Hem » Långfärd, Läsvärt

Långfärd   Läsvärt

Anders Eriksson: Stopp i en vik

20 januari, 2019 – 09.00 Ingen kommentar

För andra gången i år har Anders Eriksson inlett ett försök att segla nonstop jorden runt. Just nu befinner han sig i Roaring Forties sydväst om Australien och rapporterar från Malala varje vecka här på pakryss.se.

Anders Eriksson lämnade Ljungskile med sin 40-fots stålketch Malala i juni. Därmed inledde han sitt första försök att ta sig runt jorden för segel på egen hand utan att stanna till i någon hamn. Seglingen gick snabbt över Nordsjön och söderöver i Atlanten. Men en gammal axelskada gjorde sig påmind i södra Atlanten och Anders bedömde att risken var för stor och valde att vända. Istället gick han upp till Kanarieöarna. Någon månad senare, den 8 oktober, kastade han åter loss och styrde söderut, men nu med sikte på att få se en albatross. Målet ändrades sedan att ta sig runt Antarktis och tillbaka till Kanarieöarna.

I november började han att skriva ett veckobrev för På Kryss som han kommer att fortsätta med så länge tekniken och tiden medger. Det senaste veckobrevet publiceras överst.

Vecka 3, 2019: Hundra dagar och stopp i en vik

I veckan som gick nådde vi fram till 100 dagar till sjöss. Hur känns det? Jo tack bra! Ungefär som 99 eller 64.

Mental och fysisk status då!? En mental trötthet är ofta närvarande, jag tror den kommer sig av att det är svårt att helt koppla av i det här havet.
Man måste vara beredd hela tiden. Ligga steget före. Som ett bytesdjur i skog full av vargar, sover jag med det ena ögat öppet.
Lågtrycken rör sig fort och ibland stämmer inte den bild prognoserna ger. Utrustning slits och går sönder. Båten seglas 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Det finns ingen som kan lösa av eller hjälpa till.

Men jag skulle inte vilja vara utan den här upplevelsen. Aldrig har jag varit så länge så långt borta från resten av mänskligheten. Aldrig varit så utsatt. Med utsattheten kommer också en närhet till den karga och oförlåtande natur vi färdas i Malala och jag.

Det är en unik upplevelse som jag är glad att få uppleva, den totala isoleringen från annan mänsklig närvaro gör att närheten till allt runtomkring känns större. Ibland känns isoleringen jobbig och pressande, det är känslor som går över och ibland ersätts av ett rent lyckorus över att få vara här och uppleva den här naturen, utan annat skyddsnät än Malala. Här finns ingen skyddad hamn att gömma sig i när stormen kommer. Här finns ingen hjälp att få om jag skadar mig. Man är tacksam för varje dag allt gått bra, man tar ingenting för givet. Det känns som viktiga lärdomar.!

Kroppen då, hur fixar den detta? Jag har ibland värk i axlar och armar, jag tror att det beror på mycket vinschande och att båten ofta rör sig häftigt och då måste man hålla i sig även när jag ligger ner i kojen så spänner jag kroppen i den där extra kraftiga överhalningen.

Ett tag hade jag mycket kramp i benen, som jag tror berodde på vätskebrist och dåligt med motion för benen, jag skärpte till mig på de punkterna och sen har det blivit bättre.

Högeraxeln: den skadade med två avslitna senor. Den klarar sig bra, ingen förändring annat än att jag känner mig mer bekväm med funktionshindret nu än jag gjorde i början.

Oftast brukar jag gå upp några kilo under längre sjöresor, det gjorde jag även på denna, men de senaste två månaderna har jag nog tappat ett par kilo, trots att jag ofta äter på något.

Sömn får jag hyfsat mycket av – över tid. Oftast som längst 3–4 timmar men många dygn i kortare perioder än så. Den totala sömn mängden är ojämnt fördelad över dygnet men räcker nog till. Kanske inte dom värsta blåsdygnen, då är det svårt att få vila.

Veckans Haverier:
I torsdags kväll seglade Malala in i en skyddad vik på Stewart Island. I stiltje och månsken och  guidade av ett par sälar ankrade vi mitt i viken på 30 meters djup med lina och ett 30 kilos Bruceankare. Botten ser helt slät ut på ekolodet så jag gissar på sand eller lera. Vi får ankra så länge vi inte går iland. Robin Knox ankrade inte så långt härifrån på sin resa 1968.

