.

Sen lever själva havet, stod just ute i den västliga kulingen. Under en nyuppstigen sol dundrar vågorna fram, varje våg unik i storlek och form, som egna levande organismer.
Sailomaten jobbar hårt, Malala dansar ystert. Inget liv?
Kan inte vara roligt att segla i ett hav utan liv!
Mitt hav lever, så mycket att jag klämmer fram en tår som blandar sig med allt det andra saltvattnet, så vackert är det.
Jo, man blir lätt lite emotionell här ute, ensam i vildmarkshavet :)

Nu har vi kommit till avsnittet Veckans haverier! Den där nästan omkullslagningen som jag berättade om i förra veckan, den fick ett offer till, som jag såg först senare. Solpanelen på pushpiten sitter nedfälld med solcellerna utåt, det var därför jag inte upptäckte att glaset som täcker cellerna var spräckt över hela panelen som buktade utåt. Sjön har kommit inifrån sittbrunn. Förmodligen när Malala reste sig igen har väl allt vattnet blivit för tungt för panelen. Detta hände säkert samtidigt som jag blev av med svanhalsen.

Gummiplattorna som fixerar masten i däcksgenomföringen har gett sig på drift, jag upptäckte att innertaket buktade ner vid masten, det var gummiplattorna som kanat ner och tryckte mot taket. Efter demontering av innertaket runt masten fick jag tvinga maströret i olika riktningar med linor på däck från mast till stora skotvinchen. Troligen är det i lätt vind och grov sjö detta hänt, smällarna från storseglet kan bli brutala, det kan ha skett vid en gipp också. Kanske samtidigt som det blev flis av den översta lattan där den sitter fixerad i rulltravaren. Rulltravarna sliter dessutom hårt på liklinan. Inga problem med de vanliga enkla plasttravarna som sitter fastsydda med weblashing.

Vi har ytterligare en vecka med bra fart bakom oss, trots långhalsar har vi kommit upp till 1000 sjömil för tredje veckan i rad.

Alltså: allt väl ombord.

Vecka 51: Bältros och en dansk ostaffär

Man blir nästan aldrig sjuk till sjöss. Det finns få smittkällor. Under mina hittills totalt cirka 1000 soloseglardygn har det bara hänt en gång tidigare. Då var det ett sår som jag slarvade med. Ett litet sår på foten som länge var blött och sällan eller aldrig rengjort. Då var jag trettio år och på väg jorden runt för första gången. Jag kunde vare sig dö eller bli sjuk.
Den inställningen höll på att kosta mig livet. Infektionen i foten blev allvarlig och ledde till hög feber och mycket svullna ljumskkörtlar. Jag var ensam med min Vagabond 31 på väg från Vanuatu i Stilla havet till Torres Strait norr om Australien. En dryg vecka från närmsta land utan vare sig SSB-radio, epirb satcom, gps, ais eller annat. Detta var 1988.
Men jag hade antibiotika ombord och det räddade troligen livet på mig den gången. Så var rädd om era små sår. Och segla aldrig långt utan antibiotika (även om man självklart ska vara restriktiv).

Nu är jag 61 år och fullt på det klara med att jag kan både bli sjuk och dö, och fort kan det gå. Bältros är väl sällan farligt men ofta obehagligt. Det började med en allmän olustkänsla – lite febrig utan att ha feber – sen kom utslagen som kliade, och smärtan, som om nerverna växte ut genom huden och fattade eld. Så kändes det. Inget kul.
Bältros är en släkting till vattenkoppor, och jag fick vattenkoppor i vuxen ålder så viruset ligger väl i kroppen och nu i veckan som gick kröp det fram.

Det tog några smärtsamma dagar innan det började klinga av.
Jag har förberett mig på det mesta inför den här seglingen, men bältrosen missade jag. Eller helveteseld som det lär heta på danska. Ett mycket mer passande namn. Bältros låter som något man kan köpa på Ljungskile blomsteraffär.

För en tid sen började det lukta konstigt ombord. Jag sniffade lite försiktigt på mig själv….. nej… inte där…. och inte där… Jag luktar inte illa längre trots frånvaro av kroppsvask. Tidigare luktade jag som en ostbåge när det gått några dagar. Men inte nu – eller så har jag bara vant mig.

Jag spårade det hela till ostförrådet. Vi seglade från Ljungskile med drygt 20 kg ost ombord, lagrad ost, vaccumförpackad sen lagd i plastpåsar och packat i ett par papplådor. Därifrån kom lukten, hmm. Det luktar dansk ostaffär ombord: vad göra?? Jag vill ju inte slänga osten, den är god på bröd och som smaksättare i olika rätter. Den har fått en stark karaktär, minst sagt.
Nu är den jättelagrad!
Kylboxen är nästan tom nu, kanske den får plats där? Det fick den, och nu kommer det ett doftmoln varje gång man öppnar den men det är allt. Malala luktar inte dansk ost längre.

