Insändare: Val av båttoalett

Den allra sista dagen på årets semesterdag hörde jag ett konstigt ljud inifrån båtens toalettrumme. Det var sommaren 2011 och det var min sambo som lät.

Vi kan kalla henne Maggan. Hon hade fått nog och skrek ut sin frustration över den gamla båttoaletten som helt enkelt hade tröttnat efter många års trogen tjänst. Jag lovade Maggan i samma stund att slänga ut både toa och septi och ersätta med nytt till kommande säsong. Eller så var det kanske ett ultimatum för att hon över huvud taget skulle följa med nästa sommar.

I vintras hamnade så den gamla toaletten i en container. Därefter fanns det ingen återvändo. Ett nytt system måste inhandlas och installeras före semestern. En ganska stor investering och mycket arbete väntade. Och så detta besvär med att välja rätt. Kanske inte så klimatsmart med tömning i havet och dessutom olovligt inom ett par år. Att installera däckstömning kändes heller inte som något lockande alternativ.

Det fick helt enkelt bli en portabel toalett i avvaktan på ett definitivt beslut. – Va? utropade min kära Maggan. Nu skojar du med mig! En Porta Potti i båten? Men så fick det bli. Billig i inköp och lätt att installera. Snabbt och lätt gick det alltså och jag hade infriat mitt löfte. Men det skulle senare visa sig att den lite jobbigare biten var just själva användandet av pottan. Det kändes med andra ord inte helt bekvämt för Maggan att allt det som passerat våra kroppar skulle förvaras i en behållare under själva toan. Så krävdes därför en period med intensiv potträning innan allt fungerade igen. Att sitta på en trädgren i en skogsdunge visade sig också vara ett fullgott alternativ.

Men nu till det allra värsta och då handlar det om själva tömningen av pottan. Ett klockrent exempel på ett arbetsområde som en genusforskare skulle definiera som typiskt manligt och där ingen levande kvinna någonsin talat om jämställdhet ombord. För varje dag så blev vetskapen mer och mer påträngande om att det snart måste göras. Så kom vi en eftermiddag till en större gästhamn. Jag tänkte att här, om någonstans, måste man väl kunna uträtta sitt ärende. Men var ska det ske? Och hur? Och vilken tid på dygnet? När är det minst folk på bryggan? Maggan kände också på sig att det snart var dags och hon passade därför på att gå iland och kolla lite i klädbutikerna. Ingenstans fanns det någon hänvisning eller något litet avskilt utrymme för toatömning. Att fråga på hamnkontoret var absolut inte aktuellt. Här krävdes största möjliga diskretion. Plötsligt kom jag på den perfekta lösningen. Jag stoppade helt enkelt ned hela tanken i en jättestor bärkasse i plast, som turligt nog råkade finnas ombord. Nu skulle ingen kunna misstänka något. Jag samlade mod och därefter tog jag kassen och klev iland. Innehållet var naturligtvis jättetungt men kassen höll och jag försökte se helt oberörd ut. Jag möttes av nyfikna blickar från båtgrannar men tack och lov inga frågor. Så gick jag med halvförstulen blick den korta vägen till handikapptoaletten, bärandes på mitt hemliga innehåll. Jag kände i dörren och det var ledigt! När jag sedan kunde låsa dörren om mig så pustade jag ut. Nu återstod bara själva tömningen. Mission completed!

Nu var det bara att vända om och montera tillbaka den tomma tanken i båten. Trodde jag. Men i båten satt nu Maggan och när hon fick se mig komma gåendes på bryggan med en jättestor plastkasse i ena handen, så gav hon återigen ifrån sig ett konstigt ljud. Ett gapflabb som verkligen fick hela hamnen att tystna och alla blickar att vändas mot mig. Våra båtgrannar på bryggan undrar säkert fortfarande vad hon skrattade så hjärtligt åt.

Så här i efterhand är vi trots allt båda två helt nöjda med vår nya toalett. Det känns nu självklart att våra restprodukter tas om hand av ett reningsverk och att vi inte längre spolar ut skiten direkt i havet. Det hav som vi älskar och som vi inte kan fortsätta att betrakta som ”den stora blå containern”.
/Anders