Jagade av ett djupt och snabbt lågtryck som är på väg att bildas måste vi snabba på. Ett par timmars sömn följdes av riggarbete. Fixade till den sneda vindexen som en fågel krockat med, kollade tricolorlanternan i masttoppen, felet satt inte där. Jag letar vidare en annan dag.
Höljet till klyvarfallet var helt avnött så jag kortade fallet en bit, såg över allt däruppe. Ändvände klyvarskoten, och fixade furlexen till stagfocken, profilen hoppade ur sitt fäste när jag sträckte upp fallet. Borrade och gängade för en m6 för att säkra att det inte händer igen.
Efter knappt fem timmars arbete var vi på väg igen. Vill hinna över sundet mellan Stewart och sydön innan stormen är ikapp oss.
Idag lördag ligger vi och kryssar mot en envis nordostlig vind längst sydöns sydostkust, planen är att få sjölä när stormen kommer, när det lugnar ner sig bär det av österut mot Kap Horn och Ljungskile. Stewart island var en vändpunkt. Nu har hemresan startat.

Allt väl ombord.

Vecka 2, 2019: Kafferansonering!

Indiska Oceanen har blivit blåsigare ju längre ostvart vi kommit. Enligt mina pilotcharts, med vindrosor som visar förhärskande vind, borde det vara tvärtom. Den högsta kulingfrekvensen är, enligt historisk statistik, i den västra och centrala delen. Så är det ofta med statistik gällande väder, känns det som. Undantaget som bekräftar regeln är vanligare än regeln själv.

Som seglare ute på ett stort hav har man inget annat val än att anpassa sig till det som råder. Malala och jag har små möjligheter att komma undan oväder. De rör sig alldeles för fort i förhållande till våra medelfart på mellan 5 och 6 knop.

Jag laddar ner väder filer två gånger per dag, så kallade grib-filer. De ger mig en förvarning om vad som komma skall och utifrån dessa lägger jag upp min taktik. Jag kan sällan eller aldrig hinna helt ur vägen. Men är det något riktigt jobbigt på gång kan jag iallafall försöka lindra det hela genom att hålla en kurs som kan göra att vi slipper det värsta. I stort sett har vi haft tur med vädret, hittills. Det är andra referenser som råder här nere.

Lite statistik: I området norr om Kerguelen-öarna är det en kulingfrekvens på 15 procent, det vill säga att 15 procent av tiden blåser det hård kuling eller mer. Detta är för månaden december, vilket motsvarar juni hemma, försommar alltså.
Månaden september visar en kulingfrekvens i Biscaya på 1–2 procent. Det säger ju en del. Siffror och statistik är bra att ta till ibland, fast nu var det ju det här med undantaget och regeln – nåja, över tid får man väl förmoda att statistik stämmer hyfsat.

Det börjar tära på den goda maten ombord. Häromdan fick jag sjösätta en del ost. Den hade fått så mycket karaktär att jag började se min ensamseglarstatus hotad. Det var grevé- och herrgårdsost som fick gå överbord, efter att jag skurit bort plasten som den var vakuumförpackad i. Prästosten får stanna ett tag till. Den påminner iallafall lite om ost i smaken. Den har dock blivit väldigt smulig och hård.

Den spanska salamin tog slut i veckan och jag har bara en förpackning kvar av den lufttorkade skinkan. Lök och vitlök finns i hyfsad kvantitet. Kaffe dricker jag mer än jag trodde och jag har nu satt mig på ranson.

Men det värsta av allt: den sista kladdkakemixen gick åt igår. Det blir tufft nu!

I övrigt har vi gott om det mesta, det får bli konserver, pasta och ris. Jag har kvar en del lufttorkade produkter från friluftsmat att pigga upp rätterna med.

Vi har passerat Tasmanien och börjat segla oss över Tasmanienhavet. Ett ökänt hav, för sina stormar. Jag ska villigt erkänna att det tog emot en del att segla förbi ”Tassie” som lockade med sina fjordar och skyddade ankarplatser. Kom hit! Kom hit, sa Tassie. Skrubba botten, klättra masten, kolla rigg, fall och stag. Dyk och skrapa bort långhalsar, vila ett tag och fortsätt sen.

Det är tillåtet enligt de vedertagna reglerna för nonstop-segling så länge du inte går iland eller tar emot hjälp eller utrustning. Hmm… Jo, jag är lite sjötrött emellanåt. Det är trots allt tre månader till sjöss nu och vi är inte halvvägs än.

Men vi seglar vidare. Resan har fått ett momentum, som inte låter sig brytas så lätt. Näste möjliga pitstop är Stewart Island. Söder om Nya Zeeland. Där bör vi vara om en vecka. Vi får se om det blir ett stopp där. Robin Knox-Johnston ankrade utanför Bluff norr om Stewart Island. På sin resa.