Veckans haverier då? Ett par stycken faktiskt, vi har haft vårt första rejäla blåsväder. Vindrodret tappade kontrollen över Malala i en surf och den spirade klyvaren gippade. Bommen är 6 meter lång tung och stark, men något måste ge sig. Det blev cirka 30 centimeter av skenan som masttravaren sitter i, den slets bort från masten och tog kullagren i travaren med sig.
Så där hängde den tre meter upp i liften och i skotet till ett vilt slående segel och gjorde sitt bästa för att förstöra så mycket som möjligt av rigg, segel och mig. Jag fick ner den till slut och allt gick väl.

Det andra haveriet var en doradoventil som slets bort från doradboxen med platta och allt. Det är kraft i sjön när den kommer farande.

Så ni förstår, det finns alltid saker att pyssla med ombord speciellt i dom här farvattnen.

Min trogna följeslagare, albatrossen Abbe Gråkind, börjar bli lite kontaktsökande. Häromdan flög han i cirklar runt Malala. En gång höll  han på att krascha rätt in i riggen. Han var inte riktigt beredd på turbulensen runt seglen, och gjorde ett slags kraschstopp i luften…. platta fötter rakt ut, full broms med vingarna, såg väldigt komiskt ut.

Han brukar göra några varv sen landar han alltid på samma ställe, alldeles nära Malala på vår barbordsida vid låringen, där jag sitter. Vi tittar på varandra ett tag innan han försvinner bakom närmsta våg, då startar han igen. Det är något speciellt med albatrosser.

Vecka 50: Det sista äpplet

Med vinden i ryggen.

Häromdan skar jag ned det sista äpplet i min morgon müsli. Jag kommer att sakna det där färska och krispiga tillskottet. Det som finns kvar av färskvaror nu är potatis lök och vitlök.

Till müslin har jag en yoghurtkultur som jag håller vid liv med torrmjölk och vatten. Det funkar inte med skummjölk, som är vad man hittar i affärerna hemma. Det måste vara tre procent fett i den, för att kulturen ska växa och må bra. Sen ska den stå ett tag i rumstemperatur för att fermentera till sig. Man måste pyssla om sin yoghurt. Det är som att ha ett litet husdjur, som man äter av…

Till avsnittet veckans haverier kan vi skriva ner en vattenkokare, köpt på Biltema för 100 kronor. Sällan har något för 100 kronor på Biltema varit så saknat, ända tills jag hittade den gamla som jag trodde var slängd.
Jag har oftast ett överskott i batterierna så kaffevatten kokar jag med den, det går fort och kostar inget.

Den senaste veckan har vi seglat 1044 sjömil. Det är ganska bra Malalafart. Taktiken går ut på att hålla oss en bit söder om högtrycken och lagom mycket norr om lågtrycken för att inte få för mycket vind. Hittills har det där inneburet att vi pendlar runt latitud syd 42 grader. Med 6 knop hinner man inte så värst långt ur vägen för ett oväder, men även det lilla kan göra skillnad.

I veckan har vi haft vårt första riktiga blåsväder med vindar upp till 18–20 m/s i byarna. Malala skötte sig fint för stag fock spirad om styrbord klyvare om babord bägge på var sin spirbom. När det arrangemanget är riggat kan jag reva från sittbrunn.

Fågellivet runt oss är fortsatt rikligt glädjande,  för det innebär att det det finns liv även i havet. Val har jag sett vid två tillfällen sen vi korsade Kapstadens latitud, delfiner en gång, och aldrig inte en timma utan fågel.

Dagarna går, en i sänder. Att ta in hela resan på en gång är för mycket, jag tänker i etapper. Jag försöker tänka bort hur långt det faktiskt är kvar hem, speciellt dagar när jag saknar de där hemma lite extra.

För de dagarna kommer ibland. När man ifrågasätter vitsen med det här. Men så kommer då dom där andra dagarna. När vitsen är glasklar. Att en gång i livet få göra det här. Jag är lyckligt lottad:)

Det är speciellt att vara så långt borta från andra människor, så länge med bara vild natur runt omkring, natur man måste anpassa sig till på dess villkor, och att vissa dagar känna att man är en del av.
Har man känt så, att man är en del av ursprunget så kommer man alltid att längta tillbaka. Allt som är så viktigt hemma är så totalt oviktigt här. Ett enkelt liv. En enorm frihet trots att man sitter inspärrad i en tolv gånger fyra meter röd plåtbåt. Jag väljer att vara här, men kan segla precis vart jag vill.

