Hugo Tiberg: Akterkollision ger böter

Nacka tingsrätt avkunnade häromdagen en bötesdom nr B 52729-18 mot föraren av en större motorbåt som akterifrån kört in i en motorgående segelbåt vid Mårt­ens holme nära Saltsjö-Duvnäs utanför Stockholm. Det kan verka självklart att den upphinnande motorbåtens förare ska svara för en sådan kollision, men fallet föranleder ett par observationer som är värda att framföras.

Kurser och gps-spår
Motorbåtsföraren L menade att segelbåten girat kraftigt fram och tillbaka och lagt sig i vägen just vid hans omkörning. Segelbåtens S bestred detta med hän­visning till sin båts gps-spår som visade rak kurs på hela det aktuella området; han vitsordade dock att han gjort en liten gir ett tag före kollisionen för att möta svall från en båt på motsatt kurs.

Rätten var klar över att gps-spåret grundas på angivelser med viss intervall men framhöll att inget i spåret tydde på sådana våldsamma svängar som K på­stått. I övrigt fann man S berättelse sammanhängande och trolig och den vits­ordade giren mot ett vågsvall rimlig och inte ägnad att missleda någon om den hållna kursen.

Fjärrstyrning
L berättade att han manövrerat sin båt från däck med hjälp av en fjärrkontroll som visserligen tillåter styrning och frikoppling men inte att slå back. I samband med kollisionen måste L springa över till styrplatsen för att stoppa.

Rätten påpekar att fjärrstyrningen begränsade manövreringsförmågan och tvingade L att flytta sig för att kunna stoppa helt. Den hanteringen sågs som så riskabel att den bort föranleda en försiktig körning som inte placerade ekipaget i någon risk för tillbud.

Regelbrott
Med domstolens bedömning att S inte girat i kollisionsmomentet var det tydligt att L måste ha försummat sin utkiksplikt enligt regel 5 av de internationella sjö­vägsreglerna. När L faktiskt sett kollisionsrisken innebar hans oförmåga att stoppa att han inte hållit säker fart och därmed brott mot regel 6. Därmed har L också såsom upphinnande fartyg brutit mot förpliktelsen att enligt regel 13 hålla undan för segelbåten. Genom dessa olika regelbrott har L brustit i gott sjöman­skap till förekommande av sjöolycka som krävs enligt sjölagens 20 kap 2 § och har därmed ådragit sig straff, som enligt normal praxis utdömdes som dagsböter.

I målet framförde S enskilt anspråk på ersättning för sina skador om närmare 52 000 kronor. Enligt rättegångsbalken 29:6 är rättens straffbedömning i sådana fall bindande för ersättningskravet, varför L dömdes att – förutom på någon obe­visad punkt – betala även denna kostnad. Något skäl till jämkning för medvål­lande från S:s sida ansågs inte föreligga.

Förutom dessa kostnader dömdes L att betala S:s rättegångskostnader om ännu högre belopp, förutom sina egna, som han fick stå för sjålv. Sammanlagt över­stiger dessa belopp med råge det ådömda dagsbotsbeloppet men täcks vanligen av båtförsäkring, rättegångskostnader dock intill ett ganska begränsat belopp.

Hugo Tiberg
professor i sjörätt vid Stockholms universitet
redaktionen@pakryss.se

båtjuridik, juridik