Veckans haverier:
I den senaste kulingen slutade tricolor-lanternan i masttoppen att lysa. När jag skiftade över till lanternorna i däcksnivå var det bara akterlanternan som lyste. När vädret lugnat ner sig kunde jag börja felsöka. Trådarna i en skarv på peket hade korroderat av. Så det var lätt fixat. Tricolor-lanternan har en led-lampa och det kan vara glapp däruppe. Det får vi ta en annan dag.
Jag har inte sett ett fartyg på en och en halv månad så risken att bli nedseglad är rätt så liten.

En av brännarna i fotogenköket började läcka i veckan, jag har ett backupkök att plocka delar av. Kostade ett par hundralappar nästan oanvänt på Blocket. Vem vill ha fotogenkök idag?
Ska man köpa bara en brännare i butik så kostar den en tusenlapp om man kan hitta en.

Pentrypumpen med tryckvakt la av  för ett par dagar sen. Jag har ingen mer pump med tryckvakt ombord, så lösningen fick bli att ersätta den med en självsugande impellerpump. Det funkar ok för jag kör bara pumpen när jag fyller upp två enlitersflaskor som utgör min dagsranson varje morgon.
Det läcker lite ur den mellersta färskvattentanken. Jag har ännu inte kommit underfund med var vattnet kommer ut någonstans.

I övrigt allt väl ombord. Den dagliga rapporteringen kan som vanligt följas på Facebook och på sailingmalala.com
Positionskarta för alla som deltar i Longue Route respektive i Golden Globe Race plus några till kan hittas på Longueroute2018.com

Vecka 1, 2019: Nytt år, nytt hav!

2018 är till ända. Ett bra och händelserikt år. Många blå mil under kölen. Drygt 18 000 sjömil sen vi lämnade Sverige den 21 juni. Då vände vi utanför Brasilien i början på augusti och seglade tillbaka norrut.

Efter att ha renoverat ett badrum och lite annat pyssel i vårt projekt på Gran Canaria, blev det en nystart från Las Palmas den 8 oktober. Nytt försök, med bättre förutsättningar, att lyckas nonstop hela varvet. Nu seglar vi mot vår istället för vinter och jag har blivit bättre vän med min skadade högeraxel.

Efter 83 dygn från Las Palmas passerade vi nyligen Kap Leeuwins longitud söder om Australien.

Nu närmar vi oss Tasmaniens sydspets där det ligger en waypoint cirka 50 sjömil söder om ön, sen är det en ungefär en vecka till nästa waypoint söder om Nya Zeeland. Därifrån har vi igen, äntligen, gott om öppet vatten framför oss. Härombord trivs vi bäst om det är minst 1000 meter djupt, en fri horisont och inget annat runt oss än vatten, fågel, fisk och en och annan val.

Från Nya Zeeland är det fritt ända till Kap Horn. Jag har både varit iland på Kap Horn och passerat förbi många gånger på väg ner till Antarktis i fartyg och i segelbåt. Men att få göra det under en solo nonstop around the world! Det är lite speciellt, och det ögonblicket ser jag fram emot.

Än har det inte blivit något mer tillfälle att attackera de kvarvarande långhalsarna, vi gör fortfarande bra fart så det känns inte akut. Fick bort det mesta under det senaste dyket.

Malala är i fin form, bättre förberedd än hon var när vi lämnade Sverige. Visst, det slits här och var, vindrodret glappar allt mer i lager och bussningar, en latta har det blivit flis av. Spirbommen slet loss en bit av skenan från masten, travaren tappade lagringen. Monitorvindrodret gick sönder och jag fick bältros med mera. Efterhand så har allt blivit lagat, fixat eller utbytt. Så allt det viktiga funkar. Vattensamlingssystemet får med beröm godkänt och vattentankarna är fulla efter snart tre månader till sjöss. Vi har gott om mat och bränsle. Lite problem med bränslet kan ni läsa om längre ned.

Jag är i bra form och har seglat så många mil med min dåliga axel att jag tänker inte så mycket på det längre!

Jag lär mig allt mer av Malala och hur hon vill bli hanterad i hårt väder. Det är viktiga lärdomar, som bara kan göras på plats i hårt väder. Jag skulle vilja rekommendera alla som vill ut på långsegling att träna på att hantera er båt i hårt väder, det är en viktig del i att segla säkert. Har man gjort det minskar risken för rädsla och panik den dan det börjar blåsa på riktigt. Förhoppningsvis, skulle färre välja att ropa på hjälp när det egentligen inte behövs. Förr eller senare kommer det dåligt väder då kan det vara bra att ha testat och tränat först. En del kanske upptäcker att det var riktigt läskigt. Bra, då kanske du inte ska iväg på långsegling? Andra som tränat i hårt väder kommer att upptäcka att de har mer tur med vädret framöver.