Här i södra ishavet ser det precis likadant ut som det gjort i många tusen år. Jag har inte sett spår av människor på veckor nu.

Vecka 49: Abbe gråkind

Ända sen vi passerade Tristan da Cunha har fågellivet varit rikt. Först av de sydliga havsfåglarna var en gråkindad albatross, den eller en släkting, har varit med sen dess, varje dag. Ibland är dom flera. Jag inbillar mig att en av dom är den som varit med från början och han har fått namnet Abbe gråkind. Som sällskap har han petreller i olika arter och storlekar.
Valfåglar eller blåpetrell snurrar ofta runt Malala som stora bisvärmar i sitt evigt sökande efter föda, dom flyger väldigt ryckigt och är svåra att följa med kikare.

Svetsen är till stor hjälp.

Ibland får vi finbesök. Med ojämna mellanrum dyker den upp, oftast när vinden är frisk. Vandringsalbatrossen, med sitt vingspann på upp till 3,5 meter är det den störste av de alla. Den flyger med pondus och självklarhet.
När den ska starta och landa kraschar inte bara självklarheten och pondusen, hela fågeln ser ut att göra en slags parodi på sig själv, det ser klumpigt, svårt och komiskt ut, som en säl på land jämfört med i vattnet.

Vi trivs fint här nere Malala och jag. Seglingen är ofta krävande, ibland lite väl krävande, men så kommer det en ny dag, en dag med sol och lättare vindar. Lågtrycken här är på fast forward så vädret är sällan likadant någon längre stund.

Farten har hållit sig på ett snitt runt 130 sjömil per dygn. I Roaring Forties toppar på runt 160-170 sjömil per dygn och några dagar med lätta veliga fläktar nedåt 70-80.
Det är långt kvar, de veckor vi varit söder om Cape Towns latitud är bara en början, jag hoppas att vi ska passera Tasmanien i mitten av januari och Kap Horn i början av mars.

Det är långt dit och det är med stor ödmjukhet vi tar oss an dom här vattnen.

Anders Eriksson.

Jag fick just reda på att ytterligare en GGR-båt slagit runt och förlorat riggen. Båten är sönderslagen, det finns inget kvar på däck att bygga nödrigg av. Suzie som är den yngsta deltagaren i GGR och enda kvinnan, blev rejält mörbultad när hennes båt slog runt över stäv, i en så kallad pitchpole. Nu väntar hon på ett lastfartyg som är på väg för att försöka rädda henne.

Nu är de bara fem kvar av arton startande. Detta är tuffa ödsliga och oförlåtande vatten.

Jag läste någonstans att någon jämförde GGR och Longue route 2018 med ARC-rallyt. Det är ungefär som att jämföra K2 med Kebenekaise.
Vi tar en dag i sänder Malala och jag, det går sönder saker, jag reparerar så gott det går och försöker hålla Malala i skick så att hon kan ta hand om mig, så seglar vi på, glada för var dag som allt gått bra.

Idag är en fin dag, en ganska ovanlig dag med bekväm segling för halvvind, solen skiner och vinden kommer från nord, i eftermiddag ska den friska på, men bara upp till ca. 10-12 m/s. På lördag däremot väntar vi på en kuling med vind upp mot 20 m/s.

Havsströmmarna runt Sydafrika sträcker sig långt ut till havs, ibland får vi känningar av Agulhas-strömmen då stiger vattentemperaturen några grader. Inte så konstigt att det bildas mycket oväder och knepig sjö i dom här farvattnen.

Allt väl ombord.

/Anders

Vecka 48: Nytt försök trots allt

Då bedömde jag risken som för stor för att fortsätta söderut mot en vinter i Roaring Forties med en trasig axel.
Den 30:e juli vände vi därför utanför Brasilien efter en nonstopsegling från Ljungskile och seglade upp till Las Palmas, dit vi kom efter totalt 65 dygn till sjöss.
Tiden gick, och jag kände att jag ville göra ett nytt försök, Det var min fru Betulia, som fick mig att inse att jag borde ge det en chans till. Jag brukar inte ge upp så lätt. Vilken klok kvinna hon är. :)

Bernard Moitessier har inspirerat.