Fågellivet har ändrat karaktär de senaste dagarna. Kanske för att det är närmare land nu. Till Australien norr om oss är det cirka 500 sjömil. Abbe, den gråkindade albatrossen som varit min trogne följeslagare ända från Atlanten är inte nära hela tiden längre, ibland ger han sig av. Stormsvalor och havslöpare är nytillskott, små snabba fåglar som flyger alldeles nära vattenytan där det ser ut som att de studsar på vattnet när de sätter ner en fot i flykten. Jag undrar varför de gör så?
Konstigt nog var det mer fågel mitt ute på Indiska oceanen än det är här. Men det är hela tiden något som flyger runt oss och det är vi glada för.
Mr Walker, vandringsalbatrossen, ser jag sällan. Säkert en vecka sen sist.

Veckans haverier:
Två stycken vinchhandtag har jag dragit sönder och jag är inte speciellt stark. Det ena i aluminium gick av vid fästet i vinchen gjutningsfel kanske? Det andra tappade handtaget när en dålig svetsfog brast. Dessutom är låsningen i vinchen för dålig. Handtaget trillar ur på vinscharna på masten. Roca är märket, rekommenderas ej.
Sen har jag upptäckt ett problem med dieseln i den aktra tanken. Det är inte den vanliga svarta sörjan av alger som jag sett tidigare. Nu är det som små lätta bruna partiklar. Kan inte avgöra om det är något som växt i tanken eller om det kommit vid den senaste bunkringen i Las Palmas. Partiklarna upptäckte jag häromdan när jag startade motorn som inte varit igång på en månad. Den ville inte vara med på höga varv och till slut stannade den. Filtren var igensatta. Totalt har jag fyra filter från bottentanken via dagtank till insprutarpumpen på maskin. Aj aj! Jag skulle tagit med fler reservfilter. Men förliga tanken verkar ok.

Nåväl, Malala är ett segelfartyg – vi ska nog ta oss hem. Nu är alla filter bytta och motorn går som den ska, men nu har jag inte fler reservfilter ombord. Har redan bytt en gång sen start.
Vi har ännu en vecka med cirka 1000 sjömil bakom oss. Jag har börjat bli bortskämd med fart och blivit van vid dygnsdistanser på runt 140–150 sjömil/dygn. Det värsta som hände under veckan som gick var att jag bakade upp den sista kladdkakemixen, det blir tuffare nu!

Allt väl ombord.

Vecka 52: Havet lever

Känslan av att Malala går lite trögare genom vattnet, blev starkare för var dag. En dag mojnade vinden, vi drejade bi och stoppade upp. Jag filmade botten med en liten vattentät actionkamera fastnajad på en båtshake.

Det blev en läskig liten film som gjorde det klart för mig att något måste göras. Ju längre jag väntar desto svårare blir det att få bort dem. Förhållandena är långt ifrån ideala. Vinden har mojnat men inte helt, sjön är kvar, vi ligger redan bi så på med våtdräkt och cyklop. Jag hoppade i sjön med en skarpslipad spackelspade på en två meter lång pinne.

Jag inser snart att vi dejsar för fort, mindre än en knop, men ändå för fort för att kunna ha någon styrsel i pinnen. Ner med alla segel utom en planskotad mesan och en liten bit av klyvaren backskotad, rorkult surrad i lä. Nu går det lite bättre,
mindre drift men mer rullande.
Det blir en kamp. En rädd, ensam och frusen gubbe mot tusen långhalsar. Det är långhalsarnas hemmaplan, men gubben är envis och spackelspaden är skarp. Den skär effektivt loss halsarna när jag har tur att träffa dom med mitt långa vapen.
Efter en timmas kamp har jag svalt mycket saltvatten och är rejält trött, resten får vänta till en annan gång. Jag är rädd att min dåliga axel ska hoppa ur led och vågar inte ta ut mig för mycket.

När jag håller på att göra Malala klar för segling igen hör jag ett kraftigt PSCHHHH . Två knölvalar glider sakta förbi bara tio meter från vår styrbordsida. WOW! Men kunde dom inte varit där tio minuter tidigare när jag fortfarande var i vattnet, då hade det varit ännu mera wow!

Det känns skönt att ha fått av det värsta, resten får vänta till lämpligt tillfälle.

Jag har hört soloseglar kollegor som tycker att havet är dött, härnere. Undrar om vi seglar i samma hav!?

Mitt hav vibrerar av liv, Det är Abbe och hans kompisar i luften, hela tiden är det sjöfågel runt om oss, något jag aldrig upplevt så intensivt som här. När jag dök såg jag smala nästan transparenta trådar i vattnet, överallt var dom. Vet inte vad det är, men någon form av liv är det. Knölvalarna, och så dom där långhalsarna, det sjuder av liv.

Sen lever själva havet, stod just ute i den västliga kulingen. Under en nyuppstigen sol dundrar vågorna fram, varje våg unik i storlek och form, som egna levande organismer.
Sailomaten jobbar hårt, Malala dansar ystert. Inget liv?
Kan inte vara roligt att segla i ett hav utan liv!
Mitt hav lever, så mycket att jag klämmer fram en tår som blandar sig med allt det andra saltvattnet, så vackert är det.
Jo, man blir lätt lite emotionell här ute, ensam i vildmarkshavet :)

Nu har vi kommit till avsnittet Veckans haverier! Den där nästan omkullslagningen som jag berättade om i förra veckan, den fick ett offer till, som jag såg först senare. Solpanelen på pushpiten sitter nedfälld med solcellerna utåt, det var därför jag inte upptäckte att glaset som täcker cellerna var spräckt över hela panelen som buktade utåt. Sjön har kommit inifrån sittbrunn. Förmodligen när Malala reste sig igen har väl allt vattnet blivit för tungt för panelen. Detta hände säkert samtidigt som jag blev av med svanhalsen.

Gummiplattorna som fixerar masten i däcksgenomföringen har gett sig på drift, jag upptäckte att innertaket buktade ner vid masten, det var gummiplattorna som kanat ner och tryckte mot taket. Efter demontering av innertaket runt masten fick jag tvinga maströret i olika riktningar med linor på däck från mast till stora skotvinchen. Troligen är det i lätt vind och grov sjö detta hänt, smällarna från storseglet kan bli brutala, det kan ha skett vid en gipp också. Kanske samtidigt som det blev flis av den översta lattan där den sitter fixerad i rulltravaren. Rulltravarna sliter dessutom hårt på liklinan. Inga problem med de vanliga enkla plasttravarna som sitter fastsydda med weblashing.

Vi har ytterligare en vecka med bra fart bakom oss, trots långhalsar har vi kommit upp till 1000 sjömil för tredje veckan i rad.

Alltså: allt väl ombord.

Vecka 51: Bältros och en dansk ostaffär

Man blir nästan aldrig sjuk till sjöss. Det finns få smittkällor. Under mina hittills totalt cirka 1000 soloseglardygn har det bara hänt en gång tidigare. Då var det ett sår som jag slarvade med. Ett litet sår på foten som länge var blött och sällan eller aldrig rengjort. Då var jag trettio år och på väg jorden runt för första gången. Jag kunde vare sig dö eller bli sjuk.
Den inställningen höll på att kosta mig livet. Infektionen i foten blev allvarlig och ledde till hög feber och mycket svullna ljumskkörtlar. Jag var ensam med min Vagabond 31 på väg från Vanuatu i Stilla havet till Torres Strait norr om Australien. En dryg vecka från närmsta land utan vare sig SSB-radio, epirb satcom, gps, ais eller annat. Detta var 1988.
Men jag hade antibiotika ombord och det räddade troligen livet på mig den gången. Så var rädd om era små sår. Och segla aldrig långt utan antibiotika (även om man självklart ska vara restriktiv).

Nu är jag 61 år och fullt på det klara med att jag kan både bli sjuk och dö, och fort kan det gå. Bältros är väl sällan farligt men ofta obehagligt. Det började med en allmän olustkänsla – lite febrig utan att ha feber – sen kom utslagen som kliade, och smärtan, som om nerverna växte ut genom huden och fattade eld. Så kändes det. Inget kul.
Bältros är en släkting till vattenkoppor, och jag fick vattenkoppor i vuxen ålder så viruset ligger väl i kroppen och nu i veckan som gick kröp det fram.

Det tog några smärtsamma dagar innan det började klinga av.
Jag har förberett mig på det mesta inför den här seglingen, men bältrosen missade jag. Eller helveteseld som det lär heta på danska. Ett mycket mer passande namn. Bältros låter som något man kan köpa på Ljungskile blomsteraffär.

För en tid sen började det lukta konstigt ombord. Jag sniffade lite försiktigt på mig själv….. nej… inte där…. och inte där… Jag luktar inte illa längre trots frånvaro av kroppsvask. Tidigare luktade jag som en ostbåge när det gått några dagar. Men inte nu – eller så har jag bara vant mig.

Jag spårade det hela till ostförrådet. Vi seglade från Ljungskile med drygt 20 kg ost ombord, lagrad ost, vaccumförpackad sen lagd i plastpåsar och packat i ett par papplådor. Därifrån kom lukten, hmm. Det luktar dansk ostaffär ombord: vad göra?? Jag vill ju inte slänga osten, den är god på bröd och som smaksättare i olika rätter. Den har fått en stark karaktär, minst sagt.
Nu är den jättelagrad!
Kylboxen är nästan tom nu, kanske den får plats där? Det fick den, och nu kommer det ett doftmoln varje gång man öppnar den men det är allt. Malala luktar inte dansk ost längre.

Veckans haverier då? Ett par stycken faktiskt, vi har haft vårt första rejäla blåsväder. Vindrodret tappade kontrollen över Malala i en surf och den spirade klyvaren gippade. Bommen är 6 meter lång tung och stark, men något måste ge sig. Det blev cirka 30 centimeter av skenan som masttravaren sitter i, den slets bort från masten och tog kullagren i travaren med sig.
Så där hängde den tre meter upp i liften och i skotet till ett vilt slående segel och gjorde sitt bästa för att förstöra så mycket som möjligt av rigg, segel och mig. Jag fick ner den till slut och allt gick väl.

Det andra haveriet var en doradoventil som slets bort från doradboxen med platta och allt. Det är kraft i sjön när den kommer farande.

Så ni förstår, det finns alltid saker att pyssla med ombord speciellt i dom här farvattnen.

Min trogna följeslagare, albatrossen Abbe Gråkind, börjar bli lite kontaktsökande. Häromdan flög han i cirklar runt Malala. En gång höll  han på att krascha rätt in i riggen. Han var inte riktigt beredd på turbulensen runt seglen, och gjorde ett slags kraschstopp i luften…. platta fötter rakt ut, full broms med vingarna, såg väldigt komiskt ut.

Han brukar göra några varv sen landar han alltid på samma ställe, alldeles nära Malala på vår barbordsida vid låringen, där jag sitter. Vi tittar på varandra ett tag innan han försvinner bakom närmsta våg, då startar han igen. Det är något speciellt med albatrosser.

Vecka 50: Det sista äpplet

Med vinden i ryggen.

Häromdan skar jag ned det sista äpplet i min morgon müsli. Jag kommer att sakna det där färska och krispiga tillskottet. Det som finns kvar av färskvaror nu är potatis lök och vitlök.

Till müslin har jag en yoghurtkultur som jag håller vid liv med torrmjölk och vatten. Det funkar inte med skummjölk, som är vad man hittar i affärerna hemma. Det måste vara tre procent fett i den, för att kulturen ska växa och må bra. Sen ska den stå ett tag i rumstemperatur för att fermentera till sig. Man måste pyssla om sin yoghurt. Det är som att ha ett litet husdjur, som man äter av…

Till avsnittet veckans haverier kan vi skriva ner en vattenkokare, köpt på Biltema för 100 kronor. Sällan har något för 100 kronor på Biltema varit så saknat, ända tills jag hittade den gamla som jag trodde var slängd.
Jag har oftast ett överskott i batterierna så kaffevatten kokar jag med den, det går fort och kostar inget.

Den senaste veckan har vi seglat 1044 sjömil. Det är ganska bra Malalafart. Taktiken går ut på att hålla oss en bit söder om högtrycken och lagom mycket norr om lågtrycken för att inte få för mycket vind. Hittills har det där inneburet att vi pendlar runt latitud syd 42 grader. Med 6 knop hinner man inte så värst långt ur vägen för ett oväder, men även det lilla kan göra skillnad.

I veckan har vi haft vårt första riktiga blåsväder med vindar upp till 18–20 m/s i byarna. Malala skötte sig fint för stag fock spirad om styrbord klyvare om babord bägge på var sin spirbom. När det arrangemanget är riggat kan jag reva från sittbrunn.

Fågellivet runt oss är fortsatt rikligt glädjande,  för det innebär att det det finns liv även i havet. Val har jag sett vid två tillfällen sen vi korsade Kapstadens latitud, delfiner en gång, och aldrig inte en timma utan fågel.

Dagarna går, en i sänder. Att ta in hela resan på en gång är för mycket, jag tänker i etapper. Jag försöker tänka bort hur långt det faktiskt är kvar hem, speciellt dagar när jag saknar de där hemma lite extra.

För de dagarna kommer ibland. När man ifrågasätter vitsen med det här. Men så kommer då dom där andra dagarna. När vitsen är glasklar. Att en gång i livet få göra det här. Jag är lyckligt lottad:)

Det är speciellt att vara så långt borta från andra människor, så länge med bara vild natur runt omkring, natur man måste anpassa sig till på dess villkor, och att vissa dagar känna att man är en del av.
Har man känt så, att man är en del av ursprunget så kommer man alltid att längta tillbaka. Allt som är så viktigt hemma är så totalt oviktigt här. Ett enkelt liv. En enorm frihet trots att man sitter inspärrad i en tolv gånger fyra meter röd plåtbåt. Jag väljer att vara här, men kan segla precis vart jag vill.

Här i södra ishavet ser det precis likadant ut som det gjort i många tusen år. Jag har inte sett spår av människor på veckor nu.

Vecka 49: Abbe gråkind

Ända sen vi passerade Tristan da Cunha har fågellivet varit rikt. Först av de sydliga havsfåglarna var en gråkindad albatross, den eller en släkting, har varit med sen dess, varje dag. Ibland är dom flera. Jag inbillar mig att en av dom är den som varit med från början och han har fått namnet Abbe gråkind. Som sällskap har han petreller i olika arter och storlekar.
Valfåglar eller blåpetrell snurrar ofta runt Malala som stora bisvärmar i sitt evigt sökande efter föda, dom flyger väldigt ryckigt och är svåra att följa med kikare.

Svetsen är till stor hjälp.

Ibland får vi finbesök. Med ojämna mellanrum dyker den upp, oftast när vinden är frisk. Vandringsalbatrossen, med sitt vingspann på upp till 3,5 meter är det den störste av de alla. Den flyger med pondus och självklarhet.
När den ska starta och landa kraschar inte bara självklarheten och pondusen, hela fågeln ser ut att göra en slags parodi på sig själv, det ser klumpigt, svårt och komiskt ut, som en säl på land jämfört med i vattnet.

Vi trivs fint här nere Malala och jag. Seglingen är ofta krävande, ibland lite väl krävande, men så kommer det en ny dag, en dag med sol och lättare vindar. Lågtrycken här är på fast forward så vädret är sällan likadant någon längre stund.

Farten har hållit sig på ett snitt runt 130 sjömil per dygn. I Roaring Forties toppar på runt 160-170 sjömil per dygn och några dagar med lätta veliga fläktar nedåt 70-80.
Det är långt kvar, de veckor vi varit söder om Cape Towns latitud är bara en början, jag hoppas att vi ska passera Tasmanien i mitten av januari och Kap Horn i början av mars.

Det är långt dit och det är med stor ödmjukhet vi tar oss an dom här vattnen.

Anders Eriksson.

Jag fick just reda på att ytterligare en GGR-båt slagit runt och förlorat riggen. Båten är sönderslagen, det finns inget kvar på däck att bygga nödrigg av. Suzie som är den yngsta deltagaren i GGR och enda kvinnan, blev rejält mörbultad när hennes båt slog runt över stäv, i en så kallad pitchpole. Nu väntar hon på ett lastfartyg som är på väg för att försöka rädda henne.

Nu är de bara fem kvar av arton startande. Detta är tuffa ödsliga och oförlåtande vatten.

Jag läste någonstans att någon jämförde GGR och Longue route 2018 med ARC-rallyt. Det är ungefär som att jämföra K2 med Kebenekaise.
Vi tar en dag i sänder Malala och jag, det går sönder saker, jag reparerar så gott det går och försöker hålla Malala i skick så att hon kan ta hand om mig, så seglar vi på, glada för var dag som allt gått bra.

Idag är en fin dag, en ganska ovanlig dag med bekväm segling för halvvind, solen skiner och vinden kommer från nord, i eftermiddag ska den friska på, men bara upp till ca. 10-12 m/s. På lördag däremot väntar vi på en kuling med vind upp mot 20 m/s.

Havsströmmarna runt Sydafrika sträcker sig långt ut till havs, ibland får vi känningar av Agulhas-strömmen då stiger vattentemperaturen några grader. Inte så konstigt att det bildas mycket oväder och knepig sjö i dom här farvattnen.

Allt väl ombord.

/Anders

Vecka 48: Nytt försök trots allt

Då bedömde jag risken som för stor för att fortsätta söderut mot en vinter i Roaring Forties med en trasig axel.
Den 30:e juli vände vi därför utanför Brasilien efter en nonstopsegling från Ljungskile och seglade upp till Las Palmas, dit vi kom efter totalt 65 dygn till sjöss.
Tiden gick, och jag kände att jag ville göra ett nytt försök, Det var min fru Betulia, som fick mig att inse att jag borde ge det en chans till. Jag brukar inte ge upp så lätt. Vilken klok kvinna hon är. :)

Bernard Moitessier har inspirerat.

Den officiella versionen löd, jag seglar söderut igen, för att hälsa på en albatross och för att känna på vildmarkshavet. Jag ville ge mig möjligheten, men utan att utlova några stordåd, jag ville inte bygga upp en press på att fortsätta. Blev det en fortsättning så skulle den endast bero på lust och vilja från mig.
Min högra axel har två avslitna senor sedan ett fall i vintras. Det gör att jag är lite handikappad med min högerarm. Malala är med sina 20 ton, två master och fyra segel på tillsammans 110 kvm lite krävande att hantera i snabbt uppkomna situationer.
Det kräver viss styrka och rörlighet att segla den här båten ensam så långt och så länge.

Men nu är det en bättre tid. Det är vår och går mot sommar, jag vill ta den nya resan för att känna av, om lust, driv och magkänsla låter mig fortsätta den här gången, jag brukar lita på min magkänsla. Nu börjar det bli lite bråttom för att det inte ska bli sent vid Kap Horn.

Sedan den 8:e oktober är vi på väg igen Malala och jag. Med en lite luddig plan som i korthet lyder, vi seglar söder ut och…ja vi seglar söderut och ser vad som händer. Hur det känns.

När vi passerat syd 30 fick jag hälsa på min första albatross i närheten av Tristan da Cunha, den bara var där en morgon när jag kom ut på däck, en gråkindad albatross.
Då började det närma sig sanningens minut. Vara nöjd så, eller fortsätta ut mot Indiska oceanen och ett nytt försök till nonstop jorden runt.

Beslutet blev att fortsätta. Axeln är fortsatt trasig, det får jag leva med. Det är främst när jag snabbt behöver hugga tag i något med höger hand som det blir problem. Armen måste ta en liten omväg bakåt uppåt framåt för att det ska funka. Den kan lättare hoppa ur led. Jag gör sjukgymnastik varje dag med gummiband och bygger upp lite muskler runt skadan, det blir sakta lite bättre och nu kan jag vinscha med högerarmen, om än något långsamt och försiktigt.
För att bli helt bra kommer det behövas ett kirurgiskt ingrepp. Det får vänta.

Efter 12000 sjömil med det här problemet har jag blivit bättre på att hantera det. Jag är försiktigare, undviker dom stora lättvindsseglen, använder säkerhetsselen oftare än vanligt, revar lite tidigare.
Magkänslan är fin nu, vi är redo Malala och jag. För några dagar sedan passerade vi cirka 400 nm söder om Cap Agulhas och är därmed på väg över Indiska oceanen. Nästa waypoint ligger strax söder om Tasmanien och dit är det cirka 5500 sjömil.

Vi har klarat oss igenom den första kulingen i Roaring forties, det lär bli fler.
Det har gått sönder lite saker, under alla milen sen starten i Ljungskile. Det mesta har gått att reparera och det övriga kan vi klara oss utan. Det är ett ständigt sök efter skav, där skot eller fall,styrlinor segel eller annat ligger emot. Det gäller att förebygga.

När jag skriver vi, då avses jag och min båt Malala. Utan henne hade detta blivit svårt. Vi tar hand om varandra.

Efter en jul och nyår till sjöss hoppas vi passera det andra kapet, Kap Leeuwin, någon gång i mitten på januari. Kap Horn början/mitten på mars – så ser grovplaneringen ut.

Vi tar en dag i taget, det är lite mycket att ta in hela resan. Just nu är det Tasmanien söder om Australien vi siktar på.

/Anders Eriksson
(mejl skickade till redaktion@pakryss.se vidarebefordras till Anders)

LÄS MER: Anders Erikssons Facebooksida med daglig rapportering
LÄS MER: Anders Erikssons hemsida Sailing Malala

LÄS MER: Anders Eriksson skriver om erfarenheterna efter sina 65 dygn till havs under första nonstopförsöket i På Kryss nr 8, 2018

 

, , , ,

Lämna en kommentar

Lämna din kommentar här nedan, eller lämna en trackback från din webbplats. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer via RSS

Var trevlig. Håll det rent. Håll dig till ämnet. Ingen spam.

Du kan använda dessa taggar:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong> 

This is a Gravatar-enabled weblog. To get your own globally-recognized-avatar, please register at Gravatar