Den officiella versionen löd, jag seglar söderut igen, för att hälsa på en albatross och för att känna på vildmarkshavet. Jag ville ge mig möjligheten, men utan att utlova några stordåd, jag ville inte bygga upp en press på att fortsätta. Blev det en fortsättning så skulle den endast bero på lust och vilja från mig.
Min högra axel har två avslitna senor sedan ett fall i vintras. Det gör att jag är lite handikappad med min högerarm. Malala är med sina 20 ton, två master och fyra segel på tillsammans 110 kvm lite krävande att hantera i snabbt uppkomna situationer.
Det kräver viss styrka och rörlighet att segla den här båten ensam så långt och så länge.

Men nu är det en bättre tid. Det är vår och går mot sommar, jag vill ta den nya resan för att känna av, om lust, driv och magkänsla låter mig fortsätta den här gången, jag brukar lita på min magkänsla. Nu börjar det bli lite bråttom för att det inte ska bli sent vid Kap Horn.

Sedan den 8:e oktober är vi på väg igen Malala och jag. Med en lite luddig plan som i korthet lyder, vi seglar söder ut och…ja vi seglar söderut och ser vad som händer. Hur det känns.

När vi passerat syd 30 fick jag hälsa på min första albatross i närheten av Tristan da Cunha, den bara var där en morgon när jag kom ut på däck, en gråkindad albatross.
Då började det närma sig sanningens minut. Vara nöjd så, eller fortsätta ut mot Indiska oceanen och ett nytt försök till nonstop jorden runt.

Beslutet blev att fortsätta. Axeln är fortsatt trasig, det får jag leva med. Det är främst när jag snabbt behöver hugga tag i något med höger hand som det blir problem. Armen måste ta en liten omväg bakåt uppåt framåt för att det ska funka. Den kan lättare hoppa ur led. Jag gör sjukgymnastik varje dag med gummiband och bygger upp lite muskler runt skadan, det blir sakta lite bättre och nu kan jag vinscha med högerarmen, om än något långsamt och försiktigt.
För att bli helt bra kommer det behövas ett kirurgiskt ingrepp. Det får vänta.

Efter 12000 sjömil med det här problemet har jag blivit bättre på att hantera det. Jag är försiktigare, undviker dom stora lättvindsseglen, använder säkerhetsselen oftare än vanligt, revar lite tidigare.
Magkänslan är fin nu, vi är redo Malala och jag. För några dagar sedan passerade vi cirka 400 nm söder om Cap Agulhas och är därmed på väg över Indiska oceanen. Nästa waypoint ligger strax söder om Tasmanien och dit är det cirka 5500 sjömil.

Vi har klarat oss igenom den första kulingen i Roaring forties, det lär bli fler.
Det har gått sönder lite saker, under alla milen sen starten i Ljungskile. Det mesta har gått att reparera och det övriga kan vi klara oss utan. Det är ett ständigt sök efter skav, där skot eller fall,styrlinor segel eller annat ligger emot. Det gäller att förebygga.

När jag skriver vi, då avses jag och min båt Malala. Utan henne hade detta blivit svårt. Vi tar hand om varandra.

Efter en jul och nyår till sjöss hoppas vi passera det andra kapet, Kap Leeuwin, någon gång i mitten på januari. Kap Horn början/mitten på mars – så ser grovplaneringen ut.

Vi tar en dag i taget, det är lite mycket att ta in hela resan. Just nu är det Tasmanien söder om Australien vi siktar på.

/Anders Eriksson
(mejl skickade till redaktion@pakryss.se vidarebefordras till Anders)

Anders Eriksson lämnade Ljungskile med sin 40-fots stålketch Malala i juni förra året. Därmed inledde han sitt första försök att ta sig runt jorden för segel på egen hand utan att stanna till i någon hamn. Seglingen gick snabbt över Nordsjön och söderöver i Atlanten. Men en gammal axelskada gjorde sig påmind i södra Atlanten och Anders bedömde att risken var för stor och valde att vända. Istället gick han upp till Kanarieöarna. Någon månad senare, den 8 oktober, kastade han åter loss och styrde söderut, men nu med sikte på att få se en albatross. Målet ändrades sedan att ta sig runt Antarktis och tillbaka till Kanarieöarna. Alltså: en segling nonstop jorden runt!

I november började han att skriva ett veckobrev för På Kryss som han kommer att fortsätta med så länge tekniken och tiden medger. Det senaste veckobrevet publiceras överst.

LÄS MER: Anders Erikssons Facebooksida med daglig rapportering
LÄS MER: Anders Erikssons hemsida Sailing Malala

LÄS MER: Anders Eriksson skriver om erfarenheterna efter sina 65 dygn till havs under första nonstopförsöket i På Kryss nr 8, 2018

 

, , , ,

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar